onsdag, augusti 16, 2017

Första dagen på resten av livet: skolstart!

Skolstart. Slut på det där juni-juli-och-augusti-begreppet som en gång gjorde att vi funderade över att välja läraryrket. Tänk att inte ha bara semester, utan ett helt långt sommarlov!

Men den relativt långa ledigheten till trots är inte en dans på rosor att vara pedagog i den moderna skolan. Det är stressigare än någonsin, kraven från både föräldrar och arbetsledning är ständigt fler och politikerna talar ideligen om hur allt ska bli bättre, fast i kollegierummen väntar man fortfarande.

Runt 5000 lärarplatser kommer i höst inte att kunna besättas med behörig personal. Och det är i princip omöjligt att utbilda tillräckligt många, det menar Universitetskanslern. Inte bara för att lärarutbildning tar tid: det finns i dag alldeles för få som är intresserade av yrket över huvud taget. Dessutom är avhoppen bland dem som ändå påbörjat sin utbildning väldigt många.
Den tid då ”fröken” och ”magistern” var titlar som uttalades med beundran och respekt är sedan mycket länge förbi. /forts/

Just i dag är det för över 100 000 barn i Sverige den första dagen på resten av livet: de börjar sin utbildningsresa, den som ska bereda dem för en vuxen vardag i en framtid vi vet ofantligt lite om.
Ett stort problem är bristen på utbildade lärare, ett annat är den hårda belastningen på de tappra människor som arbetar som rektorer och skolledare. Dessutom har dagens pedagoger moderna utmaningar att tackla.

Om detta skriver jag i den krönika som du i dess helhet läser på News 55. Jag blir glad om du inte bara läser utan också kommenterar och dessutom gärna delar vidare i dina egna kanaler, för fler att läsa  för skolan är synnerligen viktig för hela samhället och för alla!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 13, 2017

På ädel mark – på skyltsöndagen

Den som växt upp i samma Barndomsland som jag har vandrat på ädel mark med sina små träskor eller gummistövlar.
För hos oss fanns det silver i backen, så pass att det under en period lönade sig att bryta det, ha en riktig gruva.

Gruvhålen finns ännu kvar, lite otäcka för tänk om någon skulle trilla i! Men jämfört med modern gruvdrift handlar det förstås här om något som möjligen är stort som den där gropen man gjorde i sanden när vårens spelkulor kom fram.
Silver fick man i alla fall upp: 438 kilo år 1848, som var gruvans bästa år. Lite koppar kunde också utvinnas.

Man har introducerat en vandring, "Silverleden", för den som känner sig hugad att se det som finns kvar. Skyddsstängsel har funnits runt schakten, men de är inte att lita på längre. Och jag måste tillstå att jag inte satt min fot ens i närheten på många år. Man besöker området "på egen risk" som det står på kommunens hemsida, och jag är ju inte av den särskilt riskbenägna människosorten ...

Faktum är att marken i området också klassats som förorenad av resterna efter gruvhanteringen. Men eftersom gruvan också är upptagen på listan över kulturminnen får saken bero. Väldigt få människor, i princip inte en enda, vistas tillräckligt mycket här för att ta någon skada.

Fast nog kittlar det fantasin lite grand: här hackade flitiga händer loss stenbitar som kunde krossas och plundras på sina värdefullaste beståndsdelar. I andanom hör jag ljudet, taktfast, metalliskt, resolut ... men det är ju bara inbillning, förstås. Och rik blev nog ingen här, misstänker jag.

Den enkla träskylten som visar var Silverleden börjar får i alla fall bli veckans söndagsskylt. Kolla om fler skyltar, du kan göra det här!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 11, 2017

Hur gammal får man vara bakom ratten?

På kort tid har äldre bilförare orsakat flera allvarliga trafikolyckor. Diskussionen börjar direkt: Varför ser inte läkarna till att stoppa dem som inte längre ser, hör eller tänker tillräckligt bra för att klara sig i trafiken? De utgör ju en fara, för sina medtrafikanter och också för sig själva!
Borde vi ha en generell övre åldersgräns för folk bakom ratten? Förbud för seniorer att ta körkort över huvud taget? Eller krav på förnyade förarprov varje år efter att man nått pensionsåldern? 

Men det där med att köra bil, det är inte bara en futtig transportfråga. Det handlar också om att rå sig själv, att kunna ta egna initiativ, när det passar. Utan att krusa för andra, utan att passa tåg- eller busstider. Frihet, helt enkelt – och allra mest i glesbygd, där kommunala fortskaffningsmedel ofta är just det: glesa.

Minns ett telefonsamtal jag ringde till min gamla mamma. Inledde med den vanliga men tämligen befogade frågan:
-Hur är läget?
-Jaaaa, svarade hon och drog lite på det, jag måste väl säga att det är en sorgens dag.

Sorg? Nog var det sant att hennes vänkrets genom så kallad naturlig avgång glesnat undan för undan och gjort livet tystare och tråkigare. Men budskapet om en kär människas död hade hon aldrig tidigare framfört på det viset.
Vem gällde det då den här gången?
-Jag har sålt bilen.

En röd Nissan Micra hade varit hennes livlina. En gammal bil, förvisso mycket yngre än sin ägarinna, men ändå till åren kommen. En pålitlig trotjänare som startat i alla väder.
Inte för att hon kört den särskilt ofta på senare år, men bara det faktum att den stod där, startklar, hade varit ett löfte om att hon skulle kunna förflytta sig, åka och handla mat och strumpor, ta en sväng till kyrkogården för att vattna, hälsa på en granne för en kopp kaffe. Ha kvar bestämmanderätten över sitt eget liv, helt enkelt.

Märkvärdigt nog klarade den bilprovningen år efter år. Men en dag tog det stopp.

Den lilla bilen hade med ålderns rätt angripits svårt av rost. Alternativen var få och rekommendationen rak: sälj den till någon som endera vill ha reservdelar eller som kan rusta upp den på egen hand.
Det tog bara någon timme på en nätsajt så var affären klar – och min mamma billös, för första gången på över femtio år (efter lika många års prickfri körning).

-Du kan ju köpa en ny, sa ett barnbarn tröstande.
Fast hans mormor trodde nog inte riktigt på det. Även om hon någonstans gärna hade velat. 
Det blev aldrig någon ersättare i min mammas garage. Hon hade förlorat sin kanske trognaste vän.
Och det var en sorgens dag.

Kanske hade hon blivit en trafikfara om plåtkarossen stått bättre emot rostangreppen. Kanske hade hennes reaktionsförmåga inte räckt till i en kritisk situation. Det prövades aldrig. Men visst är det lätt att förstå att den som mist en familjemedlem för att en 80+are trampat på fel pedal vill slippa se fler möta samma öde. Att långt fler olyckor inträffar på grund av unga bilförares oskicklighet hamnar bredvid diskussionen. Fast det är ett faktum: de farligaste bakom ratten är unga män mellan 18 och 25 år.

Den dagen doktorn tar mod till sig och säger att man är olämplig som förare vill vi nog alla slippa, hur befogat det än är. Att det är ett smärtsamt besked att få är mycket lätt att förstå. Jag har sett det på nära håll, fattat hur ont det gjorde och hur obegripligt och oväntat det var.

Men precis som skavanker uppstår på gamla bilar kan de också dyka upp på oss människor, det vet vi.
Kanske vore det klokt att, precis som man kräver att bilen man kör ska kollas, också införa den där generella förarkollen? En kontrollstation där tecknen syns undan för undan, blir en varning, ett sätt att bereda sig på att så småningom lämna ifrån sig bilnycklarna. För gott. 
Och för allas bästa.

Copyright Klimakteriehäxan


tisdag, augusti 08, 2017

Om Cornelis på det som skulle ha varit hans 80-årsdag

Han var bara nyss fyllda 50 när han dog.
Idag skulle han ha blivit 80.
Tänk så mycket han skulle ha hunnit uträtta, skriva, spela, sjunga om han fått de där 30 åren som cancern bestal honom på! 

I min generation är Cornelis Vreeswijk otvivelaktigt en av de allra största. /forts/

En längre text om Cornelis Vreeswijk på det som skulle ha varit hans 80-årsdag finns nu att läsa på News 55. Läs, kommentera, dela väldigt gärna vidare i dina kanaler!

Copyright Klimakteriehäxan

Tänk vad han hade kunnat göra på 30 år ...

Naturligtvis älskade jag honom. Jag också. Han hade odiskutabel dragningskraft på det motsatta könet, det var rösten, det var blicken, ja det var nog hela paketet faktiskt.

Till en början delade jag honom med Ann-Louise Hansson, hon hade ju varit med tillsammans med Fred Åkerström och fått göra den där skivan som blev ett stort genombrott för Cornelis Vreeswijk och hans polare: "Visor och oförskämdheter" som kom ut 1965.

Sedan dess strömmade musiken från honom. Dessutom plockade han upp och hyllade svenska nationalhelgon som Bellman, Taube och Povel Ramel, så holländare han var  det kunde man för övrigt aldrig höra och i hans poesi är det heller ingen diskussion: han behärskade svenska språket bättre än de flesta.

Det blev många skivor i min hylla under åren. Och en livespelning som jag aldrig ska glömma. Cornelis gjorde show på gamla Börsen. "Getinghonung" hette den. Jag och min kompis Anna hade kanonbra platser, ögonkontakt med Stjärnan och njöt av låtar med ett gung som det är få förunnat att kunna framkalla. Vi hade dessutom dubbel vinstlott: överraskningsgäst för kvällen var Monica Zetterlund!
Skivan med samma namn är fortfarande en musikalisk höjdare!

Visst uppstod lite knepiga situationer för Cornelis i livet. Han hamnade till och med i fängelse. Tidningsrubriker berättade att han blivit lurad av en transvestit, om för mycket sprit, för många damer, för lite bekymmer om egna hälsan exempelvis. Han var nyss fyllda 50 när cancern tog honom, gråare, magrare, sliten.

Idag skulle han ha fyllt 80. Tänk vad han hade kunnat göra på de 30 år som togs ifrån honom! Cornelis lämnade ett stort hål på den svenska musikscenen, ett hål som faktiskt ingen kan fylla.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 06, 2017

Dagens glädjebudskap – på en skyltsöndag


Det här var reklam för en musikklubb på Södermalm i Stockholm nyligen. Fritt fram att ta åt sig, och vem vill inte möta ett sådant glädjebudskap? Passande för vilken skyltsöndag som helst!
Fler söndagsskyltare hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 05, 2017

DAGENS ORD 17


GRAVIDKLÄNNING

-Ser att prinsessan Sofia hyllas för sitt val av kläder under den nya graviditeten. Men vad hände med den gamla hederliga mammaklänningen? Uppenbarligen är den ersatt ... kanske beroende på att plagget kommer från en brittisk firma där den förvisso ingår i "the maternity line". Pris 459 kronor på nätet, för den som eventuellt vill ha en likadan, i tropiskt bladmönster! Men kalla den gärna mammaklänning!

CITAT: Vilken bok säljer bäst?

"99,9999 procent av alla dåligt skrivna böcker blir inte bästsäljare. Å andra sidan är oddsen för att en välskriven bok ska bli en bästsäljare inte heller så mycket högre. Under 2016 gavs det ut mer än 10.000 titlar och mindre än 5-6 promille blir bästsäljare på den nivå att de tar sig in på topp 20. Så det enda rådet till alla oss författare som inte lyckades ta sig in på en topplista 2016 får bli: skriv en bättre bok nästa gång. Som en kunnig bokhandlare uttryckte det."

-Sölve Dahlgren, själv författare, skriver på sajten boktugg.se (där han är chefredaktör) om relationen mellan en texts språkliga kvalitet och en boks försäljningssiffror. Den är inte glasklar! Andra faktorer än språket spelar förstås också roll, men ändå ... Han pekar också på hur populärt det verkar vara att racka ner på "mindre fina" författares verk. Läs hela artikeln här.
Och för den som undrar så var Harry Potters "mamma" J K Rowling den författare som tjänade mest i världen 2016 på sina böcker.  Drygt 750 miljoner kronor trillade in på hennes konto. Förutom direkt bokförsäljning blev det inkomster på film- och teaterversioner av hennes texter.

fredag, augusti 04, 2017

Vägen till vatten

Det här med att alla vägar ska bära till Rom, det gäller inte när man befinner sig i Barndomslandet. Här leder vägen till vatten. Kanske är det svårt att se på bilden ovan, men längst där borta, vid det som så bedrägligt ser ut som vägens slut, väntar den blåa sjön, för närvarande med högst behaglig badtemperatur. 

Så efter en ganska ordentlig promenad är det dags att svalka kroppen, skölja bort svettdropparna, ta några simtag. Sista biten var jag dock bilburen. Men snabbt i!

Tårna möter den vågiga sandbottnen och strax därefter kunde Maken ta årets bikinibild på mig. Om jag får säga det själv så tycker jag att jag klär rätt bra i Värmelns vatten. Bättre än i bikini, om sanningen ska fram.

 Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 03, 2017

Lästips man tänder på

Finns det någon bok du sett på bloggar eller Instagram på sista tiden som du blivit nyfiken på?
Jaaa, Mia och alla andra som eventuellt undrar: jag ser hela tiden mängder av intressanta lästips i rader av bloggar. Nu idag noterar jag med förtjusning titeln på en bok som Mia visar: "Innan ankorna drunknar" – vilken kanontitel! Blir nyfiken förstås!

Men trots goda föresatser händer det nog inte så ofta att jag skaffar de där böckerna trots att jag tänt på dem. Till föresatserna hör ju också att INTE köpa fler böcker, det går sisådär. Fast inte sällan skriver någon om någon av mina många hyllvärmare, och det kan bli en spark i baken på mig.
På Instagram rör jag mig mer sällan, fast jag har ett konto. Har bloggandet i blodet, tror jag ... och en bit kvar till att bli inbiten instagrammare.

Inte nog med detta, Mia slänger också in en bonusfråga:
Har du någon ägodel som du håller extra kär?
Ojoj. Sanningen är att jag har många prylar jag gillar väldigt mycket. För många, objektivt sett, jag vet. Kan inte, törs inte, välja!

Copyright Klimakteriehäxan

Må bättre med en cocktail!

Ibland är det kul att bläddra i och också läsa ett och annat i en tidning med blankt papper och fina bilder, kalla det vecko- eller månadstidning, säg "magasin" men tänk inte på en gammaldags lagerlokal utan på artiklar och reportage om relationer, mode, mat och hälsa.

"Må Bra" är en sån publikation, och antagligen har jag någon gång tagit en sån där billighetsprenumeration, tre nummer och en supermodern väska ni vet ... för jag får i alla fall erbjudanden om att på nytt få tidningen med posten. Men den här gången blev jag mer förvånad än jag annars brukar bli när jag erbjuds de där bonuspresenterna.

För vad kan man få som tack för att prenumerera på tidningen "Må Bra"?
Jo, cocktailglas!
En råsaftcentrifug hade jag begripit. Något åt grönsakshållet, vad som helst. En stegräknare. Ett hopprep, ett motionsgummiband, cykelklämmor.
Men för all del, en liten cocktail kan väl också få folk att må bättre ibland. Om det inte handlar om så snygga glas att det blir för ofta.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 02, 2017

En trevlig slav i trädgården

Min syster och svåger har en slav. Han kallas Stig och jobbar i trädgården, under vad som måste kallas träliga villkor. Arbetstiderna är från klockan 10 till 18 sex av veckans dagar, söndagarna är lediga. Stig bor i ett eget litet hus bakom villan, där han får vara ostörd och samla kraft inför nästa skift, ladda batterierna helt enkelt. På vintern har han semester.

Egentligen heter han inte Stig, men det blev tilltalsnamnet om man bortsåg från sista bokstaven i StigA. För Stig är, det har ni redan räknat ut, en representant för den moderna landsbygdens modernaste innevånare. Han är en självgående gräsklippare som styrs av nedgrävda ledningar i marken. Och hans chanser att rymma är i det närmaste obefintliga, så som det alltid har varit i slavarnas värld ...

Det är fascinerande hur snabbt de där tekniska nymodigheterna sprider sig. Folk med stora gräsmattor kan till och med tänkas ha två Stig. Vi som eventuellt minns hur grönskan hölls kort av hungriga får, handjagade gräsklippare eller de där motordrivna som skulle ryckas i gång med våldsam kraft, vi önskar oss gärna en egen Stig. Men då gäller det att ha en ganska platt tomt!

Dessutom påstås det att mördarsniglar är rädda för Stig och håller sig undan alldeles frivilligt om han tagits i bruk. Vilket skulle bevisas, helt säkert är det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 01, 2017

Grön, grönare, grönast?!

Grönt är väl sommarens bästa färg? Allt det där som var grått och dött vaknar till liv, fylls av klorofyll, suger upp solljuset, ser rent och fräscht ut  innan det, rätt snart, glider över i gult för att bli brunt och rött för att tack och lov bli grönt igen ...

Ett ord i veckan för bloggare att illustrera skickar Sanna ut, det upptäcker jag när mer än halva året gått. Och denna vecka är det GRÖN som gäller. Så jag hoppade på! Med kameran i marknivå, mest, mötte jag många olika gröna toner: grön, grönare, grönast?!





 Copyright Klimakteriehäxan