lördag, april 15, 2017

Påskgummor med proveniens


På plats i Barndomslandet minns jag var mor min lagrade sina påskprydnader och öppnar skåpet, tar ut lådan.

Fram kommer de små påskkäringarna, med huckle, kvast och kaffekanna försedda.
Vackra är de inte. Men de har en historia, ni vet det där med proveniensen, uttrycket som man om inte annat tvingats införliva med sitt ordförråd via teves "Antikrundan" och "Bytt är bytt".

Våra påskgummor är handmålade, ingen är den andra exakt lik. De är signerade (under foten) och kommer från ett äldreboende i Kristinehamn. Ja, de är så pass gamla att det säkerligen hette ålderdomshem, det där stället dit gamla och skröpliga togs när de inte längre orkade sköta sig och sitt på egen hand.

De som var lyckligt lottade hade naturligtvis anhöriga som ställde upp, som kom på besök, som kom ihåg bemärkelsedagar, som då och då bjöd hem den åldrade familjemedlemmen.
Men det hade inte Wilhelm Bobzien. Vi kallade honom "tysken" kort och gott. Han var ensamstående i ordets sanna bemärkelse.

Wilhelm Bobzien kom till Sverige någon gång på 40-talet, på flykt undan nazisterna. Kanske var han jude, det är till och med troligt, men jag vet inte säkert. Han delade åtminstone inte Hitlers politiska åsikter, så mycket stod helt klart.

Mödosamt började han lära sig svenska. Han fick jobb på den lokala bilverkstaden, var en erfaren mekaniker och arbetade bra. På ett eller annat vis blev han god vän med min farfar. Kanske kunde han lättare än andra på bygden prata med "tysken", eftersom farfar efter många år på sjön tillägnat sig ett fungerande blandspråk som tydligen utvecklats mellan sjömän av olika nationaliteter.

Bobzien (ja när vi inte kallade honom "tysken" var det efternamnet som gällde) blev aldrig jättebra på svenska, men han klarade sig. Han satt gärna på verandan hos mina farföräldrar, sög på sin cigarr som gjort en urgröpning i läpparna precis som på Putte Kock, och diskuterade livets gåtor med farfar. Bobzien var den som första gången drog ett riktigt klassikerskämt för mig: "Sehr schön!" sa tysken till svensken som nickade instämmande och sa: "Ja visst, visst ser man sjön!". För det gjorde man från verandan på den tiden. Såg sjön, alltså ...

Fanns det kvinnor i hans liv? De syntes inte till, åtminstone inte så vitt jag vet. Barn fick han inga heller. Men jag tror att min pappa blev den som han såg på med fadersliknande blickar, och jag blev därmed hans barnbarn, om än på låtsas. Vänkretsen glesnade, min farfar dog redan 1954, övriga Bobziens bekanta föll också ifrån. Han hamnade på det där hemmet.

Men vi hälsade faktiskt på honom där. Inte bara Bobzien utan även personalen uppskattade det. Vår lilla familj var tydligen hans enda besökare. Vilket också gjorde att vi fick ta emot en del av hans produkter från terapiverkstaden, de små påskkäringarna bland annat. Det var också så jag blev ägare till en liten ryamatta i vackra blå toner, en present från "tysken". Jag har den kvar.

Bobzien blev förstås inte piggare med åren. Han magrade, ögonen bakom glasögonen bleknade, gubben sjönk ihop bit för bit.
Det som skulle bli vårt sista besök hos honom glömmer jag inte, jag måste ha varit tonåring och förmodligen inte särskilt angelägen om den där utflykten till Kristinehamn.

Fast det var ju värt besväret. Lång tid hade gått sedan förra besöket. Bobzien började gråta när han fick se oss, klappade mig och mamma på kinden med darrande hand, dunkade pappa i ryggen fast det nästan inte kunde kallas "dunk". Tårarna ville inte sluta rinna längs hans skrynkliga kinder. Mammas medhavda kaffekorg innehöll hembakta bullar, som han tyckte så mycket om.
Kort tid efteråt kom meddelandet att han avlidit.

Jag vet inget om hans jordfästning, om det finns en grav, om någon över huvud taget kommer ihåg honom utom jag.
Men jag är säker på att han skulle ha uppskattat att hans påskkäringar fortfarande plockas fram.


Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

underbar historia ❤️ ( jag fick det finaste påskägget av svärdottern, visar snart)

em sa...

Så vemodigt att tänka att det finns många liknande historier!
Margaretha

Koko sa...

En så speciell historia dina påskprydnader har. Tack för att du delade med dig!