torsdag, augusti 31, 2017

En folkkär figur har fallit ifrån

Ur "Vem älskar Yngve Frej". Foto SVT
Janne "Loffe" Carlsson är död, 80 år gammal. Ännu ett av cancerns offer.
"Loffe" blev han tack vare sin roll i dundersuccén "Någonstans i Sverige" från 1973, om en grupp lumparkillar. Sedan gjorde han populära figurer i bl a "Repmånad" och "Göta Kanal".

Men för mig är Janne Carlsson för evigt förknippad med en annan underbar typ: fotografen Nisse i "Vem älskar Yngve Frej", även om han fick slåss med Allan Edwall om min gunst. Filmen byggde på boken med samma namn av Stig Classon, Slas. På något vis framstod alla "Loffes" figurer som riktiga polare, urtypen för en inte särskilt flashig gubbe som man var tvungen att älska.

Oavsett vilken roll man minns honom tydligast i så var det faktiskt som musiker han blev stor först, som trummisen i "Hansson och Karlsson". Bo Hansson spelade hammondorgel och duon var i farten rätt länge innan de gick skilda vägar.

En av mina musikaliska Facebook-vänner skriver i dag med anledning av Janne Carlssons bortgång att "Det fanns faktiskt trumsolon jag kunde inte bara stå ut med utan också gilla!"
Janne Carlsson hade antagligen svarat, tackat för berömmet med sitt typiska "höhöhö". 
Sverige är en folkkär figur fattigare.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 30, 2017

Minnet av Diana

I sagans värld har det alltid funnits prinsessor.
Och ja, de har förvisso funnits i verkligheten också. Finns, fortfarande.

Men en modern prinsessa har fått de flesta andra, både i sagans värld och i IRL, att blekna. Det ligger nära till hands att tro att hon stått modell för andra europeiska kungligheter i dag, inspirerat till ökat engagemang för omvärlden och särskilt behövande. Allt för att ge kungahusen en lite mänskligare fasad, helt enkelt. Hennes liv var dock ingen saga, det kom att innehålla mycket sorg och dramatik.

För tjugo år sedan dog hon i en bilolycka, bara 36 år gammal: Diana, skild från den brittiske kronprinsen Charles, mor till hans två söner och därmed den som garanterade monarkins framtid.
Den där morgonen, den 31 augusti 1997, när nyheten om hennes våldsamma död i Paris spreds över världen kommer vi ihåg. En redan tragisk historia hade fått en ännu sorgligare slut.

Till en början vilade ett romantiskt skimmer över kronprinsparet, ett skimmer som möjligen inte fanns alls eller bara i en ung flickas drömmar. /forts/

Den här 20-årsdagen, av prinsessan Dianas död, högtidlighålls på olika sätt i Storbritannien. Ett stort antal tv-program om hennes liv och historia finns att välja på i olika tv-kanaler, många böcker med fantastiska fotografier har också getts ut. Och antalet tidningsartiklar har genom åren blivit oräkneliga, liksom förstasidorna på magasin Diana prytt: Paris Match förklarar att hon är en legend. Life försöker reda ut vad som hände och varför det hände.

Utan tvivel lever hennes minne mycket starkt också i dag.  Fler kärleksbevis, blommor och brev, sätts upp vid Kensington Palace. Prinsarna Wlliam och Harry har dessutom i nya intervjuer berättat om sin mamma och hur fantastisk hon var  grabbarna var femton och elva år gamla när hon omkom.

Om du vill läsa hela min text om prinsessan som blev "folkets" efter sitt dramatiska frånfälle och en förebild för många andra kungligheter så gör du det här, på News 55. Kommentera gärna, dela gärna så fler kan läsa!

Copyright Klimakteriehäxan

PS På årsdagen av Dianas död, torsdagen den 31 augusti, sänder SVT ett minnesprogram om henne: "Dagen då världen grät". Klockan 20 i tvåan.

tisdag, augusti 29, 2017

Läser i veckan

Vi lärde känna varandra någonstans i Centralamerika: två unga journalister på uppdrag i ett konfliktfyllt område, där de allra flesta utsända var män.
Antagligen var det bara så enkelt som att vi började kallprata över frukosten, efter ett första hastigt möte i en hotellkorridor.

Hur det än var med själva inledningen på vänskapen mellan mig och Lynda Schuster, så blev den stark på kort tid. Vi sågs ofta. I San Salvador brukade vi jogga i den tidiga morgontimmen. Så småningom fick vi manligt sällskap: Dial Torgerson, korrespondent för Los Angeles Times, och Lynda hade blivit kära i varandra, trots många höjda ögonbryn. Vi blev en trio som försökte få upp flåset.

Dial hade barn som var jämngamla med hans fästmö. Han var veteran, hon en nybörjare. Han var synbart medelålders, hon väldigt ung, stark och fräsch. Dial var en gentleman ut i fingerspetsarna, ville helst tilltala mig som "Miss" fast vi sågs så pass ofta och pratade så mycket ...

De gifte sig i Honduras huvudstad Tegucigalpa. Men äktenskapet varade inte ens ett år. På reportage vid gränsen mellan Honduras och Nicaragua körde bilen som Dial och en fotografkollega färdades i på en landmina. Båda dog i explosionen. Lynda var änka, 26 år gammal.

Hon har skrivit om denna vedervärdiga upplevelse förr, men nu har hon gett ut en hel bok om sitt liv. "Dirty Wars and Polished Silver" heter den och kom ut för ett par veckor sedan. Jag har köpt den på nätet och just börjat läsa, vet ju en hel del om vad som komma skall men är oerhört nyfiken på hur hon berättar denna gång. Skriva kan hon!

Lynda hade turen att bli kär en gång till, och hennes andre man Dennis, som jag vid det här laget också har känt riktigt länge, har faktiskt hälsat på i Stockholm. Det är han som står för det "polerade silvret" i Lyndas bok, eftersom han blev ambassadör och hon därmed fick byta liv ganska radikalt, en ambassadris måste ju veta att uppföra sig!

Vet att i en tidig version fanns jag med i texten, och minsann  jag gör det fortfarande! Dyker upp på sidan 60, presenterar mig som "Swedish Television" och rusar vidare. Det blir kanske inget mer (jag har 250 sidor kvar), men det spelar naturligtvis ingen roll. Lynda fortsätter ändå att finnas med i mitt liv, bland annat för att det också beror på henne att min dotter fick heta Linda, även om de stavas olika.

Nu fick jag genom att delta i Gems Weekly Photo Challenge dessutom en anledning att skriva om henne, om oss, och om hennes bok eftersom veckans tema är LÄSER! Tror att min recension kommer att bli mycket kort: Bloody brilliant, dear friend!

Copyright Klimakteriehäxan

Hot och flykt – vi vet för lite om Nordkorea

Inatt hände det igen: Nordkorea avlossade en missil som till sist landade i havet utanför Japan. Vi i den "vanliga" världen har otroligt dålig koll på det där landet, dess ledare, dess politik. Men tydligt är att det spelar roll i världspolitiken: FN:s säkerhetsråd ska sammanträda med anledning av den senaste incidenten. Hotet vilar över oss alla.

Nordkorea har kallats världens mest stängda land. Rätt som det är dyker det upp i nyhetsflödet, aldrig i något positivt sammanhang. Exotiskt är bara förnamnet. Negativt är huvudbudskapet. Hjärntvätt överallt, fortfarande när den tredje Kim (först Kim Il-Sung, sedan Kim Il-Jong och nu Kim Il-Un) regerar.

Men helt klart vet vi för lite om det där landet, som man måste bli lite fascinerad av. Och skrämd, förstås, eftersom de verkar vara beredda att på allvar ta till kärnvapen den dag Kim så önskar.
Tack och lov går det att råda bot på den där okunskapen. Jag är mitt uppe i det, och häpnar ideligen.

Det visar sig att så oerhört lite påminner om livet här hos oss. Statschefen betyder allt. I Nordkorea berättas aldrig en kärlekshistoria. Våldet finns överallt, bestraffningarna får vem som helst att baxna. Folk har avrättats för att de tittat på "fel" film. Avrättningarna är av tradition offentliga. Barn närvarar, för att de måste. Mänsklig empati förefaller utrotad.

Att fly från Nordkorea är inte lätt, men det finns de som lyckats. Jang Jin-Sung är en av dem. Han har beskrivit sin flykt i boken "Käre ledare" som jag just läst. Bitvis en häpnadsväckande historielektion, om maktkamp och manipulation, bitvis en nagelbitare: skulle han lyckas ta sig till Sydkorea? (jo det gjorde han ju förstås, annars hade det aldrig blivit någon bok).

Yeonmi Park, också en flykting, i dag 24 år gammal, såg sin första avrättning vid sju års ålder. Hon har i rader av framträdanden berättat om sitt liv och det har också blivit en bok: "För att kunna leva". Jag har köpt, ska läsa. Boken har resulterat i många tv-framträdanden, bland annat har hon varit gäst i Skavlan. 2009 kom hon till friheten i Sydkorea, 2014 berättade hon sin historia i klippet nedan.

Dessutom kan man på SVT Play just nu se en dokumentär om den nuvarande ledaren, Kim Jong-Un. Jätteintressant! Det är en färsk fransk produktion, Kim Jong-Un blev statschef i december 2011. Väl värt de 58 minuter den pågår!

Summan av kardemumman är att man ska vara djupt och innerligt tacksam för att inte vara född i Nordkorea. För även om den akuta hungersnöden, som var så omfattande att vi till och med fick höra talas om den utanför landets gränser, är över är det uppenbart oändligt långt till ett samhälle där mänskliga rättigheter respekteras och där demokrati förefaller vara något ouppnåeligt.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 28, 2017

Mina tappade trådar i tv-soffan

Nää hör ni, jag måste ha semester.
Ja, alltså inte från plikter och vardag och sånt. Men från tv-deckare.

Visst hör jag att folk säger att de aldrig ser på tablå-tv längre. Men det gör jag. Självklart använder jag Play också, och numera HBO Nordic. Trots det har det blivit en otroligt lång räcka med krimserier i SvT: danska, norska, brittiska. Ibland också en svensk. Men nu orkar jag inte mer!

Ta bara de engelska serierna. I den brittiska tv-världen besätter man numera alla roller med samma skådespelare ur ett litet elitgäng. Skickliga, absolut. Men när man inte ens låter hyllade Nicola Walker byta frisyr mellan de olika rollfigurerna! Vänta nu, gifte inte hon sig med Robbie till slut? Jaså är hon polis? Hon låter ju likadant hela tiden! Är hon en av de korrupta eller en av de justa snutarna?

När det gäller våra nordiska grannar är jag lite mer förlåtande. I våra länder har vi trots allt färre individer att välja mellan. Men när konstkännaren är tillbaka som statsminister blir jag förvirrad  eller vänta nu, vad var det han kom tillbaka som? Var kanske han också polis? Mordoffer? Bov?

Alltså är mitt liv i tv-soffan fullt av tappade trådar och förvirrade vem, vad, när och i vilken av alla dessa serier som sprutar över oss.
Ska kanske hålla mig till nyhetssändningar och livesport ett tag. Fast jo, jag har sett de två första avsnitten av norska Nobel ...
Så visst handlar det i grund och botten säkerligen bara om ett tillfälligt avbrott. Men semester låter trevligare.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 26, 2017

En vandrande läckerbit?!

Vet du inte vad du ska ha till middag?
Får man föreslå kanadagås?
Jodå, man får visst jaga dem. Jakten började den 21 augusti och pågår året ut. Och du gör en välgärning om du har ihjäl inte bara en, utan många som dessa vackra men hopplösa fåglar skitar ner.

De hör inte hemma här, till skillnad från sina vitkindade släktingar, men togs hit av en entusiast som gillade dem. De första importerades i slutet av 1920-talet. Sedan dess har de försetts med etiketten "skadedjur" och man har problem med dem runt om i världen, eftersom de förökar sig snabbt, ja rent av lavinartat. Till råga på allt kan en fågel bli upp över 20 år gammal!

Jag avskyr de där gässen, eftersom de bajsar så orimligt mycket, på platser där människor vill kunna gå barfota, duka upp en picknick, breda ut en filt, låta bebisar krypa. Det har jag bland annat låtit mina Facebook-vänner förstå. Och si! Där kom de, recepten eller åtminstone tillagningstipsen!!!

Ingen plockar upp bajset ...
Fast allra först ställer någon en fråga i kommentarsfältet: vilken sorts gås är godast? Och skämtare svarar direkt. Vad svaret är? Smörgåsen, naturligtvis. Men det visar sig alltså att folk har provat kanadagås och funnit fågelns kött vara delikat, utsökt, jättegott  superlativerna haglar.

Den plockade fågeln fylls med frukt, exempelvis äpplen, och tillagas sedan långsamt i ugn på låg värme. Eller så marineras den i rödvin och läggs i stekpåse. 
Kanadagäss äldre än ett år lämnas lämpligen in för rökning. Gäss yngre än ett år flås och tillagas i lergryta eller stekpåse.

Nu blir det inte kanadagås på mitt middagsbord. Skälen är flera:
1. jag saknar skjutvapen
2. om jag hade ett skulle jag inte kunna använda det
3. om jag skulle försöka dra fjädrarna av en fågel skulle det förmodligen inte bli någonting kvar (detta händer när jag ger mig på att rensa fisk!)
4. och om den nakna fågeln skulle styckas är risken stor att jag skulle misslyckas med det också.

Men jag skulle gärna bidra till att kraftigt minska den där fågelstammen genom att tugga på delar av den. Om det till råga på allt är gott, ja läckert rent av!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 25, 2017

Vem vågar satsa på politiken?


Upptäcker, till min egen milda förvåning, att jag sitter här och tycker lite synd om Anna Kinberg Batra. Efter något som måste ha liknat helvetets skärseld avgår hon som partiledare för moderaterna, efter mindre än tre år på posten. Jag känner henne inte, har faktiskt inte ens träffat henne i jobbet, vilket hade varit tämligen normalt. Men känner alltså med henne i dag!

Att det inte var någon lätt uppgift AKB axlade efter moderaternas dåliga valresultat 2014 behövde man inte vara speciellt politiskt insatt för att förstå. Tunga namn i partiets topp hade lämnat: Sven-Otto (Littorin) avgick redan 2010, så tackade Fredrik (Reinfeldt) för sig, tätt följd av Anders (Borg). Alla tre hade varit tongivande när politiken formades. Alla tre ”bytte liv”, bytte till roligare(?) fruar och nya arbetsuppgifter.

Så sent som dagen innan AKB lämnade beskedet hör jag henne beskrivas i radio av socialdemokraten Daniel Suhonen. Anna är, säger han, charmig, smart och kul.
Vi som känner henne genom tv-rutan har inte sett mycket av det.  
Snabb i repliken lär hon dock vara, och vid ett par tillfällen har hon i sina tal varit ganska personlig. Det har handlat om svårigheten att få barn, om att bli långvarigt sjuk – situationer som borde ha gett henne mer ”mänskliga” drag i väljarnas ögon. Men opinionssiffrorna har dalat, envist.

Visst har det pågått rätt länge, det där fallet. För ganska länge sedan nu hade jag tillfälle att fråga en moderat riksdagsman om hur man såg på sin partiledare, i riksdagsgruppen, i partiet mer generellt.
Hade hon det stöd hon behövde, den coachning en ny ledare kan behöva? /forts/ 

Vill du veta vilket svar jag fick? Läs hela texten här, på sajten Nyfiken Grå!
   
Det händer en del med den svenska inrikespolitiken, eller hur?! Största oppositionspartiet verkar vara på väg att säcka ihop totalt, någon kommentator skriver att det handlar om rena implosionen. 

Nu ska man hitta en ny ledare för Moderaterna, medan Liberalerna har två som slåss om jobbet. Samtidigt har regeringen just ombildats, Miljöpartiet blivit osynligt och Kristdemokraterna kan snart bara drömma om att finnas kvar i riksdagen, ser det ut som. Vänsterpartiet saknar också medvind. Bara Centerns Annie Lööf och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson verkar stå stadigt just nu.

AKB:s avgång i dag var ju inte direkt oväntad, efter den senaste tidens turbulens, av somliga kallad häxjakt. Klart är att debattnivån underkänns av många. Citerar en av mina Facebook-vänner som nyss skrev så här: "Ogillar Moderaterna. Ogillar Alliansen. Är stark motståndare till den politik AKB fört. Men att kräva (och få igenom) en partiledares avgång pga utseende ("gå igenom rutan") och framtoning ("stel") är något som bara drabbar kvinnor." 
"Lita aldrig på dem som säger att de inte litar på dig" skriver en annan, ett råd vi väl kan ta åt oss av lite till mans. 

Anna Kinberg Batras slutkläm i dagens mycket välformulerade och bra framförda avgångstal är tydlig:
-Jag hoppas min dotter kan uppleva att Sverige får sin första kvinnliga statsminister.
Och jag kan inte låta bli att tänka att det är tur att jag aldrig känt lust att bli politiker: alltid påpassad, aldrig ledig, alltid kommenterad, aldrig ensam. Vem orkar i längden? Vem vågar satsa?

Copyright Klimakteriehäxan

#annakinbergbatra

Böcker i tv- och filmversion

På torsdagkvällar smyger Mia in sin Helgfråga i bloggvärlden, för oss andra att suga på, grubbla över och besvara. Här hittar du länkar till dem som svarat  och här är frågorna med mina svar:

Vilken är din bästa bok-tv-serie?
Kanske beror det på att minnet är kort, men jag har nyss sett slutavsnittet, det tionde, av "The Handmaids Tale" (Tjänstekvinnans berättelse) som bygger på Margaret Atwoods roman med samma namn. Otroligt bra på alla sätt och vis! Vi skaffade HBO Nordic bara för att kunna titta på just den! Och det var det värt.

En bonusfråga slinker med: Vilken är din bästa bok-film?
Här har jag en hel del att välja på, märker jag. Men vad sägs om Vilhelm Mobergs utvandrarserie, tolkad av Jan Troell med start i "Utvandrarna" från 1971? Jag stod till och med ut med Kristinas/Liv Ullmans norska småländska, fast det var lite svårt i början. Men Monica Zetterlund som Ulrika!!!

Tage Danielsson regisserade "Ronja Rövardotter" efter Astrid Lindgrens bok och det blev också en härlig film, vilket kan sägas om de flesta Lindgren-berättelserna som översatts till vita duken (märk väl att "Vi på Saltkråkan" ovanligt nog var film innan det blev en bok!)

Bland mer sentida filmatiseringar tycker jag att "En man som heter Ove" blev väldigt lyckad. Synd att den inte fick en Oscar, det var ju ändå rätt nära.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 24, 2017

Kvar på höstens strand

Trots att det inte ligger bra i min mun måste jag snart säga det rakt ut: det är HÖST.
De här sista augustidagarna är vackra och jag badar faktiskt varenda dag, men tecknen finns där: sommaren har inte mycket kvar att ge.

Det är naturligtvis svalare både i luften och i vattnet, och plötsligt ligger badstranden öde  den som nyss var knökfull av vattenälskande barn och övervakande vuxna, medan svanar och änder höll sig på sin kant, i avvaktan på att få stranden tillbaka. Säkert bakades här sandkakor i långa rader, byggdes slott och kanaler ...

Men ve och fasa! Någon har glömt både hink och spade! Måtte de komma tillbaka och hämta sina saker. För vem vet, endera dagen kan brittsommaren vara här. Med mera bad- och strandväder.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 18


SLOKNAR

-Oj, man har tappat ett C, hinner jag tänka när jag ser rubriken i dagens DN. "Den svenska flaggan ska slokna på Sergels torg" är rubriken i dess helhet. Ordet återkommer i brödtexten. Det handlar om konstverket "Du gamla, du fria" som ska komma upp i Stockholms centrum om några dagar. Men vem säger "slokna"? Jag skulle säga "sloka" eller "slakna". Fast ordet existerar om man googlar. Vilket inte hindrar mig från att vilja protestera ... Och i SAOL:s nätupplaga från 2015 finns ordet inte med.

tisdag, augusti 22, 2017

Slutshoppat i en favoritbutik

Om/när man får ett mail där det står att allt ett företag har att sälja nu kostar 29 kronor per grej. Och om/när det där företaget råkar vara ett som man jobbat upp en relation till. Eftersom det trofast levererat justa baddräkter i en räcka år, baddräkter som man sluppit prova ... ni vet den där vårliga provrumsupplevelsen: svetten börjar krypa ut på huden, som har den fantastiska grå-grön-vita vinterfärgen som verkligen inte gör att muffinsmidjan ser smalare ut ... den känslan ... Ja men då blir man ju lite bedrövad!

Det är anrika Halens, grundat 1949, som packar sina sista postförsändelser till kunder runt om i landet. Vad man kan se har de lyckats rea bort det mesta, råkar något i klädväg se intressant ut finns det möjligen kvar i storlek 34-36 eller 50-52. Så det är inte alldeles enkelt att fynda på denna superrea. Inte ens accenten över e-et finns kvar, fast jag vet inte när den försvann.

Några enstaka plagg och gardiner till ett par jular har jag också hämtat på posten, skickade från Halens. I dag finns två säger två artiklar att köpa på avdelningen "Hemma": ett kuddfodral och en hissgardin. Det är OK, jag har gardiner så jag reder mig, inte bara i juletider utan annars också. Sak samma med kuddar, fast jag alltid frestas att skaffa nya!

Nä det var inte den jag köpte ...
skojar bara! Foto: Halens
Halens är svenskägt och ingår i en koncern, med säte i Borås där ungefär 300 personer jobbar med det som numera inte heter postorderförsäljning utan e-handel. En bransch som ska vara på uppgång, har jag förstått. Men konkurrensen har blivit för svår, skriver man i ett nyhetsbrev. Och visst har jag sett något i reklamväg om "slutförsäljning" men att det skulle uppfattas bokstavligt, det fattade jag inte. Förrän nu.

Vilken tur då att jag köpt TVÅ baddräkter i år, baddräkter som jag är väldigt nöjd med, både vad beträffar utseende, passform och pris. De måste hålla ett tag. Det gör de förmodligen också. Eftersom jag ska göra allt jag kan för att undvika vägen till provrummet när det våras igen. Och vägen till butiken som lämnar ut brev och paket tycks inte bli aktuell alls. Man får tacka för den tid som varit!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 21, 2017

Dryck på väg mot 100-årsdagen

Veckans bild i den här fotoutmaningen ska ha DRYCK som tema. Visst var det länge sedan man drack en Pommac? Lite som champagne ... i alla fall vad bubblorna beträffar.
Den här affischen  kanske nydesignad eller en faksimil av en från tidiga 1900-talet  togs uppenbarligen fram till 75-årsdagen.
Ja må du leva uti hundrade år!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 20, 2017

CITAT: Pewdiepie

"-Hur kan du inte veta vem Pewdiepie är? Hur gammal är du egentligen?
-Det har inte med ålder att göra, inte ens som barn visste jag vem Pewdiepie var."

-Martin Kellermans Rocky slår fast en ovedersäglig sanning i dagens Dagens Nyheter. Och för dig som inte heller har en aning: det handlar om en ung man från Göteborg som är stor på Youtube. Han heter Felix Kjellberg "på riktigt".

En liten röd bil kan vara så viktig!


Handen på hjärtat: hur ofta har du ställt dig frågan om du, fortfarande, är en säker och pålitlig bilförare?
Hör du bra, ser du klart, reagerar du snabbt, kan du vrida på huvudet utan problem?

En vacker dag kan kanske någon annan bli tvungen att ställa frågorna – och det kan leda till ett avslöjande. Det behöver inte bara vara en effekt av att åren går, hälsan kan spela oss alla sina spratt, oavsett hur unga eller gamla vi är.
Fast risken ökar förstås i takt med åldern.
Borde vi ha en generell övre åldersgräns för folk bakom ratten? Eller krav på förnyade förarprov varje år efter att man nått pensionsåldern?

Mina funderingar kring äldre bilförare finns nu också att läsa på News55 under rubriken "En röd liten bil hade varit hennes livlina". Läs, kommentera, dela vidare  det är ett angeläget och viktigt ämne! Tack!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 19, 2017

Ferrante "regerar"

Svenska Dagbladet publicerar i dag en lista över de tio bästsäljande böckerna i Sverige just nu (gäller dock inte pocketböcker vad jag förstår).
Förlåt mig, men jag tycker det är en deprimerande lista. Och nu kommer jag att göra många om inte ilskna så i alla fall irriterade ...

Jag tycker nämligen att det är snudd på sorgligt att tre av böckerna har samma författare: Elena Ferrante. Hon ligger på plats ett, två och sju. Alla läser samma romaner!!! Utom jag då, som läst ettan om de napolitanska flickorna men sedan valt bort resten, till skillnad från de flesta andra. Och i enlighet med demokratiska principer tillhör jag minoriteten, förlorarna! Ferrante "regerar", som den yngre generationen uttrycker det. Men hon gör det utan mitt stöd.

På plats nummer fem och sex ligger två böcker som jag snart ska ta tag i: Åsne Seierstads "Två systrar" och Majgull Axelssons "Ditt liv och mitt", den ena ligger i hyllan, den andra väntar på att bli hämtad på posten. Jo Nesbö skriver i "Törst" om vampyrer och hamnar därmed på plats tio, men vampyrer frestar mig inte alls, trots att jag läst märkligt mycket norskt på sistone.

Johannes Anyurus "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" har ju tokhyllats av kritikerna, kanske borde man ge den en chans ...
Kvar på den där topplistan en (omdiskuterad) bok om migrationspolitik, en om autism och en om Förintelsen. OK, lite variation på Neapel-temat i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Försökte förstås länka till artikeln men den verkar inte finnas på nätet, inte än i alla fall.

fredag, augusti 18, 2017

Han är värd att lyssnas på!

Det vore en grov överdrift att påstå att jag har varit särskilt intresserad av Arnold Schwarzenegger. Kroppsbyggare har aldrig varit mitt mansideal, även om en vältrimmad kropp är trevligt.

Ruggiga filmer som "Terminator" har jag nogsamt undvikit (ja, jag TROR alltså att den är otäck ... utan att egentligen veta). Och i rollen som republikansk politiker, sedermera till och med guvernör i Kalifornien (2003-2011), har jag heller aldrig tagit honom till mitt hjärta.

Men nu, när han är en nästan-föredetting, just 70 år fyllda, tror jag att jag är på väg att bli ett fan. Jag tycker du ska ge honom en chans, du också! Det tar drygt tre minuter och det är värt din tid!

torsdag, augusti 17, 2017

Om ljudböcker tycker jag – mycket, och lite olika ...

Helgfrågan som har sin upprinnelse i Mias bokhörna lyder den här gången kort och koncist:
Vad tycker du om ljudböcker?
Det vill jag ju gärna berätta!

Om ljudböcker tycker jag. Mycket. Vi har haft dem på LP och på kassett, i andra tekniska tidevarv. Skivan med Astrid Lindgrens egen inläsning av "Kajsa Kavat" slet Dottern nästan ut. Det fick jag chansen att berätta för Astrid själv, när man höll presskonferens med henne i anledning av Pippi Långstrumps 50-årsdag.
Jag frågade henne hur hon såg på olika inläsningar av sina berättelser och fru Lindgren svarade, klokt som alltid, ingen kunde låta bli att hålla med:
-Jag tycker nog att jag läser dem bäst själv.

En ljudbok kan förkorta en lång resa i bil eller i flygplan. Ett antal ljudböcker har fått mig att sitta kvar i solstolen när temperaturen sjunkit rejält – jag måste ju höra hur det går, eller hur? För att strax undra varför det underbara tog slut ...

Den första upplevelsen av att lyssna på "vuxenbok" i stället för att läsa själv är nog ungefär 20 år gammal. Jag hade lånat "Harens år" av Arto Paasilinna, kongenialt presenterad av Tomas Laustiola. Vi körde den i bilen efter att ha haft barnkassetter rullande, historier som förvisso även vi föräldrar gillat, fast tionde gången kan det bli lite jobbigt ... Ungarna var trollbundna av den finska skrönan! Och vi vuxna likaså.

-Jag ska bara åka och handla mat, ni vill inte med va? sa jag när kylskåpet i Barndomslandet var tomt.
-Får vi lyssna på boken? ropade de med en mun.
-Om ni vill så, sa jag.
Pang, så satt de på plats i bilen, med bältena på. Dock vill jag peta in en reservation här: alla Paasilinnas böcker är verkligen inte bra, han är gruvligt ojämn!

Kanske den bok jag lyssnat på flest gånger.
Astrid Lindgren läser sin egen "Samuel August
från Sevedstorp och Hanna i Hult". Ett MÅSTE!
Genom åren har det blivit mycket lyssnat, man får favoritröster också. Astrid Lindgren har jag redan nämnt. Torgny Lindgren är en annan. Fast det är långt ifrån givet att författarens egen röst piffar upp historien, många gånger gör en van skådespelare ett mycket bättre jobb.

Dock är det inte alltid fallet och jag har vid åtskilliga tillfällen nästan retat ihjäl mig på dåliga inläsningar, med omtagningar som inte klippts bort, med felaktiga uttal, med slarv utan slut.

Om det har jag skrivit en alldeles egen (rätt så ilsken) text som du väldigt gärna får läsa, kommentera och dela vidare. För ljudboken måste vara en bra, kvalitetssäkrad paketering av litteratur! Och vi måste ställa krav på förlagen!
Du hittar den krönikan här!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 16, 2017

Första dagen på resten av livet: skolstart!

Skolstart. Slut på det där juni-juli-och-augusti-begreppet som en gång gjorde att vi funderade över att välja läraryrket. Tänk att inte ha bara semester, utan ett helt långt sommarlov!

Men den relativt långa ledigheten till trots är inte en dans på rosor att vara pedagog i den moderna skolan. Det är stressigare än någonsin, kraven från både föräldrar och arbetsledning är ständigt fler och politikerna talar ideligen om hur allt ska bli bättre, fast i kollegierummen väntar man fortfarande.

Runt 5000 lärarplatser kommer i höst inte att kunna besättas med behörig personal. Och det är i princip omöjligt att utbilda tillräckligt många, det menar Universitetskanslern. Inte bara för att lärarutbildning tar tid: det finns i dag alldeles för få som är intresserade av yrket över huvud taget. Dessutom är avhoppen bland dem som ändå påbörjat sin utbildning väldigt många.
Den tid då ”fröken” och ”magistern” var titlar som uttalades med beundran och respekt är sedan mycket länge förbi. /forts/

Just i dag är det för över 100 000 barn i Sverige den första dagen på resten av livet: de börjar sin utbildningsresa, den som ska bereda dem för en vuxen vardag i en framtid vi vet ofantligt lite om.
Ett stort problem är bristen på utbildade lärare, ett annat är den hårda belastningen på de tappra människor som arbetar som rektorer och skolledare. Dessutom har dagens pedagoger moderna utmaningar att tackla.

Om detta skriver jag i den krönika som du i dess helhet läser på News 55. Jag blir glad om du inte bara läser utan också kommenterar och dessutom gärna delar vidare i dina egna kanaler, för fler att läsa  för skolan är synnerligen viktig för hela samhället och för alla!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 13, 2017

På ädel mark – på skyltsöndagen

Den som växt upp i samma Barndomsland som jag har vandrat på ädel mark med sina små träskor eller gummistövlar.
För hos oss fanns det silver i backen, så pass att det under en period lönade sig att bryta det, ha en riktig gruva.

Gruvhålen finns ännu kvar, lite otäcka för tänk om någon skulle trilla i! Men jämfört med modern gruvdrift handlar det förstås här om något som möjligen är stort som den där gropen man gjorde i sanden när vårens spelkulor kom fram.
Silver fick man i alla fall upp: 438 kilo år 1848, som var gruvans bästa år. Lite koppar kunde också utvinnas.

Man har introducerat en vandring, "Silverleden", för den som känner sig hugad att se det som finns kvar. Skyddsstängsel har funnits runt schakten, men de är inte att lita på längre. Och jag måste tillstå att jag inte satt min fot ens i närheten på många år. Man besöker området "på egen risk" som det står på kommunens hemsida, och jag är ju inte av den särskilt riskbenägna människosorten ...

Faktum är att marken i området också klassats som förorenad av resterna efter gruvhanteringen. Men eftersom gruvan också är upptagen på listan över kulturminnen får saken bero. Väldigt få människor, i princip inte en enda, vistas tillräckligt mycket här för att ta någon skada.

Fast nog kittlar det fantasin lite grand: här hackade flitiga händer loss stenbitar som kunde krossas och plundras på sina värdefullaste beståndsdelar. I andanom hör jag ljudet, taktfast, metalliskt, resolut ... men det är ju bara inbillning, förstås. Och rik blev nog ingen här, misstänker jag.

Den enkla träskylten som visar var Silverleden börjar får i alla fall bli veckans söndagsskylt. Kolla om fler skyltar, du kan göra det här!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 11, 2017

Hur gammal får man vara bakom ratten?

På kort tid har äldre bilförare orsakat flera allvarliga trafikolyckor. Diskussionen börjar direkt: Varför ser inte läkarna till att stoppa dem som inte längre ser, hör eller tänker tillräckligt bra för att klara sig i trafiken? De utgör ju en fara, för sina medtrafikanter och också för sig själva!
Borde vi ha en generell övre åldersgräns för folk bakom ratten? Förbud för seniorer att ta körkort över huvud taget? Eller krav på förnyade förarprov varje år efter att man nått pensionsåldern? 

Men det där med att köra bil, det är inte bara en futtig transportfråga. Det handlar också om att rå sig själv, att kunna ta egna initiativ, när det passar. Utan att krusa för andra, utan att passa tåg- eller busstider. Frihet, helt enkelt – och allra mest i glesbygd, där kommunala fortskaffningsmedel ofta är just det: glesa.

Minns ett telefonsamtal jag ringde till min gamla mamma. Inledde med den vanliga men tämligen befogade frågan:
-Hur är läget?
-Jaaaa, svarade hon och drog lite på det, jag måste väl säga att det är en sorgens dag.

Sorg? Nog var det sant att hennes vänkrets genom så kallad naturlig avgång glesnat undan för undan och gjort livet tystare och tråkigare. Men budskapet om en kär människas död hade hon aldrig tidigare framfört på det viset.
Vem gällde det då den här gången?
-Jag har sålt bilen.

En röd Nissan Micra hade varit hennes livlina. En gammal bil, förvisso mycket yngre än sin ägarinna, men ändå till åren kommen. En pålitlig trotjänare som startat i alla väder.
Inte för att hon kört den särskilt ofta på senare år, men bara det faktum att den stod där, startklar, hade varit ett löfte om att hon skulle kunna förflytta sig, åka och handla mat och strumpor, ta en sväng till kyrkogården för att vattna, hälsa på en granne för en kopp kaffe. Ha kvar bestämmanderätten över sitt eget liv, helt enkelt.

Märkvärdigt nog klarade den bilprovningen år efter år. Men en dag tog det stopp.

Den lilla bilen hade med ålderns rätt angripits svårt av rost. Alternativen var få och rekommendationen rak: sälj den till någon som endera vill ha reservdelar eller som kan rusta upp den på egen hand.
Det tog bara någon timme på en nätsajt så var affären klar – och min mamma billös, för första gången på över femtio år (efter lika många års prickfri körning).

-Du kan ju köpa en ny, sa ett barnbarn tröstande.
Fast hans mormor trodde nog inte riktigt på det. Även om hon någonstans gärna hade velat. 
Det blev aldrig någon ersättare i min mammas garage. Hon hade förlorat sin kanske trognaste vän.
Och det var en sorgens dag.

Kanske hade hon blivit en trafikfara om plåtkarossen stått bättre emot rostangreppen. Kanske hade hennes reaktionsförmåga inte räckt till i en kritisk situation. Det prövades aldrig. Men visst är det lätt att förstå att den som mist en familjemedlem för att en 80+are trampat på fel pedal vill slippa se fler möta samma öde. Att långt fler olyckor inträffar på grund av unga bilförares oskicklighet hamnar bredvid diskussionen. Fast det är ett faktum: de farligaste bakom ratten är unga män mellan 18 och 25 år.

Den dagen doktorn tar mod till sig och säger att man är olämplig som förare vill vi nog alla slippa, hur befogat det än är. Att det är ett smärtsamt besked att få är mycket lätt att förstå. Jag har sett det på nära håll, fattat hur ont det gjorde och hur obegripligt och oväntat det var.

Men precis som skavanker uppstår på gamla bilar kan de också dyka upp på oss människor, det vet vi.
Kanske vore det klokt att, precis som man kräver att bilen man kör ska kollas, också införa den där generella förarkollen? En kontrollstation där tecknen syns undan för undan, blir en varning, ett sätt att bereda sig på att så småningom lämna ifrån sig bilnycklarna. För gott. 
Och för allas bästa.

Copyright Klimakteriehäxan


tisdag, augusti 08, 2017

Om Cornelis på det som skulle ha varit hans 80-årsdag

Han var bara nyss fyllda 50 när han dog.
Idag skulle han ha blivit 80.
Tänk så mycket han skulle ha hunnit uträtta, skriva, spela, sjunga om han fått de där 30 åren som cancern bestal honom på! 

I min generation är Cornelis Vreeswijk otvivelaktigt en av de allra största. /forts/

En längre text om Cornelis Vreeswijk på det som skulle ha varit hans 80-årsdag finns nu att läsa på News 55. Läs, kommentera, dela väldigt gärna vidare i dina kanaler!

Copyright Klimakteriehäxan

Tänk vad han hade kunnat göra på 30 år ...

Naturligtvis älskade jag honom. Jag också. Han hade odiskutabel dragningskraft på det motsatta könet, det var rösten, det var blicken, ja det var nog hela paketet faktiskt.

Till en början delade jag honom med Ann-Louise Hansson, hon hade ju varit med tillsammans med Fred Åkerström och fått göra den där skivan som blev ett stort genombrott för Cornelis Vreeswijk och hans polare: "Visor och oförskämdheter" som kom ut 1965.

Sedan dess strömmade musiken från honom. Dessutom plockade han upp och hyllade svenska nationalhelgon som Bellman, Taube och Povel Ramel, så holländare han var  det kunde man för övrigt aldrig höra och i hans poesi är det heller ingen diskussion: han behärskade svenska språket bättre än de flesta.

Det blev många skivor i min hylla under åren. Och en livespelning som jag aldrig ska glömma. Cornelis gjorde show på gamla Börsen. "Getinghonung" hette den. Jag och min kompis Anna hade kanonbra platser, ögonkontakt med Stjärnan och njöt av låtar med ett gung som det är få förunnat att kunna framkalla. Vi hade dessutom dubbel vinstlott: överraskningsgäst för kvällen var Monica Zetterlund!
Skivan med samma namn är fortfarande en musikalisk höjdare!

Visst uppstod lite knepiga situationer för Cornelis i livet. Han hamnade till och med i fängelse. Tidningsrubriker berättade att han blivit lurad av en transvestit, om för mycket sprit, för många damer, för lite bekymmer om egna hälsan exempelvis. Han var nyss fyllda 50 när cancern tog honom, gråare, magrare, sliten.

Idag skulle han ha fyllt 80. Tänk vad han hade kunnat göra på de 30 år som togs ifrån honom! Cornelis lämnade ett stort hål på den svenska musikscenen, ett hål som faktiskt ingen kan fylla.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 06, 2017

Dagens glädjebudskap – på en skyltsöndag


Det här var reklam för en musikklubb på Södermalm i Stockholm nyligen. Fritt fram att ta åt sig, och vem vill inte möta ett sådant glädjebudskap? Passande för vilken skyltsöndag som helst!
Fler söndagsskyltare hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 05, 2017

DAGENS ORD 17


GRAVIDKLÄNNING

-Ser att prinsessan Sofia hyllas för sitt val av kläder under den nya graviditeten. Men vad hände med den gamla hederliga mammaklänningen? Uppenbarligen är den ersatt ... kanske beroende på att plagget kommer från en brittisk firma där den förvisso ingår i "the maternity line". Pris 459 kronor på nätet, för den som eventuellt vill ha en likadan, i tropiskt bladmönster! Men kalla den gärna mammaklänning!

CITAT: Vilken bok säljer bäst?

"99,9999 procent av alla dåligt skrivna böcker blir inte bästsäljare. Å andra sidan är oddsen för att en välskriven bok ska bli en bästsäljare inte heller så mycket högre. Under 2016 gavs det ut mer än 10.000 titlar och mindre än 5-6 promille blir bästsäljare på den nivå att de tar sig in på topp 20. Så det enda rådet till alla oss författare som inte lyckades ta sig in på en topplista 2016 får bli: skriv en bättre bok nästa gång. Som en kunnig bokhandlare uttryckte det."

-Sölve Dahlgren, själv författare, skriver på sajten boktugg.se (där han är chefredaktör) om relationen mellan en texts språkliga kvalitet och en boks försäljningssiffror. Den är inte glasklar! Andra faktorer än språket spelar förstås också roll, men ändå ... Han pekar också på hur populärt det verkar vara att racka ner på "mindre fina" författares verk. Läs hela artikeln här.
Och för den som undrar så var Harry Potters "mamma" J K Rowling den författare som tjänade mest i världen 2016 på sina böcker.  Drygt 750 miljoner kronor trillade in på hennes konto. Förutom direkt bokförsäljning blev det inkomster på film- och teaterversioner av hennes texter.

fredag, augusti 04, 2017

Vägen till vatten

Det här med att alla vägar ska bära till Rom, det gäller inte när man befinner sig i Barndomslandet. Här leder vägen till vatten. Kanske är det svårt att se på bilden ovan, men längst där borta, vid det som så bedrägligt ser ut som vägens slut, väntar den blåa sjön, för närvarande med högst behaglig badtemperatur. 

Så efter en ganska ordentlig promenad är det dags att svalka kroppen, skölja bort svettdropparna, ta några simtag. Sista biten var jag dock bilburen. Men snabbt i!

Tårna möter den vågiga sandbottnen och strax därefter kunde Maken ta årets bikinibild på mig. Om jag får säga det själv så tycker jag att jag klär rätt bra i Värmelns vatten. Bättre än i bikini, om sanningen ska fram.

 Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 03, 2017

Lästips man tänder på

Finns det någon bok du sett på bloggar eller Instagram på sista tiden som du blivit nyfiken på?
Jaaa, Mia och alla andra som eventuellt undrar: jag ser hela tiden mängder av intressanta lästips i rader av bloggar. Nu idag noterar jag med förtjusning titeln på en bok som Mia visar: "Innan ankorna drunknar" – vilken kanontitel! Blir nyfiken förstås!

Men trots goda föresatser händer det nog inte så ofta att jag skaffar de där böckerna trots att jag tänt på dem. Till föresatserna hör ju också att INTE köpa fler böcker, det går sisådär. Fast inte sällan skriver någon om någon av mina många hyllvärmare, och det kan bli en spark i baken på mig.
På Instagram rör jag mig mer sällan, fast jag har ett konto. Har bloggandet i blodet, tror jag ... och en bit kvar till att bli inbiten instagrammare.

Inte nog med detta, Mia slänger också in en bonusfråga:
Har du någon ägodel som du håller extra kär?
Ojoj. Sanningen är att jag har många prylar jag gillar väldigt mycket. För många, objektivt sett, jag vet. Kan inte, törs inte, välja!

Copyright Klimakteriehäxan

Må bättre med en cocktail!

Ibland är det kul att bläddra i och också läsa ett och annat i en tidning med blankt papper och fina bilder, kalla det vecko- eller månadstidning, säg "magasin" men tänk inte på en gammaldags lagerlokal utan på artiklar och reportage om relationer, mode, mat och hälsa.

"Må Bra" är en sån publikation, och antagligen har jag någon gång tagit en sån där billighetsprenumeration, tre nummer och en supermodern väska ni vet ... för jag får i alla fall erbjudanden om att på nytt få tidningen med posten. Men den här gången blev jag mer förvånad än jag annars brukar bli när jag erbjuds de där bonuspresenterna.

För vad kan man få som tack för att prenumerera på tidningen "Må Bra"?
Jo, cocktailglas!
En råsaftcentrifug hade jag begripit. Något åt grönsakshållet, vad som helst. En stegräknare. Ett hopprep, ett motionsgummiband, cykelklämmor.
Men för all del, en liten cocktail kan väl också få folk att må bättre ibland. Om det inte handlar om så snygga glas att det blir för ofta.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 02, 2017

En trevlig slav i trädgården

Min syster och svåger har en slav. Han kallas Stig och jobbar i trädgården, under vad som måste kallas träliga villkor. Arbetstiderna är från klockan 10 till 18 sex av veckans dagar, söndagarna är lediga. Stig bor i ett eget litet hus bakom villan, där han får vara ostörd och samla kraft inför nästa skift, ladda batterierna helt enkelt. På vintern har han semester.

Egentligen heter han inte Stig, men det blev tilltalsnamnet om man bortsåg från sista bokstaven i StigA. För Stig är, det har ni redan räknat ut, en representant för den moderna landsbygdens modernaste innevånare. Han är en självgående gräsklippare som styrs av nedgrävda ledningar i marken. Och hans chanser att rymma är i det närmaste obefintliga, så som det alltid har varit i slavarnas värld ...

Det är fascinerande hur snabbt de där tekniska nymodigheterna sprider sig. Folk med stora gräsmattor kan till och med tänkas ha två Stig. Vi som eventuellt minns hur grönskan hölls kort av hungriga får, handjagade gräsklippare eller de där motordrivna som skulle ryckas i gång med våldsam kraft, vi önskar oss gärna en egen Stig. Men då gäller det att ha en ganska platt tomt!

Dessutom påstås det att mördarsniglar är rädda för Stig och håller sig undan alldeles frivilligt om han tagits i bruk. Vilket skulle bevisas, helt säkert är det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 01, 2017

Grön, grönare, grönast?!

Grönt är väl sommarens bästa färg? Allt det där som var grått och dött vaknar till liv, fylls av klorofyll, suger upp solljuset, ser rent och fräscht ut  innan det, rätt snart, glider över i gult för att bli brunt och rött för att tack och lov bli grönt igen ...

Ett ord i veckan för bloggare att illustrera skickar Sanna ut, det upptäcker jag när mer än halva året gått. Och denna vecka är det GRÖN som gäller. Så jag hoppade på! Med kameran i marknivå, mest, mötte jag många olika gröna toner: grön, grönare, grönast?!





 Copyright Klimakteriehäxan