måndag, augusti 21, 2017

Dryck på väg mot 100-årsdagen

Veckans bild i den här fotoutmaningen ska ha DRYCK som tema. Visst var det länge sedan man drack en Pommac? Lite som champagne ... i alla fall vad bubblorna beträffar.
Den här affischen  kanske nydesignad eller en faksimil av en från tidiga 1900-talet  togs uppenbarligen fram till 75-årsdagen.
Ja må du leva uti hundrade år!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 20, 2017

CITAT: Pewdiepie

"-Hur kan du inte veta vem Pewdiepie är? Hur gammal är du egentligen?
-Det har inte med ålder att göra, inte ens som barn visste jag vem Pewdiepie var."

-Martin Kellermans Rocky slår fast en ovedersäglig sanning i dagens Dagens Nyheter. Och för dig som inte heller har en aning: det handlar om en ung man från Göteborg som är stor på Youtube. Han heter Felix Kjellberg "på riktigt".

En liten röd bil kan vara så viktig!


Handen på hjärtat: hur ofta har du ställt dig frågan om du, fortfarande, är en säker och pålitlig bilförare?
Hör du bra, ser du klart, reagerar du snabbt, kan du vrida på huvudet utan problem?

En vacker dag kan kanske någon annan bli tvungen att ställa frågorna – och det kan leda till ett avslöjande. Det behöver inte bara vara en effekt av att åren går, hälsan kan spela oss alla sina spratt, oavsett hur unga eller gamla vi är.
Fast risken ökar förstås i takt med åldern.
Borde vi ha en generell övre åldersgräns för folk bakom ratten? Eller krav på förnyade förarprov varje år efter att man nått pensionsåldern?

Mina funderingar kring äldre bilförare finns nu också att läsa på News55 under rubriken "En röd liten bil hade varit hennes livlina". Läs, kommentera, dela vidare  det är ett angeläget och viktigt ämne! Tack!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 19, 2017

Ferrante "regerar"

Svenska Dagbladet publicerar i dag en lista över de tio bästsäljande böckerna i Sverige just nu (gäller dock inte pocketböcker vad jag förstår).
Förlåt mig, men jag tycker det är en deprimerande lista. Och nu kommer jag att göra många om inte ilskna så i alla fall irriterade ...

Jag tycker nämligen att det är snudd på sorgligt att tre av böckerna har samma författare: Elena Ferrante. Hon ligger på plats ett, två och sju. Alla läser samma romaner!!! Utom jag då, som läst ettan om de napolitanska flickorna men sedan valt bort resten, till skillnad från de flesta andra. Och i enlighet med demokratiska principer tillhör jag minoriteten, förlorarna! Ferrante "regerar", som den yngre generationen uttrycker det. Men hon gör det utan mitt stöd.

På plats nummer fem och sex ligger två böcker som jag snart ska ta tag i: Åsne Seierstads "Två systrar" och Majgull Axelssons "Ditt liv och mitt", den ena ligger i hyllan, den andra väntar på att bli hämtad på posten. Jo Nesbö skriver i "Törst" om vampyrer och hamnar därmed på plats tio, men vampyrer frestar mig inte alls, trots att jag läst märkligt mycket norskt på sistone.

Johannes Anyurus "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" har ju tokhyllats av kritikerna, kanske borde man ge den en chans ...
Kvar på den där topplistan en (omdiskuterad) bok om migrationspolitik, en om autism och en om Förintelsen. OK, lite variation på Neapel-temat i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Försökte förstås länka till artikeln men den verkar inte finnas på nätet, inte än i alla fall.

fredag, augusti 18, 2017

Han är värd att lyssnas på!

Det vore en grov överdrift att påstå att jag har varit särskilt intresserad av Arnold Schwarzenegger. Kroppsbyggare har aldrig varit mitt mansideal, även om en vältrimmad kropp är trevligt.

Ruggiga filmer som "Terminator" har jag nogsamt undvikit (ja, jag TROR alltså att den är otäck ... utan att egentligen veta). Och i rollen som republikansk politiker, sedermera till och med guvernör i Kalifornien (2003-2011), har jag heller aldrig tagit honom till mitt hjärta.

Men nu, när han är en nästan-föredetting, just 70 år fyllda, tror jag att jag är på väg att bli ett fan. Jag tycker du ska ge honom en chans, du också! Det tar drygt tre minuter och det är värt din tid!

torsdag, augusti 17, 2017

Om ljudböcker tycker jag – mycket, och lite olika ...

Helgfrågan som har sin upprinnelse i Mias bokhörna lyder den här gången kort och koncist:
Vad tycker du om ljudböcker?
Det vill jag ju gärna berätta!

Om ljudböcker tycker jag. Mycket. Vi har haft dem på LP och på kassett, i andra tekniska tidevarv. Skivan med Astrid Lindgrens egen inläsning av "Kajsa Kavat" slet Dottern nästan ut. Det fick jag chansen att berätta för Astrid själv, när man höll presskonferens med henne i anledning av Pippi Långstrumps 50-årsdag.
Jag frågade henne hur hon såg på olika inläsningar av sina berättelser och fru Lindgren svarade, klokt som alltid, ingen kunde låta bli att hålla med:
-Jag tycker nog att jag läser dem bäst själv.

En ljudbok kan förkorta en lång resa i bil eller i flygplan. Ett antal ljudböcker har fått mig att sitta kvar i solstolen när temperaturen sjunkit rejält – jag måste ju höra hur det går, eller hur? För att strax undra varför det underbara tog slut ...

Den första upplevelsen av att lyssna på "vuxenbok" i stället för att läsa själv är nog ungefär 20 år gammal. Jag hade lånat "Harens år" av Arto Paasilinna, kongenialt presenterad av Tomas Laustiola. Vi körde den i bilen efter att ha haft barnkassetter rullande, historier som förvisso även vi föräldrar gillat, fast tionde gången kan det bli lite jobbigt ... Ungarna var trollbundna av den finska skrönan! Och vi vuxna likaså.

-Jag ska bara åka och handla mat, ni vill inte med va? sa jag när kylskåpet i Barndomslandet var tomt.
-Får vi lyssna på boken? ropade de med en mun.
-Om ni vill så, sa jag.
Pang, så satt de på plats i bilen, med bältena på. Dock vill jag peta in en reservation här: alla Paasilinnas böcker är verkligen inte bra, han är gruvligt ojämn!

Kanske den bok jag lyssnat på flest gånger.
Astrid Lindgren läser sin egen "Samuel August
från Sevedstorp och Hanna i Hult". Ett MÅSTE!
Genom åren har det blivit mycket lyssnat, man får favoritröster också. Astrid Lindgren har jag redan nämnt. Torgny Lindgren är en annan. Fast det är långt ifrån givet att författarens egen röst piffar upp historien, många gånger gör en van skådespelare ett mycket bättre jobb.

Dock är det inte alltid fallet och jag har vid åtskilliga tillfällen nästan retat ihjäl mig på dåliga inläsningar, med omtagningar som inte klippts bort, med felaktiga uttal, med slarv utan slut.

Om det har jag skrivit en alldeles egen (rätt så ilsken) text som du väldigt gärna får läsa, kommentera och dela vidare. För ljudboken måste vara en bra, kvalitetssäkrad paketering av litteratur! Och vi måste ställa krav på förlagen!
Du hittar den krönikan här!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 16, 2017

Första dagen på resten av livet: skolstart!

Skolstart. Slut på det där juni-juli-och-augusti-begreppet som en gång gjorde att vi funderade över att välja läraryrket. Tänk att inte ha bara semester, utan ett helt långt sommarlov!

Men den relativt långa ledigheten till trots är inte en dans på rosor att vara pedagog i den moderna skolan. Det är stressigare än någonsin, kraven från både föräldrar och arbetsledning är ständigt fler och politikerna talar ideligen om hur allt ska bli bättre, fast i kollegierummen väntar man fortfarande.

Runt 5000 lärarplatser kommer i höst inte att kunna besättas med behörig personal. Och det är i princip omöjligt att utbilda tillräckligt många, det menar Universitetskanslern. Inte bara för att lärarutbildning tar tid: det finns i dag alldeles för få som är intresserade av yrket över huvud taget. Dessutom är avhoppen bland dem som ändå påbörjat sin utbildning väldigt många.
Den tid då ”fröken” och ”magistern” var titlar som uttalades med beundran och respekt är sedan mycket länge förbi. /forts/

Just i dag är det för över 100 000 barn i Sverige den första dagen på resten av livet: de börjar sin utbildningsresa, den som ska bereda dem för en vuxen vardag i en framtid vi vet ofantligt lite om.
Ett stort problem är bristen på utbildade lärare, ett annat är den hårda belastningen på de tappra människor som arbetar som rektorer och skolledare. Dessutom har dagens pedagoger moderna utmaningar att tackla.

Om detta skriver jag i den krönika som du i dess helhet läser på News 55. Jag blir glad om du inte bara läser utan också kommenterar och dessutom gärna delar vidare i dina egna kanaler, för fler att läsa  för skolan är synnerligen viktig för hela samhället och för alla!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 13, 2017

På ädel mark – på skyltsöndagen

Den som växt upp i samma Barndomsland som jag har vandrat på ädel mark med sina små träskor eller gummistövlar.
För hos oss fanns det silver i backen, så pass att det under en period lönade sig att bryta det, ha en riktig gruva.

Gruvhålen finns ännu kvar, lite otäcka för tänk om någon skulle trilla i! Men jämfört med modern gruvdrift handlar det förstås här om något som möjligen är stort som den där gropen man gjorde i sanden när vårens spelkulor kom fram.
Silver fick man i alla fall upp: 438 kilo år 1848, som var gruvans bästa år. Lite koppar kunde också utvinnas.

Man har introducerat en vandring, "Silverleden", för den som känner sig hugad att se det som finns kvar. Skyddsstängsel har funnits runt schakten, men de är inte att lita på längre. Och jag måste tillstå att jag inte satt min fot ens i närheten på många år. Man besöker området "på egen risk" som det står på kommunens hemsida, och jag är ju inte av den särskilt riskbenägna människosorten ...

Faktum är att marken i området också klassats som förorenad av resterna efter gruvhanteringen. Men eftersom gruvan också är upptagen på listan över kulturminnen får saken bero. Väldigt få människor, i princip inte en enda, vistas tillräckligt mycket här för att ta någon skada.

Fast nog kittlar det fantasin lite grand: här hackade flitiga händer loss stenbitar som kunde krossas och plundras på sina värdefullaste beståndsdelar. I andanom hör jag ljudet, taktfast, metalliskt, resolut ... men det är ju bara inbillning, förstås. Och rik blev nog ingen här, misstänker jag.

Den enkla träskylten som visar var Silverleden börjar får i alla fall bli veckans söndagsskylt. Kolla om fler skyltar, du kan göra det här!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 11, 2017

Hur gammal får man vara bakom ratten?

På kort tid har äldre bilförare orsakat flera allvarliga trafikolyckor. Diskussionen börjar direkt: Varför ser inte läkarna till att stoppa dem som inte längre ser, hör eller tänker tillräckligt bra för att klara sig i trafiken? De utgör ju en fara, för sina medtrafikanter och också för sig själva!
Borde vi ha en generell övre åldersgräns för folk bakom ratten? Förbud för seniorer att ta körkort över huvud taget? Eller krav på förnyade förarprov varje år efter att man nått pensionsåldern? 

Men det där med att köra bil, det är inte bara en futtig transportfråga. Det handlar också om att rå sig själv, att kunna ta egna initiativ, när det passar. Utan att krusa för andra, utan att passa tåg- eller busstider. Frihet, helt enkelt – och allra mest i glesbygd, där kommunala fortskaffningsmedel ofta är just det: glesa.

Minns ett telefonsamtal jag ringde till min gamla mamma. Inledde med den vanliga men tämligen befogade frågan:
-Hur är läget?
-Jaaaa, svarade hon och drog lite på det, jag måste väl säga att det är en sorgens dag.

Sorg? Nog var det sant att hennes vänkrets genom så kallad naturlig avgång glesnat undan för undan och gjort livet tystare och tråkigare. Men budskapet om en kär människas död hade hon aldrig tidigare framfört på det viset.
Vem gällde det då den här gången?
-Jag har sålt bilen.

En röd Nissan Micra hade varit hennes livlina. En gammal bil, förvisso mycket yngre än sin ägarinna, men ändå till åren kommen. En pålitlig trotjänare som startat i alla väder.
Inte för att hon kört den särskilt ofta på senare år, men bara det faktum att den stod där, startklar, hade varit ett löfte om att hon skulle kunna förflytta sig, åka och handla mat och strumpor, ta en sväng till kyrkogården för att vattna, hälsa på en granne för en kopp kaffe. Ha kvar bestämmanderätten över sitt eget liv, helt enkelt.

Märkvärdigt nog klarade den bilprovningen år efter år. Men en dag tog det stopp.

Den lilla bilen hade med ålderns rätt angripits svårt av rost. Alternativen var få och rekommendationen rak: sälj den till någon som endera vill ha reservdelar eller som kan rusta upp den på egen hand.
Det tog bara någon timme på en nätsajt så var affären klar – och min mamma billös, för första gången på över femtio år (efter lika många års prickfri körning).

-Du kan ju köpa en ny, sa ett barnbarn tröstande.
Fast hans mormor trodde nog inte riktigt på det. Även om hon någonstans gärna hade velat. 
Det blev aldrig någon ersättare i min mammas garage. Hon hade förlorat sin kanske trognaste vän.
Och det var en sorgens dag.

Kanske hade hon blivit en trafikfara om plåtkarossen stått bättre emot rostangreppen. Kanske hade hennes reaktionsförmåga inte räckt till i en kritisk situation. Det prövades aldrig. Men visst är det lätt att förstå att den som mist en familjemedlem för att en 80+are trampat på fel pedal vill slippa se fler möta samma öde. Att långt fler olyckor inträffar på grund av unga bilförares oskicklighet hamnar bredvid diskussionen. Fast det är ett faktum: de farligaste bakom ratten är unga män mellan 18 och 25 år.

Den dagen doktorn tar mod till sig och säger att man är olämplig som förare vill vi nog alla slippa, hur befogat det än är. Att det är ett smärtsamt besked att få är mycket lätt att förstå. Jag har sett det på nära håll, fattat hur ont det gjorde och hur obegripligt och oväntat det var.

Men precis som skavanker uppstår på gamla bilar kan de också dyka upp på oss människor, det vet vi.
Kanske vore det klokt att, precis som man kräver att bilen man kör ska kollas, också införa den där generella förarkollen? En kontrollstation där tecknen syns undan för undan, blir en varning, ett sätt att bereda sig på att så småningom lämna ifrån sig bilnycklarna. För gott. 
Och för allas bästa.

Copyright Klimakteriehäxan


tisdag, augusti 08, 2017

Om Cornelis på det som skulle ha varit hans 80-årsdag

Han var bara nyss fyllda 50 när han dog.
Idag skulle han ha blivit 80.
Tänk så mycket han skulle ha hunnit uträtta, skriva, spela, sjunga om han fått de där 30 åren som cancern bestal honom på! 

I min generation är Cornelis Vreeswijk otvivelaktigt en av de allra största. /forts/

En längre text om Cornelis Vreeswijk på det som skulle ha varit hans 80-årsdag finns nu att läsa på News 55. Läs, kommentera, dela väldigt gärna vidare i dina kanaler!

Copyright Klimakteriehäxan

Tänk vad han hade kunnat göra på 30 år ...

Naturligtvis älskade jag honom. Jag också. Han hade odiskutabel dragningskraft på det motsatta könet, det var rösten, det var blicken, ja det var nog hela paketet faktiskt.

Till en början delade jag honom med Ann-Louise Hansson, hon hade ju varit med tillsammans med Fred Åkerström och fått göra den där skivan som blev ett stort genombrott för Cornelis Vreeswijk och hans polare: "Visor och oförskämdheter" som kom ut 1965.

Sedan dess strömmade musiken från honom. Dessutom plockade han upp och hyllade svenska nationalhelgon som Bellman, Taube och Povel Ramel, så holländare han var  det kunde man för övrigt aldrig höra och i hans poesi är det heller ingen diskussion: han behärskade svenska språket bättre än de flesta.

Det blev många skivor i min hylla under åren. Och en livespelning som jag aldrig ska glömma. Cornelis gjorde show på gamla Börsen. "Getinghonung" hette den. Jag och min kompis Anna hade kanonbra platser, ögonkontakt med Stjärnan och njöt av låtar med ett gung som det är få förunnat att kunna framkalla. Vi hade dessutom dubbel vinstlott: överraskningsgäst för kvällen var Monica Zetterlund!
Skivan med samma namn är fortfarande en musikalisk höjdare!

Visst uppstod lite knepiga situationer för Cornelis i livet. Han hamnade till och med i fängelse. Tidningsrubriker berättade att han blivit lurad av en transvestit, om för mycket sprit, för många damer, för lite bekymmer om egna hälsan exempelvis. Han var nyss fyllda 50 när cancern tog honom, gråare, magrare, sliten.

Idag skulle han ha fyllt 80. Tänk vad han hade kunnat göra på de 30 år som togs ifrån honom! Cornelis lämnade ett stort hål på den svenska musikscenen, ett hål som faktiskt ingen kan fylla.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 06, 2017

Dagens glädjebudskap – på en skyltsöndag


Det här var reklam för en musikklubb på Södermalm i Stockholm nyligen. Fritt fram att ta åt sig, och vem vill inte möta ett sådant glädjebudskap? Passande för vilken skyltsöndag som helst!
Fler söndagsskyltare hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 05, 2017

DAGENS ORD 17


GRAVIDKLÄNNING

-Ser att prinsessan Sofia hyllas för sitt val av kläder under den nya graviditeten. Men vad hände med den gamla hederliga mammaklänningen? Uppenbarligen är den ersatt ... kanske beroende på att plagget kommer från en brittisk firma där den förvisso ingår i "the maternity line". Pris 459 kronor på nätet, för den som eventuellt vill ha en likadan, i tropiskt bladmönster! Men kalla den gärna mammaklänning!

CITAT: Vilken bok säljer bäst?

"99,9999 procent av alla dåligt skrivna böcker blir inte bästsäljare. Å andra sidan är oddsen för att en välskriven bok ska bli en bästsäljare inte heller så mycket högre. Under 2016 gavs det ut mer än 10.000 titlar och mindre än 5-6 promille blir bästsäljare på den nivå att de tar sig in på topp 20. Så det enda rådet till alla oss författare som inte lyckades ta sig in på en topplista 2016 får bli: skriv en bättre bok nästa gång. Som en kunnig bokhandlare uttryckte det."

-Sölve Dahlgren, själv författare, skriver på sajten boktugg.se (där han är chefredaktör) om relationen mellan en texts språkliga kvalitet och en boks försäljningssiffror. Den är inte glasklar! Andra faktorer än språket spelar förstås också roll, men ändå ... Han pekar också på hur populärt det verkar vara att racka ner på "mindre fina" författares verk. Läs hela artikeln här.
Och för den som undrar så var Harry Potters "mamma" J K Rowling den författare som tjänade mest i världen 2016 på sina böcker.  Drygt 750 miljoner kronor trillade in på hennes konto. Förutom direkt bokförsäljning blev det inkomster på film- och teaterversioner av hennes texter.

fredag, augusti 04, 2017

Vägen till vatten

Det här med att alla vägar ska bära till Rom, det gäller inte när man befinner sig i Barndomslandet. Här leder vägen till vatten. Kanske är det svårt att se på bilden ovan, men längst där borta, vid det som så bedrägligt ser ut som vägens slut, väntar den blåa sjön, för närvarande med högst behaglig badtemperatur. 

Så efter en ganska ordentlig promenad är det dags att svalka kroppen, skölja bort svettdropparna, ta några simtag. Sista biten var jag dock bilburen. Men snabbt i!

Tårna möter den vågiga sandbottnen och strax därefter kunde Maken ta årets bikinibild på mig. Om jag får säga det själv så tycker jag att jag klär rätt bra i Värmelns vatten. Bättre än i bikini, om sanningen ska fram.

 Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 03, 2017

Lästips man tänder på

Finns det någon bok du sett på bloggar eller Instagram på sista tiden som du blivit nyfiken på?
Jaaa, Mia och alla andra som eventuellt undrar: jag ser hela tiden mängder av intressanta lästips i rader av bloggar. Nu idag noterar jag med förtjusning titeln på en bok som Mia visar: "Innan ankorna drunknar" – vilken kanontitel! Blir nyfiken förstås!

Men trots goda föresatser händer det nog inte så ofta att jag skaffar de där böckerna trots att jag tänt på dem. Till föresatserna hör ju också att INTE köpa fler böcker, det går sisådär. Fast inte sällan skriver någon om någon av mina många hyllvärmare, och det kan bli en spark i baken på mig.
På Instagram rör jag mig mer sällan, fast jag har ett konto. Har bloggandet i blodet, tror jag ... och en bit kvar till att bli inbiten instagrammare.

Inte nog med detta, Mia slänger också in en bonusfråga:
Har du någon ägodel som du håller extra kär?
Ojoj. Sanningen är att jag har många prylar jag gillar väldigt mycket. För många, objektivt sett, jag vet. Kan inte, törs inte, välja!

Copyright Klimakteriehäxan

Må bättre med en cocktail!

Ibland är det kul att bläddra i och också läsa ett och annat i en tidning med blankt papper och fina bilder, kalla det vecko- eller månadstidning, säg "magasin" men tänk inte på en gammaldags lagerlokal utan på artiklar och reportage om relationer, mode, mat och hälsa.

"Må Bra" är en sån publikation, och antagligen har jag någon gång tagit en sån där billighetsprenumeration, tre nummer och en supermodern väska ni vet ... för jag får i alla fall erbjudanden om att på nytt få tidningen med posten. Men den här gången blev jag mer förvånad än jag annars brukar bli när jag erbjuds de där bonuspresenterna.

För vad kan man få som tack för att prenumerera på tidningen "Må Bra"?
Jo, cocktailglas!
En råsaftcentrifug hade jag begripit. Något åt grönsakshållet, vad som helst. En stegräknare. Ett hopprep, ett motionsgummiband, cykelklämmor.
Men för all del, en liten cocktail kan väl också få folk att må bättre ibland. Om det inte handlar om så snygga glas att det blir för ofta.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 02, 2017

En trevlig slav i trädgården

Min syster och svåger har en slav. Han kallas Stig och jobbar i trädgården, under vad som måste kallas träliga villkor. Arbetstiderna är från klockan 10 till 18 sex av veckans dagar, söndagarna är lediga. Stig bor i ett eget litet hus bakom villan, där han får vara ostörd och samla kraft inför nästa skift, ladda batterierna helt enkelt. På vintern har han semester.

Egentligen heter han inte Stig, men det blev tilltalsnamnet om man bortsåg från sista bokstaven i StigA. För Stig är, det har ni redan räknat ut, en representant för den moderna landsbygdens modernaste innevånare. Han är en självgående gräsklippare som styrs av nedgrävda ledningar i marken. Och hans chanser att rymma är i det närmaste obefintliga, så som det alltid har varit i slavarnas värld ...

Det är fascinerande hur snabbt de där tekniska nymodigheterna sprider sig. Folk med stora gräsmattor kan till och med tänkas ha två Stig. Vi som eventuellt minns hur grönskan hölls kort av hungriga får, handjagade gräsklippare eller de där motordrivna som skulle ryckas i gång med våldsam kraft, vi önskar oss gärna en egen Stig. Men då gäller det att ha en ganska platt tomt!

Dessutom påstås det att mördarsniglar är rädda för Stig och håller sig undan alldeles frivilligt om han tagits i bruk. Vilket skulle bevisas, helt säkert är det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 01, 2017

Grön, grönare, grönast?!

Grönt är väl sommarens bästa färg? Allt det där som var grått och dött vaknar till liv, fylls av klorofyll, suger upp solljuset, ser rent och fräscht ut  innan det, rätt snart, glider över i gult för att bli brunt och rött för att tack och lov bli grönt igen ...

Ett ord i veckan för bloggare att illustrera skickar Sanna ut, det upptäcker jag när mer än halva året gått. Och denna vecka är det GRÖN som gäller. Så jag hoppade på! Med kameran i marknivå, mest, mötte jag många olika gröna toner: grön, grönare, grönast?!





 Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juli 31, 2017

Inget går upp emot att kissa i det fria!

Inget går upp emot att kissa i det fria!
Det är inte jag som konstaterar detta, minns inte när jag senast hukade bakom en buske för att lätta på trycket.
Däremot har Tom Robbins i sin härliga bok "Still Life with Woodpecker" beskrivit hur det är att kissa i naturen, i en burlesk hyllning till den obekväma kroppsställningen som ändå leder till en stor känsla av befrielse. Något enklare för män, visserligen, men med samma resultat!

Men även inom bildkonsten finns, visar det sig, kreatörer som delar Robbins entusiasm. Gick runt i Ekebergsparken i Oslo i går, stadens andra skulpturpark vid sidan av Wigelandsparken. I Ekeberg kan man inte bara se på statyer, man kan få sig ett rejält träningspass på de branta stigarna dessutom!

Så plötsligt sitter hon där, kvinnan med byxorna neddragna. Vi stannar till och efter några sekunder händer det: hon låter sitt vatten, som det så fint brukar heta. Hon njuter med slutna ögon. En stadig stråle kommer ut över gruset under en kort stund. Fast hon sitter ju kvar förstås, på sina böjda ben. Att hon skulle resa sig upp mellan skurarna vore väl lite mycket begärt av Ann Sofi Sidén, den svenska konstnärinnan som skapat verket och gett det namnet "Fideicomiss". Titta noga på bilden så ser du strålen!

Där inne bland träden finns många skulpturer, av kända och mindre kända upphovspersoner. Bortsett från den kissande kvinnan gillade jag Salvador Dalis version av Venus från Milo, en vacker kvinnofigur försedd med utdragslådor! Jo, de gick att dra ut. Nej, de innehöll inget. Men gav i alla fall intryck av att även kvinnor kan vara innehållsrika ...

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juli 29, 2017

En födelsedag att skylta med!

De allra flesta människor jag känner kommer en dag, förr eller senare, fram till att det där med ålder och födelsedagar inte är något att tjoa särskilt högt om. Visst, somliga hävdar att "ålder är bara en siffra" men likväl kan den där siffran kännas tung!

Så härligt då med de födelsedagsbarn som verkligen kan glädjas åt ännu en dag att fira. Som när Dottern någon gång på tidigt 90-tal ville försäkra sig om att hennes dag inte skulle missas av någon. Alltså präntade hon en skylt med texten "Linda fyller år i augusti" och den satte hon upp på vår ytterdörr, i MYCKET god tid innan det var rätt datum ...

Naturligtvis fick lappen sitta kvar till dagen D och det blev förstås tårta, kalas och förmodligen onödigt många paket, barnet har en mor som älskar att leta presenter.
I veckan är det dags igen, fast utan kalas, tårta på fel dag och mycket färre paket. Det är som bekant svårare att göra stora barn glada än små. Men just i dag är vi på väg för att fira henne, med onödigt många paket och fin middag på krogen, är det tänkt, i Oslo där hon numera envisas med att bo.

Ett litet tydliggörande tillägg vill jag göra: naturligtvis ska ALLA födelsedagsbarn glädjas åt ännu en dag att fira, oavsett hur många år som gått sedan vederbörande såg dagens ljus. Somliga får som bekant vara med om alldeles för få födelsedagar.

Copyright Klimakteriehäxan

Det blev alltså, redan på lördag, en hemgjord och personlig skylt som är veckans bidrag till Skyltsöndag. Om du också skyltar kan du väl lämna en kommentar här och berätta det! Alla presumtiva söndagsskyltare finns listade här, hos BP som förvaltar det Pumita en gång startade.

fredag, juli 28, 2017

Böcker och motion

Vilken typ av bok undviker du helst? undrar Mia i en ny helgfråga. Jo det kan jag avslöja utan att darra på manschetten:
Hoppar snabbt förbi fantasy, sci-fi och böcker skrivna av författare som jag upptäckt är alldeles för upptagna av våld i vidriga former.
Bonusfrågan lyder Motionerar/tränar du? och har också ett kort och enkelt svar: ja men alldeles för sällan, alldeles för lite. Fast jag försöker dagligen motionera hjärnan ...
Trevlig helg, med eller utan frågor!

Copyright Klimakteriehäxan

Våra nya grannar

De verkar ha flyttat in för gott nu, mördarsniglarna. Eller spanska skogssniglar som de också kallas, och det låter väl aningen trevligare, men gör förstås ingen skillnad. Vi gillar dem inte ändå!

Hos oss har andra grannar i Barndomslandet fler slemmiga brunaktiga besökare än vi har. Bekämpningen pågår, mestadels genom halshuggning. Jag har också köpt några dyra blåa korn som sägs locka dem att äta och när de väl har smakat lär de dö.

Visst har jag hört djurvänner som talat mot oss i Gräsmattans och Grönskans Vänner och Försvarare. Man talar om hur sniglarna också har rätt till sitt liv, minsann, och om det ska bli dödsstraff ska metoden vara så smärtfri som möjligt. Jag måste bekänna att trots att jag vill kalla mig djurvän bryr jag mig inte ett skvatt om hur mördarsniglarnas eventuella dödskamp ser ut. Jag vill bara slippa dem.

Och eftersom jag är långt ifrån ensam om den inställningen lanseras ideligen nya knep, motmedel, verktyg och metoder för att sätta P för odjuren, ja det finns till och med recept på hur de kan hamna på mattallriken ...

Nu ser jag en reklamkampanj för snigelfällan Wildlife Garden. Den laddas med öl, sniglarna vill ha en slurk och förväntas drunkna och bli liggande i fällans botten. "När behållaren blivit full töms den enkelt" står det i texten. Men det står inte ett ord om av vem. Jag kräks nästan av att tänka på saken.

Tillverkaren hävdar också att fällan är ett "dekorativt inslag i trädgården". Jo för all del, nog är den snyggare än de äckliga djur som förväntas flytta in. Fast den påminner samtidigt om en gravlykta!
För 239 kronor plus porto blir den din. Men inte min, jag avstår. I alla fall tills nästa årsmodell presenteras, den i vars funktioner tömning ingår, utan att man märker det.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juli 25, 2017

Trogna vänner att prata med

Livet som ”årsrik” ser inte ut som det gjorde när man var yngre, det är enkelt att konstatera.
Barnen har blivit stora och har egna liv, jobbet finns inte längre på det där självklara sättet, vänkretsen glesnar av olika skäl. Man blir helt enkelt mera ensam. 

I brist på nära relationer med andra människor är det nödvändigt att se sig om efter nya kontaktytor. Husdjur, som katter och hundar, har en synnerligen god effekt på sina mattar och hussar, det är vetenskapligt bevisat. Men alla kan faktiskt inte ha en pälsklädd kompis hemma, av olika anledningar.

Ur serien Medelålders Plus
av Sven-Bertil Bärnarp
Det är då vi vänder oss till vännerna på fönsterbrädan. Krukväxterna som också kräver omvårdnad, som faktiskt påstås må bra av att vi pratar med dem – med munnen nära, så att koldioxid och fukt i utandningsluften når dem. Förhoppningsvis tackar de för vänligheten genom att visa upp en stilig grön bladrosett och ständigt nya blommor.

Vissa arter blir, precis som vanligt folk, gladare av en dusch. En skvätt gödning blir en festmåltid, eftersom den inte serveras dagligen. Omplantering i ny kruka? Ja, vad är väl en bal på slottet i jämförelse …

Växterna får också vanor: vatten en viss veckodag, till exempel, så undviker man att de övervattnas alternativt torkar ut, vilket kan betyda att de går mot en oundviklig död. Växten tycker också om att vändas så att ljuset träffar på ”rätt” sätt, olika arter gillar olika väderstreck och det får skötaren alltså ta hänsyn till.

Så här på sommaren behöver vi ibland ta hjälp av grannarna för att hålla liv i de där vännerna, även om de käraste får följa med i bilen till torpet kan de inte hänga med till Kanarieöarna. Då händer det inte sällan att krukorna, i största välmening, fylls med vatten upp till brädden och växten drunknar, omöjlig att återuppväcka även när vattenöverskottet hällts av.

Men ändå kan den där sortens tjänster och gentjänster ha sina fördelar. Det kallas för ”prosocialt beteende” och är bra för gruppsammanhållning och i förlängningen vår överlevnad: för kontaktnätet, helt enkelt. För nästa gång är det du som vattnar grannens blommor och i bästa fall kan ni byta tips och erfarenheter, och då inte alls bara om växter!

Bäst av allt i umgänget med plantorna är ändå att vårdnadshavaren blir genuint glad över att upptäcka en ny knopp, som när mina snabbköpsorkidéer blommar på nytt. För det gör de, hela tiden! Som riktigt goda och trogna vänner!
Det finns ännu en solklar fördel med de där samtalen med krukväxterna. De säger aldrig emot.

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten finns också publicerad på Nyfiken Grå, en gratis nätsajt med mycket läsning för dig som är lite äldre  och där jag då och då medverkar.

måndag, juli 24, 2017

Hur ser dina hjältar ut?

Och vad ska du bli när du blir stor då, min lilla vän?
Vi har alla fått frågan, ganska många gånger dessutom. Svaren har varierat, men ofta har barnet upplevt något, mött någon som kan tjäna som måttstock. Ungen som tvingats ligga på sjukhus vill inte sällan bli läkare, den som försetts med spännande historier om bovar kan tänka sig att jobba som polis, och så vidare. Det handlar mycket om drömmar.

Alla människor behöver förebilder. De kan kallas hjältar, de kan kallas idoler. Och behovet finns alldeles oavsett hur gammal man är. Förr i världen framhölls gärna personer med religiösa förtecken som ideal, ”oförvitlig vandel” var något att eftersträva, ett krav som bleknat  och tur är väl det …

I det moderna Sverige är vi många som lyfter fram Astrid Lindgren, som inte bara gav oss berättelserna om till exempel Pippi, som levde efter den allmängiltiga och eftersträvansvärda principen att den som är stark också måste vara snäll.  En annan hjältinna som Astrid skapat är Ronja Rövardotter, en representant för flickor som vet vad de vill. Men Astrid var verkligen inte bara en sagotant utan också en idealist som kämpade för mänskliga rättigheter och social rättvisa och faktiskt blev en politisk maktfaktor. /forts/

Läs hela min text som finns här, på News55. I slutet kommer jag fram till en grupp tämligen anonyma men väldigt beundransvärda hjältar, som borde blomsterhyllas varje dag, som borde förses med en välputsad gloria. Läs, vetja!
Kul om du kommenterar, jätteroligt om du delar vidare!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 23, 2017

De bortglömda evenemangen

Inte förrän man möter en anslagstavla med lite ålderstigna små affischer begriper man hur mycket man har missat. Det blir en sorts offentlig kom-i-håg-lista fast den handlar om det man inte alls kom ihåg.

Så många år som gått sedan jag senast var i Arvikas Folkets Park! Jo, jag var dit en sväng innan Arvikafestivalen lagts ner, Håkan Hellström var kvar i sjömanskostymen och svartklädda synthare fyllde stadens fik, men det är länge sedan nu. Marknaden där fjäderfä såldes hade inte lockat även om jag känt till den i förväg.

Valborgsmässodansen började redan klockan 19, oklart om det var i år? Och gospelfestivalen då? Nej, den ägde rum 2016. Ved till salu, står det också, men ingen enda presumtiv köpare verkar ha rivit loss en flik av papperet där telefonnumret står. Samma sak med efterlysningen av platser för barn och vuxna som behöver tas om hand.

Johans diversehandel, med antikt och loppis, vet jag håller öppet och jag har hört att han har rätt gott om kunder så här i högsommaren fast kanske har de inte kommit tack vare just den här skylten. Adlersparres antikvariat är jag helt obekant med. Hästjazzen spelades så sent som i denna veckan, och att Christina Eriksson säljer fina grönsaker hela sommaren vet jag.

Sedan kan jag ju inte låta bli att undra hur det gick i den där fotbollsmatchen. Planen ser fin och välskött ut, så mycket är säkert, men rådde Värmskogs Sportklubb på IFK Skoghall? Hur ser ställningen ut i division 6 västra?

Copyright Klimakteriehäxan

Det här blev ännu ett bidrag i bloggstafetten SKYLTSÖNDAG som skapades av Pumita och förvaltas av BP. Lista på söndagsskyltare hittar du här.

lördag, juli 22, 2017

En enstaka balkonglåda gör kanske ingen sommar

Jag är rätt belåten med mina blomlådor på balkongen, i 2017 års upplaga.
Men jag måste ju erkänna att de som Stockholms stad består oss med när vi vandrar längs Årstaviken är strået vassare. Ja, det handlar om många strån!

Vit och rosa petunia, röd pelargon och så de där höga rosa sakerna som jag inte har något namn på: en väldigt lyckad sammansättning! Och så många lådor, smockfulla med skönhet! (De är olika år efter år men nästan alltid lika prunkande. Utom i fjol för då stals en massa plantor, skamligt nog.)
Nån enstaka balkonglåda gör kanske ingen sommar ... men de här???!!!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juli 21, 2017

Min kompis, du är (som) en ros!

I fjol såg den här rosen ganska lessen ut. Visst, den hade lite blommor men också ohyra, och när den fick sin spaljé blev den bara marginellt gladare.
Men i år! Jag har plockat bort tunga rosenklasar för att den inte ska brytas sönder och inser att här skulle behövas ytterligare en spaljé för min vän att klättra på. Inte har jag sett några bladlöss heller.

Jo då, jag vet att andra har mycket större rosenbuskar. Fast det här är MIN. Och jobbet jag lägger ner på rabatter är i princip noll, balkongkrukorna räcker.
En orsak till förbättringen torde i alla fall vara att jag utsträckt min godhet, som består i att vattna med tillskott av växtgödning, även till den här kompisen.

Det visar sig också att de där kvistarna jag klippt bort står sig en vecka som snittblommor. Så då kan jag glädjas åt prakten både i Barndomslandet och i en vas på soffbordet i stan! För även rosens skönhet är som bekant av övergående natur och fröjden något kortare än man kunde önska.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juli 20, 2017

När högen växer

Den har växt i åratal, min hög med böcker som jag dragit ihop, i den fasta förvissningen att jag naturligtvis ska läsa dem alla, åtminstone smaka på dem. Några kommer jag aldrig att läsa ut, men jag ska i alla fall pröva, det är tanken.

Mia är inne på samma spår när hon kommer med veckans helgfråga: Vad gör man när det blir så? I hennes fall känner hon sig förpliktigad att blogga om böckerna också, det gör tack och lov inte jag som betalar för mina böcker, har inga recensionsexemplar.
Och mitt sanna och uppriktiga svar, det är att jag låtsas som det regnar, drömmer vidare  och under tiden köper på mig lite nya titlar ... Oförbätterlig är väl ordet?

En bonusfråga slänger Mia med: Läser du något bra nu? Jag befinner mig i en högst oplanerad men rätt intressant norsk våg. Har just öppnat Åsne Seierstads "Två systrar" och tror på den. Fast det betyder inte att min hög har krympt, den här köpte jag härom dagen!

Copyright Klimakteriehäxan

Vykort från den svenska sommaren

Minns ni vykortet? Den där hälsningen som man skulle skriva första dagen på semestern för att den skulle komma fram innan man själv hunnit hem igen, extra viktigt om man lämnat Sverige!

Nu skickar vi mms eller pratar på Facetime eller What´s App. Kräver varken fungerande penna eller frimärke eller postlåda! Det är kontakt som fungerar utan fördröjning, extra lockande i tider när brev verkar gå långsammare att frakta än på postdiligensernas tid. Men bloggledes kan man också förmedla lite sommarbilder. Ibland säger som bekant ett foto mer än väldigt många ord!








Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juli 19, 2017

Citat om ålder – här och i USA

"I dag är det inte mycket jag vill hämta från USA, men en sak vill jag kopiera. Synen på de äldre och de äldres syn på sig själva."

-Sverker Olofsson skriver krönika på News55 och funderar bland annat på hur representativa våra politiker är om man tittar på ålder.

måndag, juli 17, 2017

Efter regn kommer sol

Vi har ett ombytligt sommarväder. Eller, som det heter i visan: "rätt som det regna´ kom det en skur", en äkta sanning hämtad ur "Det var i vår ungdoms fagraste vår" som ingick i Sven-Ingvars bassortiment. Låten har anor från 1700-talet och har flitigt använts som snapsvisa genom åren, men i popversionen från 1965 hade den försetts den med en text av Sven Paddock.

Texten fortsätter "det konstiga det var att man aldrig blev sur" och korrektheten i det påståendet törs jag nog inte gå i god för, men man får naturligtvis göra det bästa möjliga av situationen. Som att ta kameran och gå ut och föreviga några av alla miljarder vattendroppar som hänger kvar och solar sig när skuren är över.
Så det gjorde jag.



Copyright Klimakteriehäxan