lördag, december 16, 2017

Fjorton år tror jag visst att jag är

Det fanns en sång vars text löd (tror jag): "Fjorton år tror jag visst att jag var, en liten flicka så fager och så rar". Kan man överföra det till en Klimakteriehäxa som just uppnår denna aktningsvärda ålder?
Fager? Nja, det är alltför enkelt att motbevisa. Rar då? Blir nog också svårt att styrka.

Men siffrorna stämmer hur som helst. Den 16 december 2004 hade jag plötsligt en blogg, en alldeles egen plattform där jag kunde publicera det jag kände för. Till en början var det bara text, så småningom blev det alltmer foto också, eftersom jag råkar tycka nästan lika mycket om att plåta som att skriva.

Förvisso har det funnits tillfällen då jag allvarligt övervägt att sätta punkt. Bloggandets högsäsong är nog över för rätt länge sedan. Jag kan se hur folk som en gång var flitiga läsare och kommentatorer inte längre existerar i bloggvärlden. Visst tillkommer nya, men inte i mängder direkt. Och även om Klimakteriehäxan har noterats för en bra bit över en halv miljon sidvisningar är jag en mikroliten bit i det enorma internetpusslet, där stora spelare har många miljoner dagliga följare.

Ändå har jag knallat vidare i spåret. För som jag skrev redan då, för fjorton år sedan: Min blogg är i första hand till för mig själv, det är bara att erkänna. I bästa fall är ni fler där ute som hänger på. Kom, kom igen, kommentera gärna.

Så är det, i alla fall ett tag till. Du är fortfarande välkommen till Klimakteriehäxan!

Copyright Klimakteriehäxan

PS I det allra första inlägget får man också veta hur mitt namn kom till. Ibland undrar folk ... 

fredag, december 15, 2017

Hur rimmar man på bok?

Julen tränger sig på. Se bara på Mia som sitter i sin bokhörna och försöker rimma på sina paket. Det går kanske inte så bra, för som helgfråga ber hon om hjälpHur rimmar man på bok? (kan man tänka sig att det är en deckare, roman eller fantasybok?)

Jag tillhör dem som med viss förtjusning försöker rimma på paketen, fast det har väl aldrig hänt att jag gjort det en vecka före julafton. Snarare sitter jag där med mina grötrim medan Kalle Anka härjar i tv. Framgången med mina ansträngningar brukar bli behärskad, för resultatet är utan undantag tämligen uselt. Fast själv har jag roligt!

För att ni ska få klart för er vilken (låg) nivå jag normalt ligger på ber jag härmed att få dela med mig några toppnummer. Först lite underbyxor:
Julrushens hets är stressig och svår
Man in och ut ur affärerna går
Precis när jag tröttnat på att strosa
Hittade jag denna lilla ….

När Dottern fick en tekopp (hon har fått åtskilliga eftersom hon ofta och gärna dricker just te):
Kaffekäring är du ingen
Jag har köpt den här i Ringen
(Ringen är, upplysningsvis, ett lokalt köpcentrum som jag lätt hamnar i.)

Sonen och Maken får ibland, möjligen alldeles för ofta, en skjorta eller tröja, och då kan det här mästerstycket med fördel återanvändas: 
Färgen är rätt
Storleken okej
Men skäl nummer ett:
Den blir snygg på dej
Och apropå tröjor:
Kanske fryser du mindre ofta
Om du tar på dig denna ….

Men hoppsan, det skulle ju handla om böcker, enligt Mias påbud! Ja men då kör vi!
Om du vill bli mera klok
ska du läsa denna ...
Alternativ:
Är du redan riktigt klok?
Bläddra ändå i denna ...

För den som väljer att ge bort en ryslig deckarhistoria med mord och elände bjuder jag på detta poetiska stordåd:
Blodigt allvar fast på kul
Kan du läsa efter jul

Och så hänger Mia förstås på sin lilla bonusfråga, som denna gång lyder: Vad ska du hitta på så här sista helgen innan jul?
Tja, jag kanske borde öva lite på att rimma, eller vad säger ni?

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 14, 2017

Koll på Aladdin

Varje senhöst inträffar en kulinarisk händelse som jag troget brukar uppmärksamma. Det är när man får veta vad som hänt i Aladdin-asken sen sist, inför annalkande julsäsong.
I år hade den kollen trillat bort ur mitt minne, men bättre sent än aldrig!

För i de askar som nu saluförs heter nykomlingen kakaokrisp. Den har slagit ut en gammal hederlig trotjänare, nämligen tryffeln. Själv saknar jag för alltid två favoriter: fransk nougat och trippelnöt (togs bort 2014), men man får väl vara lite flexibel och ge kakaokrispen en chans ...

Visste ni att Aladdin funnit med oss som chokladask ända sedan 1939? Då kostade en 500 grams förpackning svindlande 4 kronor och 15 öre. Det är väl bara lite mer än vad en enda pralin betingar för pris i dag, om man bortser från det ofta förekommande extrapriset! Ändå köper svensken i genomsnitt en ask Aladdin (eller Paradis, den ljusare varianten) per person och år.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 13, 2017

Lussedags

Firandet av Lucia blir inte särskilt intensivt hemma hos oss numera. Det var roligare när barnen var små, som när Dottern höll på att sätta eld på dagiset och Sonen absolut inte ville vara pepparkaksgubbe. Eller när ett helt gäng ungar gick från familj till familj och sjöng. Men man kan titta på skönsjungande lussetåg på tv till kaffe med en lussekatt och några kakor. (SVT Play förstås, i morse var jag naturligtvis inte vaken!)

Sedan gläder jag mig varje år åt Lisa Larssons adventsbarn. Vi har numera sex stycken som jag vårdar ömt, extra försiktigt sedan jag härom dagen insett att de kostar 800 kronor per exemplar om man vill köpa fler. Mina fyra första är dock inköpta för riktigt länge sen och som andrasortering, fast det tycker jag inte syns.

Dessutom hör hyacinterna till. Och en sak är säker: de där man köper för en tia i matbutiken, de är inte sämre än de som kostar tjugofem kronor styck i blomsteraffären. Doftar gör de förstås också lika mycket, även om man i specialbutiken numera kan få tag i doftlösa också, vilket väl allergiker välkomnar. För mig får de väldigt gärna lukta!




Copyright Klimakteriehäxan

Julröda böcker

Vad betyder färgen på en boks omslag?
Teorierna är många, fast alla är överens om en sak: utsidan av en bok kan vara helt avgörande för dess försäljningssiffror och fortlevnad.

Rött anses ju vara en pålitlig signalfärg när det gäller att påkalla uppmärksamhet i största allmänhet, så det var inte svårt att hitta röda bokomslag när nu Johanna i deckarhörnan vill se sådana på denna veckas topplista. Uppdraget lyder: Idag vill jag se era finaste bokomslag där rött är den dominerande färgen.

På min bild från vänster till höger ser ni Evert Taubes "Hjärtats nyckel heter sång", sedan Hans Alfredsons "Den befjädrade ormen" som täcker en del av Barbro Alvings memoarer "Bang". Sedan en Nobel-pristagare, Mario Vargas Llosa, med "Kriget vid världens ände", och så en bok som jag älskade för mycket länge sedan: "Harmagedon" av Leon Uris. Vågar inte läsa om den i dag ... men omslaget platsar!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 11, 2017

Ung läsning – också för vuxna

En topplista i december kan väl tjäna som julklappstips också, tror ni inte? Det kanske inte var Lyrans grundtanke, men de titlar som ska in på listan denna gång definierar hon så här:
Berätta om tre bra böcker som passar för ungdomar!

Jag klarar inte av att dela ut guld, silver och brons. Här är tre som samsas systerligt om utrymmet på prispallen:
Annika Thor skrev "En ö i havet" om två judiska flickor som kom till svenska västkusten, ditskickade från Wien där föräldrarna blev kvar. 40-tal och krigstider förstås, och kulturkrock som heter duga. Det blev en serie om fyra böcker, faktiskt.

Christina Herrströms "Glappet" såg vi som en jättebra tv-serie först, den blev roman i ett andra steg. Om två tonårstjejer som är nästan vuxna och hamnar i knepiga situationer, bland annat med män. Hög igenkänningsfaktor vågar jag påstå, fast det var länge sedan jag var i tonåren.

Sue Townsends första bok om Adrian Mole kom redan 1984. Den hette "Min hemliga dagbok" (The Secret Diary of Adrian Mole) och har sedan dess fått fyra uppföljare. Adrians öde är både roligt och tänkvärt.

Gemensamt för alla tre på min topplista är att de mycket väl kan läsas av alldeles vuxna människor också, med stor behållning!

Copyright Klimakteriehäxan

Thank you for the language!

-Sch, inte just nu!
Det var 50-tal och vid vårt köksbord satt mamma. Hon var strängt upptagen. Framför henne låg boken uppslagen, vid örat hade hon radion. Ur den kom en röst som vi alla hade lärt oss att känna igen.

Rolf Lundgren höll engelsklektion. Hans elever var spridda över hela landet, hans ”kateder” stod i en studio på Kungsgatan 8, den klassiska Stockholms-adressen till Sveriges Radio. Han hade uppfunnit den brittiska familjen Taylor och den första kursen hette ”Meet the Taylors”. Den blev så oerhört populär att den följdes av ”Meet the Taylors Again”.

Mamma var en av de där eleverna. Hon hade fem års folkskola i botten, inte en endaste minut undervisning i något språk utöver svenska ingick. Nu sög hon i sig glosor, lydde när magister Lundgren beordrade uttalsövningar. Han introducerade nya ord, gnuggade grammatikregler och flikade dessutom in ett och annat om engelska seder och traditioner. Min mamma lärde sig alltihop! Så bra att hon klarade sig på det nya språket på ett imponerande vis, även om hon så småningom byggde på med någon kvällskurs.

Den där Rolf Lundgren var en språkpedagog av Guds nåde. Så blev han också banbrytande genom sitt chefsjobb för Sveriges Radios utbildningsprogram, det som så småningom utvecklats till att bli UR, där både radio och tv ryms idag.

Lundgren såg tidigt behovet av att hans landsmän skulle behärska ett världsspråk. När andra världskriget tagit slut och livet återgick till något mer normalt menade han att ”there was an outcry for English” och det var det han tog fasta på, med egna universitetsstudier i moderna språk i botten.

Faktum är att han borde ha fått en stor del av äran för att svenska folket numera är engelskspråkigt i så hög grad. När han entusiasmerade så många i min mammas generation lade han också grunden för ett ökat språkintresse i allmänhet.  Lundgren blev en motor i landets utbildningsverksamhet, dels genom utbudet av de där radiokurserna, dels genom att han också påverkade skolvärlden så att språkundervisningens status höjdes.  

Engelskan ersatte tyskan som länge var svenska skolbarns första ”främmande” språk. Och på den vägen är det. Redan i första klass dyker engelskan upp. Ungarna i dag läser, sjunger, spelar spel på engelska, ser film och tv utan textremsor, klarar sig utmärkt så. Det bör Rolf Lundgren ha gillat. Och det borde han ha tack för.
Rolf Lundgren avled nyligen, vid 99 års ålder.

Copyright Klimakteriehäxan

Denna text finns också publicerad på Nyfiken Grå, en sajt som riktar sig till äldre läsare och bjuder på gratis information och läsning. Klicka på länken och kolla!

söndag, december 10, 2017

Ett litet söndagscitat


"Jag har aldrig förstått grejen med intervjuer."

- Peter Stormare svarar på intervjufrågor i Svenska Dagbladet i dag och nej, han verkar inte riktigt förtjust över uppmärksamheten ... men jag upptäcker i alla fall att  vi har åtminstone en gemensam nämnare: vi ogillar när tavlor hänger snett!

Hej där! – på en SKYLTSÖNDAG

  
Det är ju inte helt ovanligt att man stöter på bekanta på stan, även när stan är stor. Alltså händer det mig ibland att jag plötsligt står öga mot öga, helt oplanerat, med någon jag känner och det är förstås oftast trevligt. Man byter några ord, det händer att vi har tid och lust med en fika, eller så får man den där påstötningen för att bestämma om ett möte lite längre fram.

Inget av det där funkade förstås när jag upptäckte Gisela där mellan de rullande trottoarerna i Gallerian, mitt i Stockholms centrum. Det är ju lönlöst att försöka slå sig i slang med en affisch, eller hur? Men grymt snygg är hon, kvinnan som blivit fotomodell efter sin pensionering!

Söndagar är skyltarnas dag på en lång rad bloggar. Du kan säkert hitta fler om du tar den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 09, 2017

När vi ändå pratar (om) finska ...

Du har kanske läst min förra bloggpost i vilken jag berättar/skryter om hur bra jag faktiskt talar finska, även om jag gör det utan att förstå vad jag säger.
Men den där papegojegenskapen kan man ha viss glädje av. Man kan skrämmas med den.

Det hände sig för många år sedan, närmare bestämt 1982, att det utkämpades ett krig mellan Storbritannien och Argentina om den avlägsna ögrupp som engelsmän kallar The Falklands medan argentinarna benhårt håller på det spanska namnet Las Malvinas. Jag var en av väldigt många journalister som hade i uppdrag att skildra detta från den argentinska sidan, på plats i Buenos Aires.

Som så ofta händer när stora dramer utspelar sig samlas den där internationella presskåren på samma hotell. I Buenos Aires intog vi ett Sheraton. Där fanns bland annat tyskar, amerikaner, norrmän, svenskar och, förstås, finländare. Och vi vet alla att den som växt upp i Finland har varit tvungen att läsa svenska i skolan, så de var mer eller mindre svenskspråkiga allihop.

En av dem, kanske den mest bereste av alla kollegorna där, skrev också böcker. Stolt visade han upp den senaste, nyss utkommen, för kretsen av landsmän. Finländarna umgicks ofta i grupp på lediga stunder och jag hade blivit god vän med dem och satt alltså med i gänget, som vanligt den enda tjejen.

Nu bad jag att få titta närmare på boken. Det fick jag. Bläddrade lite, vände så på den och började läsa baksidestexten. Läste den högt. Det blev helt tyst i rummet, man hade kunnat höra den där berömda knappnålen falla, i alla fall när jag gjorde en minipaus. Killarna utbytte blickar. De såg ganska nervösa, klart osäkra ut.

-Men kan du finska? sa till slut en av dem med vad jag vill minnas som en darrande stämma.
-Visst, sa jag, självklart, det språket har jag inga som helst problem med!
En ängel gick genom rummet. Vad hade de sagt? Vad hade jag hört? Den lilla herrklubben tänkte nog på mindre väl valda ord, lagom macho-aktiga kommentarer som uppenbarligen gällt mig och som undsluppit dem under de veckor och dagar som gått där i pressrummet med omnejd.

Lättnaden när jag avslöjade att jag bara lurades gick nästan att ta på.
Och faktum är att jag nog är rätt nöjd med att jag aldrig fick veta vad de hade sagt, egentligen, på sitt modersmål.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 08, 2017

Helgfråga när julen närmar sig

Mia som troget ställer en helgfråga vecka efter vecka är redan helt uppe i julen. Alltså är helgfrågan denna gång två, båda präglade av julstämning:
Vad önskar du dig i julklapp? och så en närbesläktad uppföljare: Har du någon favoriträtt på julbordet?

Min önskelista är i kortaste laget och på den står, hör och häpna, att jag faktiskt INTE vill ha någon bok, eftersom jag har så oändligt många jag inte hunnit med. Skulle möjligen då vara med undantag för Zadie Smiths senaste, i pocket och på engelska. "Swing time" heter den. Ja, man ska ju alltid vara öppen för kompromisser, eller hur?

På julbordet måste skinkan stå, så är det bara. Åt mitt första (och antagligen enda) krogjulbord för året i går, och den skinkan var tämligen smaklös, så min egen måste bli bättre!
Sen gäller det att lyckas med frestelsen också, men den brukar vi inte ta på själva julafton.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 07, 2017

Mitt finska jag finns faktiskt

En födelsedagstårta (ok, det är en bröllopsvariant men ändå) för Finland, en dag för sent.
Denna är en äkta Marimekko!

I dag har Finland inlett det andra seklet som självständig nation. Man får hoppas att det följs av många fler. För vi har mycket att tacka Finland för!

Släktforskning har visat att jag exempelvis råkar ha lite finska gener, från så kallade "skogsfinnar" i Värmland långt bak i tiden. Bara en sådan sak! Dessutom är mitt namn finskklingande, och ordet "aina" betyder "för alltid", har jag fått lära mig. Passar väl bra, med den stamtavlan!

Men mina personliga band till vårt östra grannland ser egentligen annorlunda ut. De stavas Marimekko, Iittala, Vuokko, Arabia, Aalto, Mumin och Karvinen. Ja, du har rätt, namn ur designervärlden allihop, Mumin möjligen undantagen.

Marimekko har jag haft på väggen, på kroppen, på bordet och i handen. Vuokko har jag drömt om. Tänk hennes långa klänningar på 80-talet, svindyra men ack så vackra! Iittala, Arabia och Aalto står i skåpen: vaser, ljusstakar, skålar, glas, muggar. Jackan från Annikki Karvinen är vid det här laget 17 år gammal, vilket gör att den inte längre känns så kostsam som jag tyckte att den en gång var.

Sedan har vi annan slags kultur, förstås. "Fänrik Ståls sägner" kan jag fortfarande delar av utantill, en kvarleva från skolåren. Andra klassiker är Zacharias Topelius och Väinö Linna. Arto Paasilinna har roat mig många gånger, även om han är gruvligt ojämn. Märta Tikkanen fyller mig alltid med beundran. Maken Henrik skrev och tecknade bra. Tove Jansson har radat upp mästerverk, som "Vem kan trösta Knyttet?"!

Att bara ströva gatan fram i Helsingfors är också en njutning. Här finns ju faktiskt ett riktigt designerdistrikt där godbitarna ligger på rad. Staden kallades för "Världens designhuvudstad" för bara fem år sedan, och den lever verkligen upp till namnet. Trevliga krogar är inte heller svårt att hitta, även om det kan kännas lite dyrt.

Svenska teatern är jättekul att besöka om man är i Helsingfors. En chokladbit från Fazer i pausen, ja tack! En finsk tango piggar upp vem som helst. Och slingrar lite Sibelius in i öronen är det också oftast njutbart.
Språket är förstås ett problem. Jag kan några fraser och får dem att låta rätt bra, har jag förstått. Men svaren begriper jag ju inte.

Ändå har jag talat finska i Sveriges Television. Det hände sig på det glada 70-talet att ett program som hette "Riksblandning" sändes i TV2. Ett program med glimten i ögat, gjort av en trio gubbar varav en var barnfödd finne. Så skulle man en dag, av oklar anledning, uppmärksamma en finsk delikatess: kalakukko, en sorts fiskpudding med inslag av bröd och fläsk.

Inför kameran hade man lagat till rätten. Men i sin tv-version hade kalakukkon också fått egna repliker. Vem skulle läsa dem?
Pekka kom till mig med ett papper i handen och bad mig gå med in i en speakerstudio. Jag lydde.
Han la papperet framför mig, startade en bandspelare och beordrade mig: Läs!

Jag läste. Men fick ta om, det behövdes lite längre pauser på ett par ställen, annars var det väldigt bra, sa Pekka.
Först i sändning fick jag tack vare textraderna veta vad jag sagt. Men roligast var att en av Pekkas finska polare efteråt hade frågat från vilken del av Finland hon kom, hon som var den talande kalakukkon ... han hade inte kunnat identifiera dialekten ...
Själva maträtten har jag dock (hittills) aldrig smakat.

Copyright Klimakteriehäxan

Om du vill läsa mer om vad jag haft för mig i Helsingfors kan du klicka på den här länken! Det finns en hel del ... jag gillar ju Finlands huvudstad!

Designhuvudstaden Helsingfors i grafisk sammanfattning.

onsdag, december 06, 2017

En pigg hundraåring!

Visst hajade man till lite i morse när tidningen såg "konstig" ut. Eller ovanlig, i alla fall. Men det behövdes inte lång stund för att fatta att här förelåg en tämligen storslagen gratulation från den stora svenska dagstidningen till vårt östra grannland, som blev fritt från Sovjetunionen för 100 år sedan.

Några popularitetspoäng tillfaller definitivt Dagens Nyheter med den där gesten, även om inte dagens nyheter blev bättre för det.
Dock instämmer vi glatt i lyckönskningarna: Onnea Suomi! Förresten var det väl alldeles för länge sedan jag var i Helsingfors? ja i Finland över huvud taget?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 05, 2017

Val av Nobelpristagare

Den 10 december är Nobeldagen, med allt som hör till. Då får årets pristagare sina medaljer och sina pengar och en väldans massa beröm.
Så när Johanna vill ha en topplista denna vecka är det litteraturpristagare som gäller, med fri tolkning.
Och då väljer jag fem som gett mig bestående minnen!

Selma Lagerlöf, för hennes fantastiska berättande i olika format. Missa inte memoarerna, i tre delar och med ljuvliga omslag på senaste pocketutgåvan!

Sigrid Undset, framför allt för "Kristin Lavransdotter" som är en kärleksroman som sjuder av passion, i historisk inramning.

Herman Hesse, som jag slukade när jag gick i gymnasiet. Då hade jag nog inte en aning om att han hedrats med Nobelpriset. Kanske ska han kallas ungdomsförfattare? Funkar han som det i dag?

Gabriel Garcia Marquez, som varit så produktiv. Önskar att folk inte bara läser "Hundra år av ensamhet" utan också ger fler av hans böcker en chans, flera är dessutom inte så vansinningt tjocka!

Mario Vargas Llosa, vars bredd är unik, ena stunden är han en politisk agitator, i nästa skriver han om saftig erotik eller är direkt humoristisk. Den första jag läste, "Pantaleon och besökerskorna", fick mig att skratta högt, medan andra har varit snudd på gastkramande – som "Kriget vid världens ände".

Många av pristagarna har jag inte läst över huvud taget, somliga har jag läst och uppskattat, men nu skulle man ju välja ...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 04, 2017

På önskelistan?

Bokhyllan bågnar hos Lyran. Det gör min med. Ändå önskar hon sig böcker i julklapp! Så nu undrar hon: Är det lika för er? Berätta om tre tillskott som känns nödvändiga i din bokhylla! Där har vi alltså veckans tematrio-uppgift.

Faktum är att jag egentligen inte vill ha någon bok i julklapp alls. Tänk hur det var förr: en julafton eller födelsedag utan bokpaket skulle ha varit ren tragedi, katastrof, dubbelt elände. På senare år har jag med flit lugnt inväntat pocketversionerna, eftersom de dels är billigare i inköp, dels (och inte minst) tar mindre plats och är lättare att ha i handväskan.

Men visst finns det böcker jag åtminstone tror att jag vill läsa. "Ett jävla solsken" av Fatima Bremmer är en sådan. Handlar om en pionjär i journalistfacket, Blenda Nordström. Fick årets August i fackklassen.

Lite sugen är jag förstås också på Chimamanda Ngozi Adichies "The Shivering" trots att det verkar vara en novell inklämd i en volym med andra. "Det goda folket" (The Good People) ät Hannah Kents uppföljare till "En mörderska bland oss" (Burial Rites) och den kan ju bara vara bra!

Fast i grund och botten kan jag alltså lätt vänta på pocketupplagorna. Innan de dyker upp i handeln har jag minst en meter andra olästa böcker att klara av  vilket jag inte kommer att göra ... Så frågetecknet i rubriken är allvarligt menat!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, december 03, 2017

En alldeles äkta SKYLTSÖNDAG


Min vana trogen går jag med kameran i nypan för att kolla julskyltningen på Det Stora Varuhuset. Det har hänt att jag blivit överförtjust, alldeles förtrollad av idérikedomen, hugskotten, färgerna, historierna som man faktiskt lyckats berätta.

Men så tycker jag inte att det är i år. Mina bilder blev därefter, oinspirerade! Årets tema är en jul som i Bergman-filmen "Fanny och Alexander", fast jag vet inte det jag ... Långdans genom rummen, visst. Och överdådigt uppdukat julbord, jo då. Men pop corn när det bjuds någon sorts underhållning?

Får väl ändå glädja mig åt att den av så många försmådda solfjädern upphöjts till ett presumtivt klapptips som jag tycker många borde hörsamma. En oumbärlig accessoar, som bör finnas i varje handväska!

Sedan kan man gå 150 meter från NK:s entré och möta de lysande renarna som står mitt i Kungsträdgården, i konkurrens med älgarna på Nybroplan och fler djur av lampor på Sergels torg. Renarna har förvisso nosen riktad så att de kan hålla koll på tiden på NK:s takur ...

Hur som helst så är säsongen för de äkta skyltsöndagarna här. Även om några av oss högtidlighåller SKYLTSÖNDAG året runt. Fler skyltar brukar dyka upp här.



Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 02, 2017

Dags för lucköppning – och vad hittar vi väl där?

Visst minns vi hur det var när de där luckorna skulle öppnas. Frestelsen att kika i förväg, ja men bara lite!, på det som dolde sig bakom pappbiten med dagens datum på. Olika stil på bilden, inte sällan uppiffad med lite glitter. En obligatorisk Lucia på nummer 13, sannolikt en ljusstake varje söndag. För att till sist bjuda på en tomte med paket och allt.

Dagens adventskalendrar är oftast mer elaborerade. De är inte sällan knutna till radio eller tv, de innehåller godis och leksaker, i vuxenversioner har de laddats med smink eller 24 olika sorters öl.
Men nu finns det ännu en version, en Julkalenderbloggstafett som förstås började i går.

Tjugofyra bloggare som gärna ägnar sig åt att läsa och skriva om böcker gör var sitt inlägg under de dagar som fyller advent och leder oss ända fram till julafton. "Bäst i bokhyllan" under 2017 är underrubriken.

Min tur blir det först den 18 december, men du kan innan dess läsa 17 andra tips om böcker som betytt något speciellt. Hos Sofie som hittat på och administrerar kalendern hittar du listan på samtliga deltagande bloggare, med länkar!
God advent!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 01, 2017

När det närmar sig ...

Det är första advent på söndag, hoppsan, som tiden går! Måste hämta stjärnor i källaren! Mia i bokhörnan har hakat på i veckans helgfråga:
Har du någon speciell julbok som du gillar?
Jo, det finns en som jag tar till mig år från år, fast i filmad version: "Kan du vissla Johanna?" av Ulf Starck, med Per Oscarsson i huvudrollen. Sänds alltid i tv på julafton, och jag blir lika rörd varje gång!

Så blir det som vanligt också en liten bonusfråga: Vad gör du till advent? Någon speciell tradition? 
Jo ett inköp brukar det bli: en vit poinsettia. De röda får komma in lite senare. Då blir det nog amaryllis också, jag tror att det inte blir lök i år utan bara som snittblomma. Precis som i buketten från i fjol, se bild!

Våra traditioner kring jul har starkt påverkats av att min mamma inte längre kommer och firar helg med oss. Medan hon levde blev det pepparkaks- och julbullebak, och lite extra noga med pyntandet. Julgardinerna hon en gång mer eller mindre tvingade mig att införa (det kan du roa dig med att läsa om här) har dock blivit kvar. Och så brukar jag baka sockerkaka med äpple i ... kanske blir det en omgång müsligodis också!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 29, 2017

Dagens ord 22


FISKMÅSFAKTORN

-Enligt Pontus Edgren, en av männen bakom succéserien "Solsidan" som sänds i TV 4, får tv-program som innehåller fiskmåsar generellt 30 procent fler tittare än de utan ... Hans analys, presenterad i SvD:s bilaga "Perfect Guide", går ut på att fåglarna är en feelgoodfaktor, och han pekar på två andra framgångar i branschen: "Skärgårdsdoktorn" och "Saltön". Ja tänk om det är måsarna som drar?!?

tisdag, november 28, 2017

Leendeframkallande på vita duken

När gick du senast ut från en biograf med ett leende på läpparna?
Tänkte väl det. Att det var ganska länge sedan alltså.

Då ska du kanske ta chansen nu. Se "All inclusive" med Suzanne Reuter, Liv Mjönes och Jennie Silfverhjelm i huvudrollerna, som mor och vuxna döttrar på vift i gudomligt vackra Kroatien.

Storyn är inte av det världsomvälvande slaget och recensionerna var visst ljumma, men låt dig inte skrämmas av det. Suveräna skådespelare syns även i de mindre rollerna och jag skrattade riktigt många gånger, högt till och med! Och log dessemellan. En gnutta allvar hade man också smugit in, men när de nittio minuterna var över gick jag alltså ut i duggregnet med ett smajl. Tackar!

Visst kan man säga som vanligt att det inte brådskar, för snart kommer den säkert att sändas på någon av de vanligare tv-kanalerna. Det är förmodligen sant. Men jag kan se den då också!

Copyright Klimakteriehäxan

Fem i topp i höst – bara kollegor!

Det är tydligt än en gång: jag har inte min gamla lästakt kvar. Så när nu Johanna vill att man ska göra en topplista av höstens fem bästa böcker får jag tänka till!

Men en kandidat kommer jag ändå på direkt. Det är en journalistkollega, Olle Lönnaeus, som jag nyss upptäckt som en flyhänt och underhållande skribent i längre format. "Mike Larssons rymliga hjärta" var en trevlig bekantskap, som jag kan rekommendera till den som vill ha något lättsamt i läsväg.

En annan kollega som debuterat med den äran är Helena Stjernström, som skapat Copenholm där saker man inte förväntar sig utspelas. "Stygga flickor kommer till himlen" har massor av gott humör och är fullspäckad av goda idéer. Historien flyter på lätt och kul och tar en och annan oväntad sväng!

Äsch, jag håller mig till kollegorna. Carina Bergfeldt, för närvarande korrespondent i USA för Sveriges Television, skrev under sin tid på Aftonbladet reportageboken "Sju dagar kvar att leva". En mycket läsvärd belysning av dödsstraffet, sett med olika ögon: förövarens, offrets, polisernas, väktarnas, de anhörigas ...

I Lynda Schusters memoarer "Dirty Wars and Polished Silver" förekommer jag till och med, om än i lätt förklädd form. Lynda berättar om ett ovanligt händelserikt liv, om den passionerade relationen till vår gemensamme vän som var dubbelt så gammal som hon. De gifte sig när hon var 26, vid 27 blev hon änka. Så småningom bytte hon journalistrollen mot diplomathustruns, i en ny värld,  spännande den också.

På femte plats placerar jag Kurdo Baksis bok "Min vän Stieg Larsson". Ger lite bakgrund till Millennium-succén och en journalistkarriär som inte liknar någon annans.

En som nästan kom med är Torgny Lindgren. När han i "Minnen" berättar om sina journalistdrömmar och faderns reaktion skrattar jag högt! Och han var ju faktiskt journalist en kort period i sin ungdom.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 27, 2017

Mångordigt redan på omslaget

En liten tematrio kan det kanske vara dags för så här på måndagkvällen! Den här gången efterlyser Lyran tre bra romaner med långa, poetiska titlar.

Jag undrar om inte Jorge Amado har rekordet? "A Completa Verdade Sõbre as Discutidas Aventuras do Comandante Vasco Moscoso de Aragão, Capitão de Longo Curso" skrev han på det tidiga 60-talet. På svenska fick boken heta "Kapten Aragãos bravader" men om jag ger mig på en direktöversättning av originalets titel blir det "Den fullständiga sanningen om de ifrågasatta äventyren som befälhavaren Vasco Moscoso de Aragão, kapten på långa båtfärder, hade varit med om". Oavsett titeln som ju inte är direkt enkel är det en lättläst, färgstark och underhållande roman.

När jag i mina händer fick Alex Schulmans bok om hur han fann sin hustru blev jag först lite imponerad av titeln: "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". När jag sedan insåg att han lånat formuleringen av Tomas Tranströmer var jag inte lika tagen. Fast boken är OK.

Hittar nog inte så många fler riktigt mångordiga titlar, såvitt man inte ska räkna med undertiteln, förstås. Men två till minns jag: Fredrik Backmans rörande lilla bloggroman "Och varje dag blir vägen hem längre och längre", i demensens grepp, och så "Julaftnar jag levt, platser jag sovit på och syrran" av Beate Grimsrud.

Dagens nyss utnämnda August-vinnare har också många ord i titeln: "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar", skriven av Johannes Anyuru. Men titeln är det enda jag läst av den boken, så den överlåter jag åt er andra!
Annars så är det ju oftast inlagan som är mångordig, och inte sällan i överkant ...

Copyright Klimakteriehäxan 

Dagens ord 21


SKRÄMSELKONSULENT 

-Mannen med denna titel förekommer i dagens Svenska Dagblad och heter Göran Frisk. Han har ett ovanligt, men enligt mitt sätt att se mycket behjärtansvärt uppdrag. Frisk arbetar med att skrämma bort gäss från Sverige, i första hand från trakterna kring Kristianstad. Det visar sig nämligen att med förändrade klimatförhållanden och nya grödor väljer allt fler gäss att stanna här i stället för att som förr i världen dra sig längre söderut över vintern. Och det betyder i sin tur att de äter på fälten, till ett värde som långt överskrider vad exempelvis vargarna kostar. Inte bara de av mig innerligt avskydda kanadagässen stannar, utan även gråsgås och vitkindad gås den senare en art vars fortlevnad för inte alltför länge sedan var hotad.

söndag, november 26, 2017

#MeToo blev en massrörelse på riktigt

Det har gått fem veckor nu. Fem veckor sedan jag för första gången nämnde #MeToo här på bloggen. Då hade den första bomben redan briserat, i USA, i självaste Hollywood. Och här på hemmafronten var jag långt ifrån först på bollen.

Jag vet inte vad ni tänkte då. Men jag vet vad jag själv tänkte: det här passerar antagligen, faller snart i glömska, så där som saker oftast brukar göra oavsett hur viktiga de än må vara.

Inte kunde jag ana hur många vittnesmålen skulle bli. Hur grova kränkningar det har handlat om. Hur små flickor som drabbats. Hur vedervärdiga detaljer som skulle redovisas. Hur systematiskt övergreppen har iscensatts. Och, inte minst, hur "bra" det ändå har fungerat, så otroligt länge! När hot gått hem, när rädsla blivit förövarnas bästa hjälpreda.

Listan över grupperna som nu rest sig i stark och gemensam protest är så otroligt lång. Se själva, för här är den, i bokstavsordning, som jag TROR att den ser ut för närvarande:!

HELA #MeToo-LISTAN FÖR SVERIGE

Byggbranschen: #sistaspikenikistan
Transport: #banaväg
Diplomater #tystDiplomati
Fotografer #exponerad
Akademiker: #akademetoo
Bilskollärare: #stopplikt
Dans: #tystdansa
Elever i skolan: #tystiklassen
Fackförbunden: #inteförhandlingsbart
Florister: #taggarnautåt
Försäkring: #påvåravillkor
Gymnasieelever: #rackupphanden
Hårdrock: #KilltheKIng
Idrott: #timeout
It: #felfil
Journalister: #deadline
Jurister: #medvilkenrätt
Konstvärlden: #konstuppropet
Kyrkan: #vardeljus
Läkare: #utantystnadsplikt
Musiker: #närmusikentystnar
Myndigheter: #allmänhandling
Patienter som blivit utsatta för övergrepp av läkare: #vitarockensmakt
Politik: #imaktenskorridorer
Politiker: #politikeruppropet
Restaurangbranschen: #vikokaröver
Skolpersonal: #integodkänt
Socialarbetare: #orosanmälan
Sångare: #visjungerut
Teater: #tystnadtagning
Teknikbranschen: #teknisktfel
Transport: #banaväg
UD: #tystdiplomati
Vård och omsorg: #metoovoo
Vården: #nustickerdettill

#MeToo visade sig bli en massrörelse, på riktigt. Alla grupper finns på Facebook. Rörelsen har potential att bli långlivad.
Värt att notera trots det sorgliga och allvarliga sammanhanget är att så många hittat väldigt fyndiga namn till sina grupper!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 24, 2017

Vackert rött mot blå bakgrund

Före ...
Har någon sett till några musöron på björkarna där ute? Inte? Synd!
Jag har inte heller sett några, men nu beskar jag rosen i alla fall. Hårt. Mot alla regler, jag vet.

Det gick helt enkelt inte att vänta in de där första bladanlagen. Eftersom klimatet numera är av den blåsiga sorten har vindarna greppat tag i rosens grenar, slitit loss spaljén från husväggen och burit sig allmänt illa åt.
Nu hängde det fullt med tunga nypon i klasar och nästa vindpust hotade att ta med sig alltihop, inklusive en bit av väggen ...

Frågan är om jag inte borde fortsätta på den inslagna vägen och amputera den ända nere vid fotknölarna, rätta till spaljén och sedan hålla tummarna för att vi på nytt kan få njuta av vackert röd blomsterprakt som gör sig så bra mot den blålereblå (jo den heter så, färgen) bakgrunden. Så sent som i juli sjöng jag dess lov här på bloggen ... det var då det ...

... och efter ...
Viss skillnad eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, november 23, 2017

Nu närmar det sig ...

Mia, hon med bokhörnan, känner av att det går mot advent och har redan så smått börjat förbereda sig. Helgfrågan infann sig antagligen nästan som av sig själv:
Hur är det med bloggen, har du någon kalender? Eller brukar du "julpynta" bloggen?

Nej, adventskalender blir det ingen i år – i fjol tittade vi på den i SvT som var jättebra, men årets ser inte särskilt lovande ut. Och på bloggen har jag aldrig haft riktig "nedräkning" till jul. Klimakteriehäxan blir förresten tonåring i december!

Julpynta bloggen? Nej det blir det nog inte heller. Fast en eller annan julblomma kan förstås smyga sig in, och varför inte en liten tomte precis i slutspurten ...?

Och så slänger Mia som så ofta med en bonusfråga: Vad ska du göra i helgen?
Svar: så lite som möjligt. Vore bra om vädret tillät en rejäl promenad, dock!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 20


TUPPREPA

-I svallvågorna efter #metoo dyker ett nytt verb upp. Betydelsen är logisk när man väl fått den förklarad för sig: en kvinna lägger fram ett förslag. Ingen bryr sig. En man snor hennes idé och presenterar den, tupprepar den alltså, och vips! får den acceptans och genomslag. På engelska har begreppet redan funnits, som "hepeater". Lena Edlund heter hon som kommit på den svenska varianten. Med tillägget att när man tagit till sig budskapet kan det betraktas som "tuppfattat". Bra va?

Copyright Klimakteriehäxan

Spetsigt värre ...

Allting går igen.
Så är det bara. Trender som av en eller annan guru utropas som sista skriket, som något revolutionerande nytt är praktiskt taget alltid bara något som går i repris. Det gäller inte minst i modets värld.

Jag undrar för vilken gång i ordningen man nu kan läsa att djurmönstrat är säsongens hetaste när garderoben ska förnyas. Men så har det ju varit i ungefär trettio år! Inget ont om leopardfläckar eller sebrarandigt, men varför ska man påstå att det är nytt?

Så har vi det där med spets. I princip exakt samma sak: kvinnor har gillar spetsar sedan urminnes tider. Vi har haft dem som kragar, som detaljer, i hela klänningar eller tunikor eller varför inte som långbyxor (såg ett par urläckra, vida spetsbrallor härom dagen, men jag ska ju inte på något sådant kalas ...)

Och så har vi spets i långa ärmar som låter huden lysa igenom och accentuera det eleganta mönstret av blommor eller vad det nu kan vara. Precis det hade jag också 1964 eller var det 1965? På den tiden gick jag en gång i månaden till Pressbyråns kiosk vid järnvägsstationen i Arvika och köpte vad jag tror var stadens enda exemplar av franska modemagasinet Elle.

Visst tog det lite tid att läsa text på franska, men man kunde ju koppla av med bilderna! Det var då jag såg det: en enkel, slät svart klänning med genombrutna spetsärmar och likadan strumpor. MÅSTE HA skrek hela min kropp, fast i största tysthet. Jag skulle ju på fest också! Och var redan försedd med den svarta basklänningen, som jag själv sytt i tunn jersey.

Men hur skulle jag åstadkomma spetsärmar? Lösningen hittade jag i någon annan damtidning, minns dock inte vilken. Fast där fanns den, annonsen från Twilfit som förkunnade att man nu hade fått in svarta spetsstrumpor, för den modemedvetna.

Twilfit låg ju i Stockholm, och kanske bara där på den tiden? Nya problem att lösa. Jag hade dock en moster i Sollentuna! Ringde henne, la fram mitt ärende. Och tro det eller ej, denna obeskrivligt snälla människa tog bussen till Staden, köpte två par strumpor och skickade dem med posten. De kom dessutom fram i tid, brev gjorde det på 60-talet.

Hemma i mitt inackorderingsrum satt jag sedan med sax och nål och tråd. Det ena paret förvandlade jag till ärmar, det andra hamnade förstås på benen. Precis som på bilden i Elle!
Sömnadsäventyret kostade mig en eftermiddag när jag hävdade huvudvärk och skippade ett par lektioner.
Men ingen hade häftigare klädsel än jag på det där kalaset.

Nu skulle jag kunna reprisera det där, utan att behöva sy ett endaste stygn själv. Plaggen på bilderna är bara några av många som finns i butik just nu. Men det blir ingen repris för min del. Som vanligt fattas det där kalaset, det "rätta" ...
Och franska Elle har jag inte köpt på mycket, mycket länge.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 22, 2017

Dagens ord 19


LIVMODERBÄRARE

-En representant för Feministiskt Initiativ föreslår att personer upp till 19 års ålder ska få tillgång till gratis mensskydd, som en jämställdhets- och integrationsfrämjande kommunalpolitisk åtgärd i Malmö. Och de som ska kunna dra nytta av reformen, om den går igenom, benämns konsekvent just "livmoderbärare". Kvinnor och tjejer gör sig inte besvär ...! Det krävdes någonting sådant för att jag skulle komma ihåg att jag för länge sedan börjat hålla utkik efter ord med lite egen klang. Ska försöka hålla ögonen öppna lite bättre framöver. Om man kikar bakåt har jag bl a uppmärksammat SLÄTGÖRING och STÄNKÄLG, om du undrar.

Copyright Klimakteriehäxan

Återvinning!

Ni som brukar hälsa på här på bloggen vet att jag är väldigt förtjust i återvinning på alla möjliga sätt. Alltså blev jag glatt överraskad när jag tittade lite närmare på bordsdekorationen på restaurangen när vi åt lunch på Fotografiska museet härom dagen.

Man tar en flaska, kanske av vintyp, gärna en grön. Man lyckas dela den på mitten (OK, jag vet inte exakt hur man gör det ...) och vips har man en ljusstake och en blomvas som till och med matchar varandra! Den lilla blomman står i en sån där provrörsliknande plasttuta som man kan få exempelvis orkidéer i.

Slutbetyg: snyggt, påhittigt och miljövänligt. Mer sånt!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 21, 2017

Tack, men nej tack ...

Johanna, hon i deckarhörnan ni vet, bestämmer ämnet för en liten topplista vecka efter vecka. En högst personlig lista med fem "nummer" varje gång. Nu skriver hon så här:
Det är ofta mest fokus på det positiva, böcker som vi gillar och placerar högt på olika typer av listor. Men idag är det dags att plocka fram surkarten i oss alla och lista vilka böcker vi inte gillat hittills i år. Besvikelser, de som inte hållit måttet, eller som direkt bör avrådas ifrån.

Jaha, alltså läge att plocka fram surkarten inom mig ... den finns där, alldeles säkert, fast jag brukar försöka hålla den i schack. Men nog blir en och annan bok man läser en sådan som framkallar reaktionen "tack, men nej tack ...!"

Ellen DeGeneres gillar jag sedan lång tid tillbaka. Därför köpte jag hennes "Seriously … I´m kidding" men det var faktiskt mest en lång gäspning, ett försök att sälja bok på ett känt namn trots att texten absolut inte bar. Fick inte följa med hem från semestern.

"Det hemliga brödraskapet i Wien" av Ingar Jonsrud är en norsk storsäljare och internationell framgång. Jag hade svårt att hänga med, tyckte den inte var spännande nog, bara tillkrånglad.

En gammal trevlig och framgångsrik kollega, Thorleif Håwi, gav ut sina memoarer under titeln "Söndag morgon". Baksidestexten lovade mycket mer än boken levererade, det blev väldigt mycket namedropping på folk i reklamvärlden som inte sa mig ett skvatt.

Och så ska jag sticka ut hakan och knorra om två romaner som praktiskt taget alla höjt till skyarna. Först Linn Ullmanns "De oroliga". Hade inte fått många att engagera sig om det knäppa föräldraparet hetat Inger och Olle Svensson. De utdragna icke-samtalen mellan far och dotter blev närmast pinsamma.

"Mambo i Chinatown" av Jean Kwang läste jag ut bara härom dagen. Jo, den har sin charm, men är alldeles för förutsägbar! Litet plus dock för insikten i hur "amerikanska kineser" kan leva.
Nu ska jag kolla vad andra bloggare ruttnat på när de suttit nedsjunkna i sina läsfåtöljer. Alltid kan jag väl hitta någon titel som bör undvikas!

Copyright Klimakteriehäxan 

måndag, november 20, 2017

Godis är gott!

Visst minns ni precis som jag när någon, kanske Fruktfrämjandet, lanserade sin slogan: "Frukt är också godis!"
Nog för att man kan hålla med.
Men försök slå i en unge att det går lika bra med en mandarin som en Dubbel-Dajm. Chansen att du lyckas är väl sisådär en på tio. Högst.

Ändå väljer jag att börja i den nyttiga änden, med en frukt. Men eftersom jag inser hur verkligheten ter sig kompletterar jag med något ur den där förföriskt färgglada hyllan som står inom perfekt räckhåll när det är kö till kassan.

Att det ska serveras godsaker i bloggvärlden just nu beror huvudsakligen på att Gems Weekly Photo Challenge har som tema just GODIS denna gång.
Så om du törs  man kan ju bli väldigt och ohälsosamt sugen – klickar du på länken och hittar godis i massor!


Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 19, 2017

Så var det dags ...

Vi vet ju att dagen måste komma. Den som har med sig den första snön.
Det var i dag.
Inte mycket till snötäcke, inget för skidåkare, inget för barn att skapa roliga gubbar av.
Men ändå.
Nu ligger den där. Osäkert hur länge, men ett tag i alla fall.

Och sedan kom solen ...
Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 17, 2017

Sista chansen på Fotografiska

Söndagen den 19 november är sista dagen med Paul Hansens bilder på Fotografiska museet. Det är en imponerande och gripande utställning av valda exempel från hans många år som pressfotograf i världens alla möjliga och omöjliga hörn. Han har en bra förklaring till vad god nyhetsjournalistik är, en förklaring jag inte tidigare mött: Det gäller att komma först av dem som kommer för sent.

Utställningen heter "Being there" och ja, Hansen har verkligen varit på plats. Massor av information finns att hämta, dessutom har man följt honom med filmkamera i arbetet i Mellanöstern. Flyktingkrisen skildras utan filter, så att säga. Liksom kriget i Syrien och afrikansk svält. Lidandet finns i nästan varje bild och värst är det givetvis att se alla barn som drabbats.

Jag är glad att jag tog mig dit innan det var för sent, fast "glad" är ett konstigt ord i sammanhanget. Dock kan vi nog alla behöva en påminnelse om hur förskonade från elände vi ändå är.

Men lite uppiggad blir besökaren i alla fall av att gå en trappa upp och in på Höstsalongen, som pågår till och med den 3 december. Där träffar man bland annat en 15-årig tjej från Mongoliet som brutit könsvallen för jakt med örn! Hon är till och med världsmästare! Och bilderna på henne, tagna av Erik Nylander, är också mästerliga.

Vissa fotografier täcker hela väggar på muséet. Effektfullt!
Copyright Klimakteriehäxan (och Poul Hansen, förstås)