måndag, oktober 24, 2011

Här ska det eka tomt

I mer än fyrtio år har den varit ett så gott som dagligt inslag i min vardag. Mitt i gatan utanför jobbet har den tronat, solbelyst grenverk på morgonkvisten, mörk siluett mot kvällshimlen. Snö har gjort om bilden till grafiskt svartvit, vinden har skakat hela kronan, bladverket har skiftat i sommarhalvårets alla gröna toner. Hur många hundra år den stått där innan vi ”möttes” vet man inte säkert – kanske tusen?, men utan tvekan får eken på Oxenstiernsgatan mig att framstå som alldeles nyanställd.

Och det spelar nu alls ingen roll att vi är många som levt med och dagligen uppskattat den vackra eken. Expertis har förklarat att trädet är sjukt, dödssjukt rent av. Det skulle till och med kunna bli en trafikfara, om starka kastvindar exempelvis skulle riva loss kraftiga grenar. Så har det sagts, och så togs beslutet om nedsågning.

När jag gick hem i fredags eftermiddag stod den fortfarande där, lika vacker, lika majestätisk som någonsin. Den är listad som en av huvudstadens äldsta och grövsta ekar.
I dag, måndag, skulle dess saga vara all. Men folkviljan har gjort sig hörd. Eken är belägrad (bilden nedan), avverkningen uppskjuten. Man försöker trösta oss med att det ska planteras något nytt träd – det är som att säga att ”mister du en står dig tusenden åter”, och det vet vi ju: den teorin är faktiskt inte så värst mycket värd i verkliga livet.

Det finns ett talesätt att ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”. Snart ekar det tomt efter eken på Oxenstiernsgatan.
Och det trädet har jag både sörjt och saknat ända sedan dödsdomen blev känd. Inte vet jag vad det är, men det är något visst med ekar. Men det är klart: om någon skulle skadas av att trädet ramlar ner på gatan vore det förskräckligt, säkerhet är viktigt.

Nu njuter vi av att den ändå fått lite nådatid. Och hoppas att den står rycken.
Visst måste det ju finnas någon anledning till att Stockholm i äldre tider kallades Eken. Förmodligen för stadens och trädets gemensamma skönhets skull – eller?

Copyright Klimakteriehäxan

Historia under ekens tid - läs här!

6 kommentarer:

  1. Ett träd, i all synnerhet ett gammalt träd, rör vid ens innersta väsen. Därför tror jag att det alltid är så svårt när de skall fällas...
    De är så själsliga och ofta så vackra när de når hög ålder.

    Karin

    SvaraRadera
  2. Ja många minns ju den beramade almstriden. I vissa lägen blir vi trädkramare allihopa!

    SvaraRadera
  3. Det här är ett av mina absoluta favoritträd i stan. När jag flyttade från skärgården till Stockholm bodde jag nere på Narvavägen och jobbade uppe i Vasastan. Många, många gånger har jag åkt förbi med buss, cykel och bil.
    Det skulle bli väldigt tomt utan just den där eken.

    SvaraRadera
  4. Joar Forssell11:17 em

    En ek till i världens grönaste huvudstad? Skriver här om problemet:
    http://www.newsmill.se/artikel/2011/11/09/f-ll-eken-innan-eken-f-ller-oss

    SvaraRadera
  5. Ja, det var synd. Den var inte död precis. Men men... Men det finns många andra träd som kommer överleva människan.

    SvaraRadera