lördag, december 31, 2011

Pyntat i Veckans fönster

De är falska, alla fönstren på min bild som ska illustrera veckans fototema PYNTAT. Men inte har Susanne utfärdat något förbud för fönster som i stället för glas har fått speglar i sina karmar/ramar?

Mer pyntat än så här kan det väl ändå knappast bli. Och det har ingenting med helgerna att göra, här är dekorationerna på plats året runt. Rummet, som inte används särskilt ofta, finns på Stockholms slott och av en ren händelse kom jag in där för en tid sedan. Med kameran i handväskan, självklart!

Fler pyntade Veckans Fönster hittar du den här vägen.
Och, en gång till: Gott nytt år! Men känn dig inte tvingad att inreda ditt hem med min bild som modell ...

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 30, 2011

Välgångsönskan

Den 30 december – snön lyser med sin frånvaro, semlorna är på plats i konditoriets fönster, Slussens stora termometer visar envist på plusgrader. Klapparna bytta, reafynden gjorda. Bara att invänta nyårsafton, en dag fylld av förväntningar, förvisso, men också av kval. Blir det en kul kväll? Infinner sig den rätta feststämningen? Möjligen är det en arbetsdag i stort sett lik alla andra. Eller blir det ett firande framför teven, kanske helt utan sällskap?

Oavsett vilket så korsar välgångsönskningarna varandra, i mail, i snigelpost, på telefon, öga mot öga. Happy New Year, Feliz Año Nuevo, Gott Nytt År, Ein Fröhliches Neues Jahr och så vidare i all oändlighet. Ofta framfört som någon sorts mekaniskt påkallad reaktion, den där äkta varma känslan kan vara väldigt svårt att spåra. Men det må så vara – det är säkert uppriktigt menat, oavsett hur väl och innerligt budskapet framförs.

Dock finns det en formulering som jag med tiden får allt svårare för. Det är när folk önskar ”gott slut” – utan tillägg av typen ”på det gamla året” eller så. Va? Önskar dom livet ur en? För all del, den dag det är dags är det naturligtvis bra om det slutar ”gott”. Fast jag vet inte precis vad det betyder ändå.

För mig räcker det bra med att önska alla ett riktigt gott 2012, i förhoppningen om att folk önskar mig det samma.
Det goda slutet tycker jag kan få vänta. Fast med konsumerande av riktigt många semlor, med start redan nu, kan det förvisso snabbas på ...
Hoppas att vi hörs på det nya året!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 28, 2011

Utveckling

Då återstår bara frågan, när 2011 är så gott som slut: hur ser årsmodell 2012 ut? För att inte tala om hur det kan gå, sett på lite längre sikt? Tanken svindlar ...

tisdag, december 27, 2011

När hjulen är slut - och tisdagstema

Somliga hävdar att julen varar än till påska. Andra är noga med att hiva ut alla små tomtar och röda ljus till Tjugondedag Knut. Och några river ner gran och hela härligheten redan på första vardagen efter helgen, blixtsnabbt trötta på glitter och barr överallt.

Men för den som en gång ägde en hyggligt fin cykel tog hjulen slut för ett bra tag sedan, ja faktiskt före jul. Kanske stod hojen parkerad på ett ”säkert” ställe, trodde dess ägare, som låste fast ramen vid en stadig stolpe. Men vad hjälper det om någon som längtar efter hjul kommer förbi? Tja, möjligen skulle det vara en hjälp att uppfinna hjulet på nytt, men det har ju många försökt utan framgång ...

Ingen vidare julstämning kan ha uppstått när den nakna cykelramen upptäcktes. Fast när veckans tisdagstema så här på tredjedagen är HJUL, då passar den bra. Inte sant? Och dessutom är den här velocipeden i all sin orörlighet garanterat olycksfri oavsett hur eländig trafiken i omgivningarna än ter sig.
Kolla hjulstämningen hos andra bloggare – du finner (cykel)vägen här, bara att rulla på!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 26, 2011

Blommornas högtid - också

Det är annandag jul och blomstertid! Amaryllis, hyacinter, tulpaner, poinsettia, cyklamen, kalanchoe, korallbär, julkaktus. Och några orkidéer ... visst ser du också att det gömmer sig en liten röd julängel inne i phalaenopsis-blomman?
En tillfällig besökare sa konstaterande till Maken när jag inte var hemma: Jag tror din fru tycker om blommor!
Så observant. Så sant.
Jag gillar verkligen blommor. Och tycker det är roligt att fotografera dem. Visst är julen också blommornas högtid!
God fortsättning!



Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 24, 2011

Han kommer med julen

Han hängde i kassan i vår närbutik. Det var några dagar kvar till jul, jag handlade några nödvändigheter på väg hem från dagis. Sonen satt på min arm, jag utövade konsten att samtidigt balansera den lille prinsen, gräva fram plånboken, packa kassen, ta mig ur vägen innan kön hunnit växa.
Just då fick barnet syn på honom.
-Titta! sa han. Titta mamma! Tomten!

Naturligtvis tittade jag. Först på varelsen som klamrade sig fast, inte med näbbar och klor, men med nävar och skor, i snöret vid kassaapparaten. Sedan gick min blick till barnet i min famn, barnet vars ögon inte kunde slitas från den där tomten. Vacker var han inte, inte stor heller, men det var tydligt att han hade något visst, en oemotståndlig dragningskraft.

Beslutet var enkelt och kunde fattas snabbt, det handlade ju inte om någon större investering: Tomten fick följa med oss hem. Varorna packades upp i köket, Sonen höll Tomten hårt i handen.
Var skulle vårt juliga nyförvärv hänga? Jo i sladden till lampan över köksbordet, självklart! Där kunde vi titta på honom flera gånger om dagen, minst, och han fick vara med om alla våra måltider, från risgröten på lilljulafton via skinkan och doppet den 24 till kalkonen på annandagen.

Nu sitter han där igen, med ett med åren inte så stadigt grepp om sladden. En stövel har varit av, men gick att klistra på igen. Hans skönhetsfaktor har inte ökat, snarare minskat, med ålderns rätt. Men det gör absolut ingenting, för nu är han Tradition och ett mer än 20-årigt Måste. Bara om Tomten hänger på plats är det jul. Det behövs alltså inte så mycket - ni ser honom ju knappt på bilden här till höger, eller hur?
Faktiskt har jag lekt med tanken att låta honom ta hand om alltihop: med Tomten framme skulle det kanske räcka? Han kommer med julen, helt enkelt!

Vi är inte där än och hamnar kanske aldrig där. Men han hälsar God Jul i år igen. Och den hälsningen gäller även dig som tittar in här!
GOD JUL!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 23, 2011

Den lysande idén

Efter flitigt funderande har jag kommit fram till att den har lyst upp mina jular i drygt 40 år.
Jag hade inte ens fyllt tjugo, men flyttat till Stockholm och en andrahands-etta och fick elljusstaken i present av mina föräldrar – det var obligatoriskt att ha en sådan när advent närmade sig.

Det är minst lika obligatoriskt i dag. Och nu har folk inte en elstake, de har flera. Inte sällan en i varje fönster, i kombination med stjärnor i trä, papper och metall. Och levande ljus, självklart. Det har hänt att jag fått nytillskott till elstaksförrådet, men jag har på ett eller annat sätt låtit exempelvis en röd och en vit ”försvinna”. Min gamla Åviken-modell i metall och trä passar mig däremot precis, den rostar lika lite som annan gammal kärlek.

Visst vet ni också att den elektriska ljusstaken från början är en helsvensk uppfinning? Oscar Andersson hette göteborgaren som fick den briljanta idén, på 1930-talet. Se där ännu en originalprodukt som man skulle ha velat komma på själv! Det lär säljas en miljon elstakar om året fortfarande. Då undrar jag bara hur det kan komma sig – är det endast min gamla som fortsätter lysa, trots sin ålder på 40+?

För när julen närmar sig blir jag lika förundrad gång efter gång: Va? Fungerar den i år också? Hur är det möjligt?
Jag har naturligtvis fått byta en och annan glödlampa. Kanten runt lampfoten är lite hackig och skadad. Och dessutom har jag alltid släckt staken precis så som man inte ska: genom att vrida på en lampa så att hela härligheten slocknar. Ändå envisas den med att sprida sitt hemtrevliga, julaktiga sken.

Öppnar man nu dörren lär julen stå där utanför, sägs det. Dan före dan och allt det där. Och årets kortaste dag är passerad. Vi går mot ljusare tider, inte bara tack vare elstakarna. Men ett tag till är de till god hjälp. Allt tack vare Oscars lysande idé.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 22, 2011

Citat om älsklingsbok

"Det moderna vänsterprasslets litterära urkund!"

- Björn af Kleen i förordet till en ny utgåva, i pocket, av Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken". Men aldrig att jag tänkt så när jag läst, och läst om, den där fantastiska kärleksromanen som är en av mina absoluta älsklingsböcker. Alldeles oavsett tolkningen så är detta ett boktips värt att beakta för den som fortfarande inte köpt alla hårda paket att lägga under granen. Historien om Arvid och Lydia är en evergreen, evigt grön, mycket mera hållbar än vilken sorts gran du än satsat på i jul!

onsdag, december 21, 2011

(O)diskutabelt

Världen går odiskutabelt framåt, även om det ibland kan verka lite tveksamt här och där.
Men nya rön gör att vi och andra utvecklas med den där världen.
Det kan gälla stort som smått. Och den här gången tänkte jag rapportera om en revolution i det lilla formatet – kan hända en gammal nyhet för somliga, men omstörtande i mitt kök.

Små hushåll fyller inte sin diskmaskin lika snabbt som stora. Smutsig disk som blir stående riskerar att sprida dålig lukt. Alltså sköljer man av sin tallrik innan den ställs in i maskinen, i väntan på att fler måltider klaras av och fler servisdelar används. Så småningom blir det ändå dags: övervåningen har glas kant i kant, nedre avdelningen är packad med tallrikar och en och annan liten skål eller så.

Sedan är det bara att trycka dit en diskmedelstablett och låta automatiken göra jobbet.
Trodde jag tills alldeles nyligen. Nu vet jag bättre.
Det visar sig att det idoga avsköljandet av matrester från faten inverkar menligt på diskresultatet. Modernt diskmedel är nämligen framtaget för att fungera tillsammans med en viss dos fett.

Detta fick jag förklarat för mig med påföljande råd: häll i en skvätt billig matolja tillsammans med diskmedlet så ska du få se på blanka glas och skinande rent porslin!
Behöver jag påpeka att det var med största tveksamhet som jag lät en slurk rapsolja glida ner i facket för diskmedel? Förvisso har det hänt att jag muttrat över resultatet, över fläckar som överlevt, över en eller annan rand – men ändå ...

Med misstro öppnade jag luckan när programmet gått varvet runt. Och har man sett på maken! Det funkar!
Så numera kommer oljeflaskan fram när maskinen är full. Och vi har blanka glas och skinande rent porslin.
Sannolikt tror du mig inte.
Bara att pröva så får du se. Kanske finner också du resultatet odiskutabelt.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 20, 2011

Tisdagstema VÄGLAG

Jag befinner mig i landet där vädret inte är som det ska. Inte väglaget heller. Visst är dubbdäcken på, men hittills har de inte behövts. Nog är de varmfodrade stövlarna framme, men det blir för svettigt.

Hellre skulle jag då knata omkring i sanden, barfota, medan kornen letar sig in mellan tårna, solskenet värmer, vågorna kluckar lite lagom.
Faktum är att jag rent av hellre skulle ha åtminstone en del av den snö som föll i fjol, den som min granne pulsar fram i.
Det heter ju att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Kanske är det tänkesättet överförbart på väglag? Det finns inget dåligt väglag, bara fel sorters skodon!

VÄGLAG är alltså det efterlysta motivet till veckans tisdagstema. Och det var nog tänkt att vi skulle visa bilder på det väglag vi kliver omkring i just nu. Men vem vill se ett foto på blöt asfalt, med enstaka fläckar av (nästan osynlig) sand eller (nästan osynlig) snö? Nej, just det. Jag hade inte lust att ta den heller. Men drömmer mig tillbaka till sandstranden, det gör jag gärna. Och skulle gärna se en vit jul.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 17, 2011

Rudolf med röda mulen

Julen brukar ju kallas matens högtid. Kanske är det också hög tid att förnya utrustningen i köket? Ny gryta till skinkkoket, nya bestick till dukningen eller ett lite mindre kokkärl till lutfisksåsen?

Inte vet jag hur man tänkte på avdelningen för hushållsattiraljer på det stora London-varuhuset Selfridges, men någon måste ändå ha haft ganska kul när den här plåtvarianten på Rudolf med röda mulen skapades. Kanske inspirerar det här fantasifulla verket någon julklappsjägare?

Visst kommer vi ihåg låten, om en alldeles vanlig ren som blivit kall om mulen - därutav dess röda sken ...
Om en vecka är det faktiskt julafton.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 15, 2011

Ingen är för fet för en god doft!

Det är bara en vecka kvar innan allt ska vara klappat och klart. Visst hör man varje år röster som höjs för att avskaffa alla paketen, folk vill slippa den desperata jakten på ”rätt” sak, vill slippa att se hur något givaren tror är en kul överraskning bara resulterar i ett stelt tack och en tom blick.

Under vår gran brukar det ligga klappar. Mottagandet kan förvisso variera, men det skänker ändå en liten julkrydda åt helgen att klämma, skaka och form-analysera gåvorna innan de kläs av. Det gäller att ha barnasinnet kvar i hygglig utsträckning – det blir ändå aldrig samma sak som när ungarnas ögon strålade, lika glatt och mycket över ett par vantar som när en eftertraktad Lego-modell befriats från glansigt papper och krusiga snören.

Nu när alla familjens medlemmar måste betraktas som vuxna är det besvärligare. Och förvisso oftast dyrare. Kläder går nästan inte att satsa på längre; dels säljs de till halva priset redan på annandagen, dels är det svårt för att inte säja omöjligt att välja modell. Det jag tycker är jättesnyggt kan den yngre generationen anse urmodigt. För att inte tala om storlekar. En tröja i storlek 38 är långt ifrån alltid lik en annan 38, ärmar är olika långa, plaggen är tajta fast kanske inte alls i samklang med kroppen de ska hängas på, det snygga läderbältet räcker inte runt det som en gång kunde kallas midja …

Men det finns knep som funkar för såväl män som kvinnor. Och framför allt: klappar som är fullständigt storleksneutrala. Nej, jag tänker inte på näsdukar. Inte heller på böcker, även om jag ända sedan barnsben anser att ingen jul eller födelsedag kan passera utan hårda paket med läsbart innehåll.
Jag såg rubriken i en brittisk tidning och insåg hur sant det var: ”Fashion is for dummies but you´re never too fat for a fragrance to fit”!

Det låter klatschigare på engelska (allitterationen?) än på svenska men budskapet är det inget fel på: Modeplagg är till för töntar men ingen är för fet för att få en doft som passar! Lite tröst för den som blivit kort för sin vikt ... och som inte är helt överens med dagens mode ... (du milde tid, förresten, vem kom på det där med vintershorts?)
Så om det nu råder total idébrist i klappjakten kan lösningen finnas i en flaska fylld av vällukt.
Även om den kommer att konkurrera med granbarrens aromatiska påverkan på inomhusmiljön.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 14, 2011

Stackars norrmän!

Trots att Oslo var min närmaste storstad när jag var barn har jag tillbringat väldigt lite tid där. Det har blivit blixtvisiter, någon enstaka övernattning, en rask marsch längs Karl Johan och så hem igen. Alltså hittar jag ingenstans, har inte sett någonting, vet i princip noll och intet om denna grannens huvudstad.

Nu har jag gjort ett aningen längre nedslag, som omfattade inte mindre än två nätter. Skulle få träffa Dottern, som vid det här laget bott i Oslo i mer än två år. Min plan var att med henne som guide ströva runt, kanske gå till Vigelandsparken (som jag hört talas om), kanske gå till något museum (jag vet ju att de finns), kanske sitta och fika på Akers brygge (där jag visserligen har varit men ändå). Från Flytoget på väg in mot centrum såg jag julkorten rada upp sig utanför fönstret: gnistrande vita vidder, mjukt blånande skogskanter, röda stugor inbäddade i klädsam bomull. Så fint! Lika vitt-blått-rött som ett skid(skytte)resultat! Så norskt!

Det såg så lovande ut. Fin utsikt över fjorden, rosaskimrande himmel.
Vad blev då resultatet? Jo att man knappast kunde gå utanför dörren över huvud taget dagen därpå. Ösregn, vinande vindar, pölar och slask på gatorna, risk för benbrott på närmaste parkväg. Kan förstås inte lasta Dottern för att hon inte har bättre tumme med vädergudarna, men usch så dåliga förutsättningarna var för att jag skulle charmas av hennes nya hemstad!

Vi trotsade elementen och gav oss ut ändå, när åtminstone regnet glesnat. Knallade runt i sörjan, halkade bara ibland, huttrade lite. Gick då och då in under tak, såväl för temperaturens som för nyfikenhetens skull. Fanns det något supernorskt att köpa, en julklapp, en souvenir?
Nja, det var dåligt med det, även om den inte så juliga julmarknaden mitt emot Grand Hotel hade en hel del fina saker. Extra plus för den öppna brasan (bilden nedan) som erbjöd lite knastrande värme.

Men så finns ju alltid bokhandlare, eller hur? Eftersom jag försökt intressera Dottern för att läsa något klassiskt norskt tågade vi in till de med litteratur fyllda hyllorna. Det var svårt att se Sigrid Undset och Knut Hamsun och deras klassiska kollegor. Knausgård är namnet som gäller, bredvid Siri Hustvedt (som är norskättad amerikan) och Linn Ullmann. Joe Nesbø, förstås, och Anne Holt. Fast mest av allt denne Knausgård.

”Min kamp”, stor, hyllad och mycket omskriven även i Sverige, är nu ute i sin sjätte och sista del. Karl-Ove Knausgård har därmed, om jag fattat saken rätt, noggrant redogjort för hela sitt liv fram till i dag när han är 43 år.
Många jag känner har läst och fångats. Själv har jag inte läst en enda rad. Men upplagorna, både i hemlandet och här, är enorma. Vilket är obegripligt för mig, åtminstone vad beträffar hans hemmamarknad.

För nu har jag sett prislappen på den nyutkomna norska boken: 399 kronor. Norska kronor. I svenska pengar går den på ungefär 470 spänn, beroende på växelkursen. Jag vänder på fler volymer av andra författare: 349 kr, 369 kr. Och nog för att jag vet att folk ofta tjänar bra i Norge. Men hur mycket kan en bok kosta? Även om man handlar på nätet och priset går ner några tior är det fortfarande svindlande i mina ögon. Svenska bokpriser ter sig plötsligt alldeles överkomliga, även om man inte väntar på pocketupplagan.

Stackars norrmän! Inte nog med att vädret är uselt. Allt är dyrt. Och det kostar skjortan om de så bara vill kura i soffan med en bok medan rusket klingar av. Fast om de väntar ett par månader kommer Knausgårds final på svenska. Då är priset satt till ungefär halva det man betalar i Oslo i dag. Stackars norrmän!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 13, 2011

Mitt lussetåg

Det är den 13 december: Lucia. Men inte ett enda lussetåg har jag lyckats se, inte hört drömmar av vingesus heller. Så för att jag denna dag ska få julfröjders aning fick mina lussebarn, designade av Lisa Larsson, hastigt hoppa fram ur skåpet, förses med var sitt julgransljus och häpp! var den på plats, den ljusklara hägring, som i vår vinternatt sprider ljus av sin fägring.

Det kan verkligen behövas. Där ute stormar det, regnet piskar, termometern visar på plus, men kroppen säger att det är svinkallt.
Inte utan att det behövs ett luciatåg, om än i porslin - men det är mig kärt, de här figurerna har varit med mig i många år.

Och i ett infall av att försöka inpränta tradition i mina barn började jag köpa lussebarn också till dem, för framtiden. Det blev var sin ljusbärande tomte, men sedan inga fler, eftersom jag inte såg att min tanke riktigt lyckades slå rot i den yngre generationen. Fast jag har inga problem med ett par extra nissar. Lussetåg får gärna vara långa.

Helst ska de förstås höras också, i de klassiska låtarna. Texten till den vanligaste visan, som jag skamlöst snott lite ur här, är från 1924 då den skrevs av en dam som hette Sigrid Elmblad. Orden är rätt krångliga, vilket nog betyder att alla de dagisbarn som nu gjort sina föräldrar tårögda med sin sång inte har fattat ett skvatt av innehållet. Men vad gör det - det blir ju stämning ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

Om du råkar vara nyfiken på andra luciadagar när jag faktiskt mött Lucia kan du klicka på "lucia" här nedan och hänga med på både gulligt och överglöggat firande ...

torsdag, december 08, 2011

Testa ditt glitter- och glamourkunnande!

På lördag är det dags igen: Nobelfest.
Om du som jag är road av lite glitter och glamour finns det ett aktuellt quiz att klura ut svar på här. För glittrar gör det, klänningarna är ofta fantastiska - ibland fantastiskt fina, ibland fantastiskt fula (eller åtminstone inte riktigt lyckade) ... Men kolla nu om du har hängt med!
Vem gjorde drottningens första Nobelblåsa? Minns du prinsessan Madeleines berömda urringning? Och vad har alla de kungliga på ena axeln? Tolv frågor, inte bara om kungligheter!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 07, 2011

Fönster mot tv-världen

För mycket länge sedan sändes i Sveriges Television ett program som hette ”Fönster mot tv-världen”. Så oändligt urgammal blotta tanken känns i dag – ändå var det en snudd på lysande idé när det begav sig: svenska folket skulle få chansen att bekanta sig med hur tittare i andra länder blev upplysta, informerade och roade via tv-mediet. Ibland blev det rent hisnande, ibland tror jag vi blev avundsjuka, ofta blev vi åtminstone lite häpna.

I dag står fönstret öppet mot tv-världen i varje vardagsrum. Hemma hos oss har det dessutom alldeles nyss öppnats en herrans massa nya fönster, eftersom vi skaffat digital-box. På köpet fick vi ett antal nya kanaler på prov i ett par månader. Om jag förstått tekniken rätt har vi ökat vårt antal titthål mot omvärlden med flera hundra. Svårt då att hävda, som man ibland hör, att ”ingenting finns det att titta på i tv heller”.

Det är bara att greppa fjärrkontrollen och ge sig ut på en, för ovanlighetens skull alldeles gratis, jordenruntresa. För nu har vi såväl välkända CNN som BBC och Sky, som Al Jazeera på både engelska och arabiska – det visar sig att just den kanalen hyser minst lika stor förkärlek till blonda och vackra kvinnliga medarbetare som någon annan, där rök en av mina fördomar.

I BBC Entertainment pågår ett underhållningsprogram som märkligt nog bara har manliga medverkande – men som är så roligt att både vi och personerna i rutan skrattar högt. På en kanal från Chile pågår en oändligt lång dansscen som hämtad från ett arrangemang för mogen ungdom i Borlänge eller så. I turkisk tv sänds en romantisk såpa som är jättedramatisk, det framgår trots att man inte förstår ett enda ord.

Porr finns också inom räckhåll, men eftersom vi tackat nej till att pröva den sorten dyker det upp en skylt i rutan som säger ”Erotik” och ”Åtkomst nekas”.
Skulle vi vilja lära oss lite mer om amerikansk fotboll finns chansen, sportkanalerna radar upp sig. Söker vi frälsning erbjuds sådan av företrädare för olika religioner. Tecknade serier finns att tillgå på alla språk. Förvånansvärt många kanaler har svensk textning, vilket jag inte hade väntat mig.

Ett nyhetsprogram på franska har en liten gubbe som kommenterar europeisk utrikespolitik. Han studsar fram och tillbaka framför enorma porträtt av maktens farbröder som fyller hela rutan medan han ideligen tittar, inte åt publikens håll, utan åt teknikens, för att se att han pekar rätt. Klart kul!
Smäktande tangotoner strömmar när jag hamnar i en finsk kanal. Från Mexico dyker en repris upp på urgamla ”El Chavo del 8”, komedi som hela Latinamerika skrattade åt på 80-talet.

På tyska vänder man ut och in på Angela Merkels för- och nackdelar, utan att jag lyckas hänga med. På grekiska låter det ödesmättat, handlar nog om landets ekonomi, att döma av bilderna. Alla språk går inte att identifiera – kan det där ha varit från Moldavien? Några ryska tv-personligheter ser ofantligt allvarliga ut, kanske har de anledning till det. En kinesisk bildsekvens förefaller vara turistreklam för Peking.

Så där kan man hålla på. Det går att zappa i evigheter, titta på massor av tv – utan att egentligen se någonting alls.
Men fönstret mot tv-världen, det står vidöppet. Vareviga timme, vareviga dag. Den där gamla programserien började sändas för trettio år sedan. Visst verkar det ligga en oändlighet bakåt i tiden? Nu när världen finns på bara en knapptrycknings avstånd!
Därmed inte sagt att man blir lyckligare av fler tv-kanaler. När den gratis prövotiden är slut återgår vi till basutbudet. Det räcker.



Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 05, 2011

Gengångare

Gång på gång förvånar jag mig själv. Undrar varför jag gör så konstiga saker som jag faktiskt gör. Ta det här med julmaten, till exempel.
Så här i december dräller de in, recepten som ska ”förnya ditt julbord”, ge ”julmaten lite extra krydda”, ”göra julen grönare och nyttigare”.

Och vad gör jag? Jo, jag sparar. Receptomanen i mig vaknar, i den mån den nu har slumrat en stund. Snart är det ju dags! River ur sidorna om de är inne i tidningen, lägger hela bilagan på hög om den är separat. Bilderna är så gott som undantagsvis förföriska, man nästan känner doften av glögg och pepparkakor, senapspaneringen, kryddnejlikorna, grönkålsstuvningen.
I år föreslår DN att jag ska servera köttbullarna med stekta äppelklyftor och färska tranbär. Det kommer jag inte att göra, inte i år, inget annat år heller. Likväl behåller jag antagligen receptet ...

Fast väldigt sällan är det särskilt nyskapande, det där tillagningssättet som ska ge julbordet den rätta piffen. Någon har klämt ur sig en långsökt men förhoppningsvis inspirerande tanke, en hint om lite extra av en krydda – såg jag inte att det tipsades om ajvar relish också? Och sillen, den köpta färdiginlagda som i de flesta hushåll fått ersätta den ”hemgjorda”, den kan minsann få sin beskärda del av nymodigheten med idén om att lägga på lite nyss skivad rödlök när fisken tagits ur burken. Lökbitar som sillätaren förmodligen väljer att peta åt sidan.

Nej, det är med julmatsnyskapandet som med variationerna på köttfärssås: det finns helt enkelt inte hur många sätt som helst att bjuda på skinka, sylta och risgrynsgröt.
De allra flesta går igen.
Och vi som samlar på recepten av gammal (o)vana, vi ökar på vårt lager av klipp om de där gengångarna. Varför? Den frågan har inget svar. Det bara blir så. För det är så receptomani yttrar sig ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, december 04, 2011

Fallfrukt på plats

Det var ju ett lysande äppelår i år.
Apelgrenarna tyngdes av enorma mängder frukt, mycket ramlade förstås ner på backen, utan att någon orkade plocka.

En affärsidkare i Gamla Stan har hittat ett alldeles nytt sätt att använda de där vackra, men inte riktigt fräscha äpplena. Nu ligger de rosenkindade i en blomfri balkonglåda och ser trevliga ut!
Så kan också fallfrukt ramla på plats, om inte till nytta så i alla fall till nöje och ögonfägnad. Kanske något att ta efter för dig med överskott i trädgården och lust till mera vinterprydnad?

Det finns till och med träd som fortfarande har äpplena kvar medan alla löven är borta. Visst ser det nästan ut som om julgranskulor placerats på grenarna? Så som man förvisso använde röda äpplen, förr i världen, innan granen behängdes med allehanda moderna prydnader.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 03, 2011

SNETT i Veckans fönster

Fiket heter Lyran och måste vara ett av Stockholms originellaste. Det ligger söder om staden på en bergknalle vid Mälaren, med adress Skärholmen, och har anor ända från 1867. Om jag förstått saken rätt så byggdes träslottet för att "fina" (läs rika) stockholmare skulle kunna åka ut till landet och njuta av luft och ljus - och faktum är att just så kan det funka än i dag, inte bara för "fint" folk!

Sedan kan man naturligtvis fundera över om gästerna på den tiden var på Lyran i dubbel bemärkelse, tog ett eller annat snedsteg efter en stund på punschverandan eller så ... I dag är här hur som helst alkoholfritt men hembakt och trivsamt!

Huset har fått etiketten "kulturgård" av Stockholms stad och sedan 1997 drivs konditoriet här. Sommartid sitter man gärna ute på terrassen. Men så här års är det skönare inne i de ålderdomligt inredda rummen med sina speciella fönster, fulla av sneda vinklar.
Därför blev det ett fönster från Lyran här i dag, när Veckans fönster ska vara SNETT!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 01, 2011

Hjärngympa i Nobelprisklass :-))

Om bara en dryg vecka infaller Nobeldagen, då miljonerna rullar i Stockholm och Oslo
- en "prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta", som det står i Alfred Nobels testamente.
Den här gången råkar ju dessutom självaste litteraturpristagaren vara en svensk, vilket väl ökat intresset för festligheterna en hel del.

Om du känner för lite hjärngympa i Nobel-tider kan du testa dina insikter om årets pristagare i en quiz här och vad du vet om det som brukar kallas "Festernas fest" här. Men även om du får alla rätt på frågorna (i Nobelprisklass, naturligtvis, vad trodde du?) ger det tyvärr inte dig tio miljoner kronor. Satsar du på ett alldeles eget Nobelpris krävs det faktiskt lite mer ...

Copyright Klimakteriehäxan