När smaken inte är monokrom

Hélio Oiticica: Röd monokrom 

Vad tycker du om för slags konst?
Alla har väl olika kriterier. Någon föredrar svartvitt, en älskar renässansmålare, andra vill verkligen kunna se i detalj vad verket föreställer, en sak som tilltalar dig tilltalar kanske inte mig.
Men en sak som ofta lyfts fram när man talar om "verkshöjd" (ett ytterst obehagligt ord har jag alltid tyckt) det är att bra konst ska provocera.

Willys de Castro "Aktivt objekt, gult"

I så fall har jag varit på en utställning med en hel del "bra" konst. Det är nämligen så att jag blir så otroligt irriterad när man ramat in en duk som försetts med en enda färg, utan skiftningar och nyanser. "Monochrome" heter de där bilderna ofta.

På Moderna Museet i Stockholm har man just öppnat "Concrete matters" och jag visste förstås inte vad jag skulle möta. Men det skulle jag bli varse. Och arg blev jag följaktligen också. Där hänger de, de "monokroma" tavlorna som man förväntas betrakta i ödmjuk beundran. På mig har de dock enbart  provocerande effekt.

Nästan lika illa tycker jag om Fontana, han som gjorde snitt i sina (enfärgade) dukar. Fast då uppstod i alla fall lite skuggor som kunde variera.
Påminns om hur jag kom hem med en vinst i ett konstlotteri. Professorn K. G. Nilsson hade signerat litografin, en grafisk bild mest i blått. Dottern, då kanske tio år, kastade en blick på verket och sa:
-Mamma, den där hade jag kunnat göra i Paint.

Olle Baertling: "Dynamique Noir Bleue"

Även om man nu aldrig bör diskutera smak så gör man ju det ändå ibland, inte sant? Nu vet ni hur tråkigt konservativ jag är: inget monokromt på mina väggar, tack. Samtidigt inser jag ju att det inte är konstnärerna jag ska reta mig på, utan på dem som lägger hundratusentals, ja rentav miljontals kronor på de där bilderna som även jag numera skulle kunna göra i Paint – eller IRL. Utan marknad inga kommersiella succéer, det är en sanning som inte går att rucka på. Men provokation kan förvisso vara lönsam ...

Bifogar bild på ett par lite roligare saker i glas (eller plexiglas?) från samma utställning.
Dock missade jag, i min monokroma irritation, namnen på konstnärerna.

Copyright Klimakteriehäxan