lördag, december 16, 2017

Fjorton år tror jag visst att jag är

Det fanns en sång vars text löd (tror jag): "Fjorton år tror jag visst att jag var, en liten flicka så fager och så rar". Kan man överföra det till en Klimakteriehäxa som just uppnår denna aktningsvärda ålder?
Fager? Nja, det är alltför enkelt att motbevisa. Rar då? Blir nog också svårt att styrka.

Men siffrorna stämmer hur som helst. Den 16 december 2004 hade jag plötsligt en blogg, en alldeles egen plattform där jag kunde publicera det jag kände för. Till en början var det bara text, så småningom blev det alltmer foto också, eftersom jag råkar tycka nästan lika mycket om att plåta som att skriva.

Förvisso har det funnits tillfällen då jag allvarligt övervägt att sätta punkt. Bloggandets högsäsong är nog över för rätt länge sedan. Jag kan se hur folk som en gång var flitiga läsare och kommentatorer inte längre existerar i bloggvärlden. Visst tillkommer nya, men inte i mängder direkt. Och även om Klimakteriehäxan har noterats för en bra bit över en halv miljon sidvisningar är jag en mikroliten bit i det enorma internetpusslet, där stora spelare har många miljoner dagliga följare.

Ändå har jag knallat vidare i spåret. För som jag skrev redan då, för fjorton år sedan: Min blogg är i första hand till för mig själv, det är bara att erkänna. I bästa fall är ni fler där ute som hänger på. Kom, kom igen, kommentera gärna.

Så är det, i alla fall ett tag till. Du är fortfarande välkommen till Klimakteriehäxan!

Copyright Klimakteriehäxan

PS I det allra första inlägget får man också veta hur mitt namn kom till. Ibland undrar folk ... 

fredag, december 15, 2017

Hur rimmar man på bok?

Julen tränger sig på. Se bara på Mia som sitter i sin bokhörna och försöker rimma på sina paket. Det går kanske inte så bra, för som helgfråga ber hon om hjälpHur rimmar man på bok? (kan man tänka sig att det är en deckare, roman eller fantasybok?)

Jag tillhör dem som med viss förtjusning försöker rimma på paketen, fast det har väl aldrig hänt att jag gjort det en vecka före julafton. Snarare sitter jag där med mina grötrim medan Kalle Anka härjar i tv. Framgången med mina ansträngningar brukar bli behärskad, för resultatet är utan undantag tämligen uselt. Fast själv har jag roligt!

För att ni ska få klart för er vilken (låg) nivå jag normalt ligger på ber jag härmed att få dela med mig några toppnummer. Först lite underbyxor:
Julrushens hets är stressig och svår
Man in och ut ur affärerna går
Precis när jag tröttnat på att strosa
Hittade jag denna lilla ….

När Dottern fick en tekopp (hon har fått åtskilliga eftersom hon ofta och gärna dricker just te):
Kaffekäring är du ingen
Jag har köpt den här i Ringen
(Ringen är, upplysningsvis, ett lokalt köpcentrum som jag lätt hamnar i.)

Sonen och Maken får ibland, möjligen alldeles för ofta, en skjorta eller tröja, och då kan det här mästerstycket med fördel återanvändas: 
Färgen är rätt
Storleken okej
Men skäl nummer ett:
Den blir snygg på dej
Och apropå tröjor:
Kanske fryser du mindre ofta
Om du tar på dig denna ….

Men hoppsan, det skulle ju handla om böcker, enligt Mias påbud! Ja men då kör vi!
Om du vill bli mera klok
ska du läsa denna ...
Alternativ:
Är du redan riktigt klok?
Bläddra ändå i denna ...

För den som väljer att ge bort en ryslig deckarhistoria med mord och elände bjuder jag på detta poetiska stordåd:
Blodigt allvar fast på kul
Kan du läsa efter jul

Och så hänger Mia förstås på sin lilla bonusfråga, som denna gång lyder: Vad ska du hitta på så här sista helgen innan jul?
Tja, jag kanske borde öva lite på att rimma, eller vad säger ni?

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 14, 2017

Koll på Aladdin

Varje senhöst inträffar en kulinarisk händelse som jag troget brukar uppmärksamma. Det är när man får veta vad som hänt i Aladdin-asken sen sist, inför annalkande julsäsong.
I år hade den kollen trillat bort ur mitt minne, men bättre sent än aldrig!

För i de askar som nu saluförs heter nykomlingen kakaokrisp. Den har slagit ut en gammal hederlig trotjänare, nämligen tryffeln. Själv saknar jag för alltid två favoriter: fransk nougat och trippelnöt (togs bort 2014), men man får väl vara lite flexibel och ge kakaokrispen en chans ...

Visste ni att Aladdin funnit med oss som chokladask ända sedan 1939? Då kostade en 500 grams förpackning svindlande 4 kronor och 15 öre. Det är väl bara lite mer än vad en enda pralin betingar för pris i dag, om man bortser från det ofta förekommande extrapriset! Ändå köper svensken i genomsnitt en ask Aladdin (eller Paradis, den ljusare varianten) per person och år.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 13, 2017

Lussedags

Firandet av Lucia blir inte särskilt intensivt hemma hos oss numera. Det var roligare när barnen var små, som när Dottern höll på att sätta eld på dagiset och Sonen absolut inte ville vara pepparkaksgubbe. Eller när ett helt gäng ungar gick från familj till familj och sjöng. Men man kan titta på skönsjungande lussetåg på tv till kaffe med en lussekatt och några kakor. (SVT Play förstås, i morse var jag naturligtvis inte vaken!)

Sedan gläder jag mig varje år åt Lisa Larssons adventsbarn. Vi har numera sex stycken som jag vårdar ömt, extra försiktigt sedan jag härom dagen insett att de kostar 800 kronor per exemplar om man vill köpa fler. Mina fyra första är dock inköpta för riktigt länge sen och som andrasortering, fast det tycker jag inte syns.

Dessutom hör hyacinterna till. Och en sak är säker: de där man köper för en tia i matbutiken, de är inte sämre än de som kostar tjugofem kronor styck i blomsteraffären. Doftar gör de förstås också lika mycket, även om man i specialbutiken numera kan få tag i doftlösa också, vilket väl allergiker välkomnar. För mig får de väldigt gärna lukta!




Copyright Klimakteriehäxan

Julröda böcker

Vad betyder färgen på en boks omslag?
Teorierna är många, fast alla är överens om en sak: utsidan av en bok kan vara helt avgörande för dess försäljningssiffror och fortlevnad.

Rött anses ju vara en pålitlig signalfärg när det gäller att påkalla uppmärksamhet i största allmänhet, så det var inte svårt att hitta röda bokomslag när nu Johanna i deckarhörnan vill se sådana på denna veckas topplista. Uppdraget lyder: Idag vill jag se era finaste bokomslag där rött är den dominerande färgen.

På min bild från vänster till höger ser ni Evert Taubes "Hjärtats nyckel heter sång", sedan Hans Alfredsons "Den befjädrade ormen" som täcker en del av Barbro Alvings memoarer "Bang". Sedan en Nobel-pristagare, Mario Vargas Llosa, med "Kriget vid världens ände", och så en bok som jag älskade för mycket länge sedan: "Harmagedon" av Leon Uris. Vågar inte läsa om den i dag ... men omslaget platsar!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 11, 2017

Ung läsning – också för vuxna

En topplista i december kan väl tjäna som julklappstips också, tror ni inte? Det kanske inte var Lyrans grundtanke, men de titlar som ska in på listan denna gång definierar hon så här:
Berätta om tre bra böcker som passar för ungdomar!

Jag klarar inte av att dela ut guld, silver och brons. Här är tre som samsas systerligt om utrymmet på prispallen:
Annika Thor skrev "En ö i havet" om två judiska flickor som kom till svenska västkusten, ditskickade från Wien där föräldrarna blev kvar. 40-tal och krigstider förstås, och kulturkrock som heter duga. Det blev en serie om fyra böcker, faktiskt.

Christina Herrströms "Glappet" såg vi som en jättebra tv-serie först, den blev roman i ett andra steg. Om två tonårstjejer som är nästan vuxna och hamnar i knepiga situationer, bland annat med män. Hög igenkänningsfaktor vågar jag påstå, fast det var länge sedan jag var i tonåren.

Sue Townsends första bok om Adrian Mole kom redan 1984. Den hette "Min hemliga dagbok" (The Secret Diary of Adrian Mole) och har sedan dess fått fyra uppföljare. Adrians öde är både roligt och tänkvärt.

Gemensamt för alla tre på min topplista är att de mycket väl kan läsas av alldeles vuxna människor också, med stor behållning!

Copyright Klimakteriehäxan

Thank you for the language!

-Sch, inte just nu!
Det var 50-tal och vid vårt köksbord satt mamma. Hon var strängt upptagen. Framför henne låg boken uppslagen, vid örat hade hon radion. Ur den kom en röst som vi alla hade lärt oss att känna igen.

Rolf Lundgren höll engelsklektion. Hans elever var spridda över hela landet, hans ”kateder” stod i en studio på Kungsgatan 8, den klassiska Stockholms-adressen till Sveriges Radio. Han hade uppfunnit den brittiska familjen Taylor och den första kursen hette ”Meet the Taylors”. Den blev så oerhört populär att den följdes av ”Meet the Taylors Again”.

Mamma var en av de där eleverna. Hon hade fem års folkskola i botten, inte en endaste minut undervisning i något språk utöver svenska ingick. Nu sög hon i sig glosor, lydde när magister Lundgren beordrade uttalsövningar. Han introducerade nya ord, gnuggade grammatikregler och flikade dessutom in ett och annat om engelska seder och traditioner. Min mamma lärde sig alltihop! Så bra att hon klarade sig på det nya språket på ett imponerande vis, även om hon så småningom byggde på med någon kvällskurs.

Den där Rolf Lundgren var en språkpedagog av Guds nåde. Så blev han också banbrytande genom sitt chefsjobb för Sveriges Radios utbildningsprogram, det som så småningom utvecklats till att bli UR, där både radio och tv ryms idag.

Lundgren såg tidigt behovet av att hans landsmän skulle behärska ett världsspråk. När andra världskriget tagit slut och livet återgick till något mer normalt menade han att ”there was an outcry for English” och det var det han tog fasta på, med egna universitetsstudier i moderna språk i botten.

Faktum är att han borde ha fått en stor del av äran för att svenska folket numera är engelskspråkigt i så hög grad. När han entusiasmerade så många i min mammas generation lade han också grunden för ett ökat språkintresse i allmänhet.  Lundgren blev en motor i landets utbildningsverksamhet, dels genom utbudet av de där radiokurserna, dels genom att han också påverkade skolvärlden så att språkundervisningens status höjdes.  

Engelskan ersatte tyskan som länge var svenska skolbarns första ”främmande” språk. Och på den vägen är det. Redan i första klass dyker engelskan upp. Ungarna i dag läser, sjunger, spelar spel på engelska, ser film och tv utan textremsor, klarar sig utmärkt så. Det bör Rolf Lundgren ha gillat. Och det borde han ha tack för.
Rolf Lundgren avled nyligen, vid 99 års ålder.

Copyright Klimakteriehäxan

Denna text finns också publicerad på Nyfiken Grå, en sajt som riktar sig till äldre läsare och bjuder på gratis information och läsning. Klicka på länken och kolla!

söndag, december 10, 2017

Ett litet söndagscitat


"Jag har aldrig förstått grejen med intervjuer."

- Peter Stormare svarar på intervjufrågor i Svenska Dagbladet i dag och nej, han verkar inte riktigt förtjust över uppmärksamheten ... men jag upptäcker i alla fall att  vi har åtminstone en gemensam nämnare: vi ogillar när tavlor hänger snett!

Hej där! – på en SKYLTSÖNDAG

  
Det är ju inte helt ovanligt att man stöter på bekanta på stan, även när stan är stor. Alltså händer det mig ibland att jag plötsligt står öga mot öga, helt oplanerat, med någon jag känner och det är förstås oftast trevligt. Man byter några ord, det händer att vi har tid och lust med en fika, eller så får man den där påstötningen för att bestämma om ett möte lite längre fram.

Inget av det där funkade förstås när jag upptäckte Gisela där mellan de rullande trottoarerna i Gallerian, mitt i Stockholms centrum. Det är ju lönlöst att försöka slå sig i slang med en affisch, eller hur? Men grymt snygg är hon, kvinnan som blivit fotomodell efter sin pensionering!

Söndagar är skyltarnas dag på en lång rad bloggar. Du kan säkert hitta fler om du tar den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 09, 2017

När vi ändå pratar (om) finska ...

Du har kanske läst min förra bloggpost i vilken jag berättar/skryter om hur bra jag faktiskt talar finska, även om jag gör det utan att förstå vad jag säger.
Men den där papegojegenskapen kan man ha viss glädje av. Man kan skrämmas med den.

Det hände sig för många år sedan, närmare bestämt 1982, att det utkämpades ett krig mellan Storbritannien och Argentina om den avlägsna ögrupp som engelsmän kallar The Falklands medan argentinarna benhårt håller på det spanska namnet Las Malvinas. Jag var en av väldigt många journalister som hade i uppdrag att skildra detta från den argentinska sidan, på plats i Buenos Aires.

Som så ofta händer när stora dramer utspelar sig samlas den där internationella presskåren på samma hotell. I Buenos Aires intog vi ett Sheraton. Där fanns bland annat tyskar, amerikaner, norrmän, svenskar och, förstås, finländare. Och vi vet alla att den som växt upp i Finland har varit tvungen att läsa svenska i skolan, så de var mer eller mindre svenskspråkiga allihop.

En av dem, kanske den mest bereste av alla kollegorna där, skrev också böcker. Stolt visade han upp den senaste, nyss utkommen, för kretsen av landsmän. Finländarna umgicks ofta i grupp på lediga stunder och jag hade blivit god vän med dem och satt alltså med i gänget, som vanligt den enda tjejen.

Nu bad jag att få titta närmare på boken. Det fick jag. Bläddrade lite, vände så på den och började läsa baksidestexten. Läste den högt. Det blev helt tyst i rummet, man hade kunnat höra den där berömda knappnålen falla, i alla fall när jag gjorde en minipaus. Killarna utbytte blickar. De såg ganska nervösa, klart osäkra ut.

-Men kan du finska? sa till slut en av dem med vad jag vill minnas som en darrande stämma.
-Visst, sa jag, självklart, det språket har jag inga som helst problem med!
En ängel gick genom rummet. Vad hade de sagt? Vad hade jag hört? Den lilla herrklubben tänkte nog på mindre väl valda ord, lagom macho-aktiga kommentarer som uppenbarligen gällt mig och som undsluppit dem under de veckor och dagar som gått där i pressrummet med omnejd.

Lättnaden när jag avslöjade att jag bara lurades gick nästan att ta på.
Och faktum är att jag nog är rätt nöjd med att jag aldrig fick veta vad de hade sagt, egentligen, på sitt modersmål.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 08, 2017

Helgfråga när julen närmar sig

Mia som troget ställer en helgfråga vecka efter vecka är redan helt uppe i julen. Alltså är helgfrågan denna gång två, båda präglade av julstämning:
Vad önskar du dig i julklapp? och så en närbesläktad uppföljare: Har du någon favoriträtt på julbordet?

Min önskelista är i kortaste laget och på den står, hör och häpna, att jag faktiskt INTE vill ha någon bok, eftersom jag har så oändligt många jag inte hunnit med. Skulle möjligen då vara med undantag för Zadie Smiths senaste, i pocket och på engelska. "Swing time" heter den. Ja, man ska ju alltid vara öppen för kompromisser, eller hur?

På julbordet måste skinkan stå, så är det bara. Åt mitt första (och antagligen enda) krogjulbord för året i går, och den skinkan var tämligen smaklös, så min egen måste bli bättre!
Sen gäller det att lyckas med frestelsen också, men den brukar vi inte ta på själva julafton.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 07, 2017

Mitt finska jag finns faktiskt

En födelsedagstårta (ok, det är en bröllopsvariant men ändå) för Finland, en dag för sent.
Denna är en äkta Marimekko!

I dag har Finland inlett det andra seklet som självständig nation. Man får hoppas att det följs av många fler. För vi har mycket att tacka Finland för!

Släktforskning har visat att jag exempelvis råkar ha lite finska gener, från så kallade "skogsfinnar" i Värmland långt bak i tiden. Bara en sådan sak! Dessutom är mitt namn finskklingande, och ordet "aina" betyder "för alltid", har jag fått lära mig. Passar väl bra, med den stamtavlan!

Men mina personliga band till vårt östra grannland ser egentligen annorlunda ut. De stavas Marimekko, Iittala, Vuokko, Arabia, Aalto, Mumin och Karvinen. Ja, du har rätt, namn ur designervärlden allihop, Mumin möjligen undantagen.

Marimekko har jag haft på väggen, på kroppen, på bordet och i handen. Vuokko har jag drömt om. Tänk hennes långa klänningar på 80-talet, svindyra men ack så vackra! Iittala, Arabia och Aalto står i skåpen: vaser, ljusstakar, skålar, glas, muggar. Jackan från Annikki Karvinen är vid det här laget 17 år gammal, vilket gör att den inte längre känns så kostsam som jag tyckte att den en gång var.

Sedan har vi annan slags kultur, förstås. "Fänrik Ståls sägner" kan jag fortfarande delar av utantill, en kvarleva från skolåren. Andra klassiker är Zacharias Topelius och Väinö Linna. Arto Paasilinna har roat mig många gånger, även om han är gruvligt ojämn. Märta Tikkanen fyller mig alltid med beundran. Maken Henrik skrev och tecknade bra. Tove Jansson har radat upp mästerverk, som "Vem kan trösta Knyttet?"!

Att bara ströva gatan fram i Helsingfors är också en njutning. Här finns ju faktiskt ett riktigt designerdistrikt där godbitarna ligger på rad. Staden kallades för "Världens designhuvudstad" för bara fem år sedan, och den lever verkligen upp till namnet. Trevliga krogar är inte heller svårt att hitta, även om det kan kännas lite dyrt.

Svenska teatern är jättekul att besöka om man är i Helsingfors. En chokladbit från Fazer i pausen, ja tack! En finsk tango piggar upp vem som helst. Och slingrar lite Sibelius in i öronen är det också oftast njutbart.
Språket är förstås ett problem. Jag kan några fraser och får dem att låta rätt bra, har jag förstått. Men svaren begriper jag ju inte.

Ändå har jag talat finska i Sveriges Television. Det hände sig på det glada 70-talet att ett program som hette "Riksblandning" sändes i TV2. Ett program med glimten i ögat, gjort av en trio gubbar varav en var barnfödd finne. Så skulle man en dag, av oklar anledning, uppmärksamma en finsk delikatess: kalakukko, en sorts fiskpudding med inslag av bröd och fläsk.

Inför kameran hade man lagat till rätten. Men i sin tv-version hade kalakukkon också fått egna repliker. Vem skulle läsa dem?
Pekka kom till mig med ett papper i handen och bad mig gå med in i en speakerstudio. Jag lydde.
Han la papperet framför mig, startade en bandspelare och beordrade mig: Läs!

Jag läste. Men fick ta om, det behövdes lite längre pauser på ett par ställen, annars var det väldigt bra, sa Pekka.
Först i sändning fick jag tack vare textraderna veta vad jag sagt. Men roligast var att en av Pekkas finska polare efteråt hade frågat från vilken del av Finland hon kom, hon som var den talande kalakukkon ... han hade inte kunnat identifiera dialekten ...
Själva maträtten har jag dock (hittills) aldrig smakat.

Copyright Klimakteriehäxan

Om du vill läsa mer om vad jag haft för mig i Helsingfors kan du klicka på den här länken! Det finns en hel del ... jag gillar ju Finlands huvudstad!

Designhuvudstaden Helsingfors i grafisk sammanfattning.

onsdag, december 06, 2017

En pigg hundraåring!

Visst hajade man till lite i morse när tidningen såg "konstig" ut. Eller ovanlig, i alla fall. Men det behövdes inte lång stund för att fatta att här förelåg en tämligen storslagen gratulation från den stora svenska dagstidningen till vårt östra grannland, som blev fritt från Sovjetunionen för 100 år sedan.

Några popularitetspoäng tillfaller definitivt Dagens Nyheter med den där gesten, även om inte dagens nyheter blev bättre för det.
Dock instämmer vi glatt i lyckönskningarna: Onnea Suomi! Förresten var det väl alldeles för länge sedan jag var i Helsingfors? ja i Finland över huvud taget?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 05, 2017

Val av Nobelpristagare

Den 10 december är Nobeldagen, med allt som hör till. Då får årets pristagare sina medaljer och sina pengar och en väldans massa beröm.
Så när Johanna vill ha en topplista denna vecka är det litteraturpristagare som gäller, med fri tolkning.
Och då väljer jag fem som gett mig bestående minnen!

Selma Lagerlöf, för hennes fantastiska berättande i olika format. Missa inte memoarerna, i tre delar och med ljuvliga omslag på senaste pocketutgåvan!

Sigrid Undset, framför allt för "Kristin Lavransdotter" som är en kärleksroman som sjuder av passion, i historisk inramning.

Herman Hesse, som jag slukade när jag gick i gymnasiet. Då hade jag nog inte en aning om att han hedrats med Nobelpriset. Kanske ska han kallas ungdomsförfattare? Funkar han som det i dag?

Gabriel Garcia Marquez, som varit så produktiv. Önskar att folk inte bara läser "Hundra år av ensamhet" utan också ger fler av hans böcker en chans, flera är dessutom inte så vansinningt tjocka!

Mario Vargas Llosa, vars bredd är unik, ena stunden är han en politisk agitator, i nästa skriver han om saftig erotik eller är direkt humoristisk. Den första jag läste, "Pantaleon och besökerskorna", fick mig att skratta högt, medan andra har varit snudd på gastkramande – som "Kriget vid världens ände".

Många av pristagarna har jag inte läst över huvud taget, somliga har jag läst och uppskattat, men nu skulle man ju välja ...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 04, 2017

På önskelistan?

Bokhyllan bågnar hos Lyran. Det gör min med. Ändå önskar hon sig böcker i julklapp! Så nu undrar hon: Är det lika för er? Berätta om tre tillskott som känns nödvändiga i din bokhylla! Där har vi alltså veckans tematrio-uppgift.

Faktum är att jag egentligen inte vill ha någon bok i julklapp alls. Tänk hur det var förr: en julafton eller födelsedag utan bokpaket skulle ha varit ren tragedi, katastrof, dubbelt elände. På senare år har jag med flit lugnt inväntat pocketversionerna, eftersom de dels är billigare i inköp, dels (och inte minst) tar mindre plats och är lättare att ha i handväskan.

Men visst finns det böcker jag åtminstone tror att jag vill läsa. "Ett jävla solsken" av Fatima Bremmer är en sådan. Handlar om en pionjär i journalistfacket, Blenda Nordström. Fick årets August i fackklassen.

Lite sugen är jag förstås också på Chimamanda Ngozi Adichies "The Shivering" trots att det verkar vara en novell inklämd i en volym med andra. "Det goda folket" (The Good People) ät Hannah Kents uppföljare till "En mörderska bland oss" (Burial Rites) och den kan ju bara vara bra!

Fast i grund och botten kan jag alltså lätt vänta på pocketupplagorna. Innan de dyker upp i handeln har jag minst en meter andra olästa böcker att klara av  vilket jag inte kommer att göra ... Så frågetecknet i rubriken är allvarligt menat!

Copyright Klimakteriehäxan