lördag, december 31, 2011

Pyntat i Veckans fönster

De är falska, alla fönstren på min bild som ska illustrera veckans fototema PYNTAT. Men inte har Susanne utfärdat något förbud för fönster som i stället för glas har fått speglar i sina karmar/ramar?

Mer pyntat än så här kan det väl ändå knappast bli. Och det har ingenting med helgerna att göra, här är dekorationerna på plats året runt. Rummet, som inte används särskilt ofta, finns på Stockholms slott och av en ren händelse kom jag in där för en tid sedan. Med kameran i handväskan, självklart!

Fler pyntade Veckans Fönster hittar du den här vägen.
Och, en gång till: Gott nytt år! Men känn dig inte tvingad att inreda ditt hem med min bild som modell ...

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 30, 2011

Välgångsönskan

Den 30 december – snön lyser med sin frånvaro, semlorna är på plats i konditoriets fönster, Slussens stora termometer visar envist på plusgrader. Klapparna bytta, reafynden gjorda. Bara att invänta nyårsafton, en dag fylld av förväntningar, förvisso, men också av kval. Blir det en kul kväll? Infinner sig den rätta feststämningen? Möjligen är det en arbetsdag i stort sett lik alla andra. Eller blir det ett firande framför teven, kanske helt utan sällskap?

Oavsett vilket så korsar välgångsönskningarna varandra, i mail, i snigelpost, på telefon, öga mot öga. Happy New Year, Feliz Año Nuevo, Gott Nytt År, Ein Fröhliches Neues Jahr och så vidare i all oändlighet. Ofta framfört som någon sorts mekaniskt påkallad reaktion, den där äkta varma känslan kan vara väldigt svårt att spåra. Men det må så vara – det är säkert uppriktigt menat, oavsett hur väl och innerligt budskapet framförs.

Dock finns det en formulering som jag med tiden får allt svårare för. Det är när folk önskar ”gott slut” – utan tillägg av typen ”på det gamla året” eller så. Va? Önskar dom livet ur en? För all del, den dag det är dags är det naturligtvis bra om det slutar ”gott”. Fast jag vet inte precis vad det betyder ändå.

För mig räcker det bra med att önska alla ett riktigt gott 2012, i förhoppningen om att folk önskar mig det samma.
Det goda slutet tycker jag kan få vänta. Fast med konsumerande av riktigt många semlor, med start redan nu, kan det förvisso snabbas på ...
Hoppas att vi hörs på det nya året!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 28, 2011

Utveckling

Då återstår bara frågan, när 2011 är så gott som slut: hur ser årsmodell 2012 ut? För att inte tala om hur det kan gå, sett på lite längre sikt? Tanken svindlar ...

tisdag, december 27, 2011

När hjulen är slut - och tisdagstema

Somliga hävdar att julen varar än till påska. Andra är noga med att hiva ut alla små tomtar och röda ljus till Tjugondedag Knut. Och några river ner gran och hela härligheten redan på första vardagen efter helgen, blixtsnabbt trötta på glitter och barr överallt.

Men för den som en gång ägde en hyggligt fin cykel tog hjulen slut för ett bra tag sedan, ja faktiskt före jul. Kanske stod hojen parkerad på ett ”säkert” ställe, trodde dess ägare, som låste fast ramen vid en stadig stolpe. Men vad hjälper det om någon som längtar efter hjul kommer förbi? Tja, möjligen skulle det vara en hjälp att uppfinna hjulet på nytt, men det har ju många försökt utan framgång ...

Ingen vidare julstämning kan ha uppstått när den nakna cykelramen upptäcktes. Fast när veckans tisdagstema så här på tredjedagen är HJUL, då passar den bra. Inte sant? Och dessutom är den här velocipeden i all sin orörlighet garanterat olycksfri oavsett hur eländig trafiken i omgivningarna än ter sig.
Kolla hjulstämningen hos andra bloggare – du finner (cykel)vägen här, bara att rulla på!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 26, 2011

Blommornas högtid - också

Det är annandag jul och blomstertid! Amaryllis, hyacinter, tulpaner, poinsettia, cyklamen, kalanchoe, korallbär, julkaktus. Och några orkidéer ... visst ser du också att det gömmer sig en liten röd julängel inne i phalaenopsis-blomman?
En tillfällig besökare sa konstaterande till Maken när jag inte var hemma: Jag tror din fru tycker om blommor!
Så observant. Så sant.
Jag gillar verkligen blommor. Och tycker det är roligt att fotografera dem. Visst är julen också blommornas högtid!
God fortsättning!



Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 24, 2011

Han kommer med julen

Han hängde i kassan i vår närbutik. Det var några dagar kvar till jul, jag handlade några nödvändigheter på väg hem från dagis. Sonen satt på min arm, jag utövade konsten att samtidigt balansera den lille prinsen, gräva fram plånboken, packa kassen, ta mig ur vägen innan kön hunnit växa.
Just då fick barnet syn på honom.
-Titta! sa han. Titta mamma! Tomten!

Naturligtvis tittade jag. Först på varelsen som klamrade sig fast, inte med näbbar och klor, men med nävar och skor, i snöret vid kassaapparaten. Sedan gick min blick till barnet i min famn, barnet vars ögon inte kunde slitas från den där tomten. Vacker var han inte, inte stor heller, men det var tydligt att han hade något visst, en oemotståndlig dragningskraft.

Beslutet var enkelt och kunde fattas snabbt, det handlade ju inte om någon större investering: Tomten fick följa med oss hem. Varorna packades upp i köket, Sonen höll Tomten hårt i handen.
Var skulle vårt juliga nyförvärv hänga? Jo i sladden till lampan över köksbordet, självklart! Där kunde vi titta på honom flera gånger om dagen, minst, och han fick vara med om alla våra måltider, från risgröten på lilljulafton via skinkan och doppet den 24 till kalkonen på annandagen.

Nu sitter han där igen, med ett med åren inte så stadigt grepp om sladden. En stövel har varit av, men gick att klistra på igen. Hans skönhetsfaktor har inte ökat, snarare minskat, med ålderns rätt. Men det gör absolut ingenting, för nu är han Tradition och ett mer än 20-årigt Måste. Bara om Tomten hänger på plats är det jul. Det behövs alltså inte så mycket - ni ser honom ju knappt på bilden här till höger, eller hur?
Faktiskt har jag lekt med tanken att låta honom ta hand om alltihop: med Tomten framme skulle det kanske räcka? Han kommer med julen, helt enkelt!

Vi är inte där än och hamnar kanske aldrig där. Men han hälsar God Jul i år igen. Och den hälsningen gäller även dig som tittar in här!
GOD JUL!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 23, 2011

Den lysande idén

Efter flitigt funderande har jag kommit fram till att den har lyst upp mina jular i drygt 40 år.
Jag hade inte ens fyllt tjugo, men flyttat till Stockholm och en andrahands-etta och fick elljusstaken i present av mina föräldrar – det var obligatoriskt att ha en sådan när advent närmade sig.

Det är minst lika obligatoriskt i dag. Och nu har folk inte en elstake, de har flera. Inte sällan en i varje fönster, i kombination med stjärnor i trä, papper och metall. Och levande ljus, självklart. Det har hänt att jag fått nytillskott till elstaksförrådet, men jag har på ett eller annat sätt låtit exempelvis en röd och en vit ”försvinna”. Min gamla Åviken-modell i metall och trä passar mig däremot precis, den rostar lika lite som annan gammal kärlek.

Visst vet ni också att den elektriska ljusstaken från början är en helsvensk uppfinning? Oscar Andersson hette göteborgaren som fick den briljanta idén, på 1930-talet. Se där ännu en originalprodukt som man skulle ha velat komma på själv! Det lär säljas en miljon elstakar om året fortfarande. Då undrar jag bara hur det kan komma sig – är det endast min gamla som fortsätter lysa, trots sin ålder på 40+?

För när julen närmar sig blir jag lika förundrad gång efter gång: Va? Fungerar den i år också? Hur är det möjligt?
Jag har naturligtvis fått byta en och annan glödlampa. Kanten runt lampfoten är lite hackig och skadad. Och dessutom har jag alltid släckt staken precis så som man inte ska: genom att vrida på en lampa så att hela härligheten slocknar. Ändå envisas den med att sprida sitt hemtrevliga, julaktiga sken.

Öppnar man nu dörren lär julen stå där utanför, sägs det. Dan före dan och allt det där. Och årets kortaste dag är passerad. Vi går mot ljusare tider, inte bara tack vare elstakarna. Men ett tag till är de till god hjälp. Allt tack vare Oscars lysande idé.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 22, 2011

Citat om älsklingsbok

"Det moderna vänsterprasslets litterära urkund!"

- Björn af Kleen i förordet till en ny utgåva, i pocket, av Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken". Men aldrig att jag tänkt så när jag läst, och läst om, den där fantastiska kärleksromanen som är en av mina absoluta älsklingsböcker. Alldeles oavsett tolkningen så är detta ett boktips värt att beakta för den som fortfarande inte köpt alla hårda paket att lägga under granen. Historien om Arvid och Lydia är en evergreen, evigt grön, mycket mera hållbar än vilken sorts gran du än satsat på i jul!

onsdag, december 21, 2011

(O)diskutabelt

Världen går odiskutabelt framåt, även om det ibland kan verka lite tveksamt här och där.
Men nya rön gör att vi och andra utvecklas med den där världen.
Det kan gälla stort som smått. Och den här gången tänkte jag rapportera om en revolution i det lilla formatet – kan hända en gammal nyhet för somliga, men omstörtande i mitt kök.

Små hushåll fyller inte sin diskmaskin lika snabbt som stora. Smutsig disk som blir stående riskerar att sprida dålig lukt. Alltså sköljer man av sin tallrik innan den ställs in i maskinen, i väntan på att fler måltider klaras av och fler servisdelar används. Så småningom blir det ändå dags: övervåningen har glas kant i kant, nedre avdelningen är packad med tallrikar och en och annan liten skål eller så.

Sedan är det bara att trycka dit en diskmedelstablett och låta automatiken göra jobbet.
Trodde jag tills alldeles nyligen. Nu vet jag bättre.
Det visar sig att det idoga avsköljandet av matrester från faten inverkar menligt på diskresultatet. Modernt diskmedel är nämligen framtaget för att fungera tillsammans med en viss dos fett.

Detta fick jag förklarat för mig med påföljande råd: häll i en skvätt billig matolja tillsammans med diskmedlet så ska du få se på blanka glas och skinande rent porslin!
Behöver jag påpeka att det var med största tveksamhet som jag lät en slurk rapsolja glida ner i facket för diskmedel? Förvisso har det hänt att jag muttrat över resultatet, över fläckar som överlevt, över en eller annan rand – men ändå ...

Med misstro öppnade jag luckan när programmet gått varvet runt. Och har man sett på maken! Det funkar!
Så numera kommer oljeflaskan fram när maskinen är full. Och vi har blanka glas och skinande rent porslin.
Sannolikt tror du mig inte.
Bara att pröva så får du se. Kanske finner också du resultatet odiskutabelt.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 20, 2011

Tisdagstema VÄGLAG

Jag befinner mig i landet där vädret inte är som det ska. Inte väglaget heller. Visst är dubbdäcken på, men hittills har de inte behövts. Nog är de varmfodrade stövlarna framme, men det blir för svettigt.

Hellre skulle jag då knata omkring i sanden, barfota, medan kornen letar sig in mellan tårna, solskenet värmer, vågorna kluckar lite lagom.
Faktum är att jag rent av hellre skulle ha åtminstone en del av den snö som föll i fjol, den som min granne pulsar fram i.
Det heter ju att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Kanske är det tänkesättet överförbart på väglag? Det finns inget dåligt väglag, bara fel sorters skodon!

VÄGLAG är alltså det efterlysta motivet till veckans tisdagstema. Och det var nog tänkt att vi skulle visa bilder på det väglag vi kliver omkring i just nu. Men vem vill se ett foto på blöt asfalt, med enstaka fläckar av (nästan osynlig) sand eller (nästan osynlig) snö? Nej, just det. Jag hade inte lust att ta den heller. Men drömmer mig tillbaka till sandstranden, det gör jag gärna. Och skulle gärna se en vit jul.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 17, 2011

Rudolf med röda mulen

Julen brukar ju kallas matens högtid. Kanske är det också hög tid att förnya utrustningen i köket? Ny gryta till skinkkoket, nya bestick till dukningen eller ett lite mindre kokkärl till lutfisksåsen?

Inte vet jag hur man tänkte på avdelningen för hushållsattiraljer på det stora London-varuhuset Selfridges, men någon måste ändå ha haft ganska kul när den här plåtvarianten på Rudolf med röda mulen skapades. Kanske inspirerar det här fantasifulla verket någon julklappsjägare?

Visst kommer vi ihåg låten, om en alldeles vanlig ren som blivit kall om mulen - därutav dess röda sken ...
Om en vecka är det faktiskt julafton.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 15, 2011

Ingen är för fet för en god doft!

Det är bara en vecka kvar innan allt ska vara klappat och klart. Visst hör man varje år röster som höjs för att avskaffa alla paketen, folk vill slippa den desperata jakten på ”rätt” sak, vill slippa att se hur något givaren tror är en kul överraskning bara resulterar i ett stelt tack och en tom blick.

Under vår gran brukar det ligga klappar. Mottagandet kan förvisso variera, men det skänker ändå en liten julkrydda åt helgen att klämma, skaka och form-analysera gåvorna innan de kläs av. Det gäller att ha barnasinnet kvar i hygglig utsträckning – det blir ändå aldrig samma sak som när ungarnas ögon strålade, lika glatt och mycket över ett par vantar som när en eftertraktad Lego-modell befriats från glansigt papper och krusiga snören.

Nu när alla familjens medlemmar måste betraktas som vuxna är det besvärligare. Och förvisso oftast dyrare. Kläder går nästan inte att satsa på längre; dels säljs de till halva priset redan på annandagen, dels är det svårt för att inte säja omöjligt att välja modell. Det jag tycker är jättesnyggt kan den yngre generationen anse urmodigt. För att inte tala om storlekar. En tröja i storlek 38 är långt ifrån alltid lik en annan 38, ärmar är olika långa, plaggen är tajta fast kanske inte alls i samklang med kroppen de ska hängas på, det snygga läderbältet räcker inte runt det som en gång kunde kallas midja …

Men det finns knep som funkar för såväl män som kvinnor. Och framför allt: klappar som är fullständigt storleksneutrala. Nej, jag tänker inte på näsdukar. Inte heller på böcker, även om jag ända sedan barnsben anser att ingen jul eller födelsedag kan passera utan hårda paket med läsbart innehåll.
Jag såg rubriken i en brittisk tidning och insåg hur sant det var: ”Fashion is for dummies but you´re never too fat for a fragrance to fit”!

Det låter klatschigare på engelska (allitterationen?) än på svenska men budskapet är det inget fel på: Modeplagg är till för töntar men ingen är för fet för att få en doft som passar! Lite tröst för den som blivit kort för sin vikt ... och som inte är helt överens med dagens mode ... (du milde tid, förresten, vem kom på det där med vintershorts?)
Så om det nu råder total idébrist i klappjakten kan lösningen finnas i en flaska fylld av vällukt.
Även om den kommer att konkurrera med granbarrens aromatiska påverkan på inomhusmiljön.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 14, 2011

Stackars norrmän!

Trots att Oslo var min närmaste storstad när jag var barn har jag tillbringat väldigt lite tid där. Det har blivit blixtvisiter, någon enstaka övernattning, en rask marsch längs Karl Johan och så hem igen. Alltså hittar jag ingenstans, har inte sett någonting, vet i princip noll och intet om denna grannens huvudstad.

Nu har jag gjort ett aningen längre nedslag, som omfattade inte mindre än två nätter. Skulle få träffa Dottern, som vid det här laget bott i Oslo i mer än två år. Min plan var att med henne som guide ströva runt, kanske gå till Vigelandsparken (som jag hört talas om), kanske gå till något museum (jag vet ju att de finns), kanske sitta och fika på Akers brygge (där jag visserligen har varit men ändå). Från Flytoget på väg in mot centrum såg jag julkorten rada upp sig utanför fönstret: gnistrande vita vidder, mjukt blånande skogskanter, röda stugor inbäddade i klädsam bomull. Så fint! Lika vitt-blått-rött som ett skid(skytte)resultat! Så norskt!

Det såg så lovande ut. Fin utsikt över fjorden, rosaskimrande himmel.
Vad blev då resultatet? Jo att man knappast kunde gå utanför dörren över huvud taget dagen därpå. Ösregn, vinande vindar, pölar och slask på gatorna, risk för benbrott på närmaste parkväg. Kan förstås inte lasta Dottern för att hon inte har bättre tumme med vädergudarna, men usch så dåliga förutsättningarna var för att jag skulle charmas av hennes nya hemstad!

Vi trotsade elementen och gav oss ut ändå, när åtminstone regnet glesnat. Knallade runt i sörjan, halkade bara ibland, huttrade lite. Gick då och då in under tak, såväl för temperaturens som för nyfikenhetens skull. Fanns det något supernorskt att köpa, en julklapp, en souvenir?
Nja, det var dåligt med det, även om den inte så juliga julmarknaden mitt emot Grand Hotel hade en hel del fina saker. Extra plus för den öppna brasan (bilden nedan) som erbjöd lite knastrande värme.

Men så finns ju alltid bokhandlare, eller hur? Eftersom jag försökt intressera Dottern för att läsa något klassiskt norskt tågade vi in till de med litteratur fyllda hyllorna. Det var svårt att se Sigrid Undset och Knut Hamsun och deras klassiska kollegor. Knausgård är namnet som gäller, bredvid Siri Hustvedt (som är norskättad amerikan) och Linn Ullmann. Joe Nesbø, förstås, och Anne Holt. Fast mest av allt denne Knausgård.

”Min kamp”, stor, hyllad och mycket omskriven även i Sverige, är nu ute i sin sjätte och sista del. Karl-Ove Knausgård har därmed, om jag fattat saken rätt, noggrant redogjort för hela sitt liv fram till i dag när han är 43 år.
Många jag känner har läst och fångats. Själv har jag inte läst en enda rad. Men upplagorna, både i hemlandet och här, är enorma. Vilket är obegripligt för mig, åtminstone vad beträffar hans hemmamarknad.

För nu har jag sett prislappen på den nyutkomna norska boken: 399 kronor. Norska kronor. I svenska pengar går den på ungefär 470 spänn, beroende på växelkursen. Jag vänder på fler volymer av andra författare: 349 kr, 369 kr. Och nog för att jag vet att folk ofta tjänar bra i Norge. Men hur mycket kan en bok kosta? Även om man handlar på nätet och priset går ner några tior är det fortfarande svindlande i mina ögon. Svenska bokpriser ter sig plötsligt alldeles överkomliga, även om man inte väntar på pocketupplagan.

Stackars norrmän! Inte nog med att vädret är uselt. Allt är dyrt. Och det kostar skjortan om de så bara vill kura i soffan med en bok medan rusket klingar av. Fast om de väntar ett par månader kommer Knausgårds final på svenska. Då är priset satt till ungefär halva det man betalar i Oslo i dag. Stackars norrmän!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 13, 2011

Mitt lussetåg

Det är den 13 december: Lucia. Men inte ett enda lussetåg har jag lyckats se, inte hört drömmar av vingesus heller. Så för att jag denna dag ska få julfröjders aning fick mina lussebarn, designade av Lisa Larsson, hastigt hoppa fram ur skåpet, förses med var sitt julgransljus och häpp! var den på plats, den ljusklara hägring, som i vår vinternatt sprider ljus av sin fägring.

Det kan verkligen behövas. Där ute stormar det, regnet piskar, termometern visar på plus, men kroppen säger att det är svinkallt.
Inte utan att det behövs ett luciatåg, om än i porslin - men det är mig kärt, de här figurerna har varit med mig i många år.

Och i ett infall av att försöka inpränta tradition i mina barn började jag köpa lussebarn också till dem, för framtiden. Det blev var sin ljusbärande tomte, men sedan inga fler, eftersom jag inte såg att min tanke riktigt lyckades slå rot i den yngre generationen. Fast jag har inga problem med ett par extra nissar. Lussetåg får gärna vara långa.

Helst ska de förstås höras också, i de klassiska låtarna. Texten till den vanligaste visan, som jag skamlöst snott lite ur här, är från 1924 då den skrevs av en dam som hette Sigrid Elmblad. Orden är rätt krångliga, vilket nog betyder att alla de dagisbarn som nu gjort sina föräldrar tårögda med sin sång inte har fattat ett skvatt av innehållet. Men vad gör det - det blir ju stämning ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

Om du råkar vara nyfiken på andra luciadagar när jag faktiskt mött Lucia kan du klicka på "lucia" här nedan och hänga med på både gulligt och överglöggat firande ...

torsdag, december 08, 2011

Testa ditt glitter- och glamourkunnande!

På lördag är det dags igen: Nobelfest.
Om du som jag är road av lite glitter och glamour finns det ett aktuellt quiz att klura ut svar på här. För glittrar gör det, klänningarna är ofta fantastiska - ibland fantastiskt fina, ibland fantastiskt fula (eller åtminstone inte riktigt lyckade) ... Men kolla nu om du har hängt med!
Vem gjorde drottningens första Nobelblåsa? Minns du prinsessan Madeleines berömda urringning? Och vad har alla de kungliga på ena axeln? Tolv frågor, inte bara om kungligheter!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 07, 2011

Fönster mot tv-världen

För mycket länge sedan sändes i Sveriges Television ett program som hette ”Fönster mot tv-världen”. Så oändligt urgammal blotta tanken känns i dag – ändå var det en snudd på lysande idé när det begav sig: svenska folket skulle få chansen att bekanta sig med hur tittare i andra länder blev upplysta, informerade och roade via tv-mediet. Ibland blev det rent hisnande, ibland tror jag vi blev avundsjuka, ofta blev vi åtminstone lite häpna.

I dag står fönstret öppet mot tv-världen i varje vardagsrum. Hemma hos oss har det dessutom alldeles nyss öppnats en herrans massa nya fönster, eftersom vi skaffat digital-box. På köpet fick vi ett antal nya kanaler på prov i ett par månader. Om jag förstått tekniken rätt har vi ökat vårt antal titthål mot omvärlden med flera hundra. Svårt då att hävda, som man ibland hör, att ”ingenting finns det att titta på i tv heller”.

Det är bara att greppa fjärrkontrollen och ge sig ut på en, för ovanlighetens skull alldeles gratis, jordenruntresa. För nu har vi såväl välkända CNN som BBC och Sky, som Al Jazeera på både engelska och arabiska – det visar sig att just den kanalen hyser minst lika stor förkärlek till blonda och vackra kvinnliga medarbetare som någon annan, där rök en av mina fördomar.

I BBC Entertainment pågår ett underhållningsprogram som märkligt nog bara har manliga medverkande – men som är så roligt att både vi och personerna i rutan skrattar högt. På en kanal från Chile pågår en oändligt lång dansscen som hämtad från ett arrangemang för mogen ungdom i Borlänge eller så. I turkisk tv sänds en romantisk såpa som är jättedramatisk, det framgår trots att man inte förstår ett enda ord.

Porr finns också inom räckhåll, men eftersom vi tackat nej till att pröva den sorten dyker det upp en skylt i rutan som säger ”Erotik” och ”Åtkomst nekas”.
Skulle vi vilja lära oss lite mer om amerikansk fotboll finns chansen, sportkanalerna radar upp sig. Söker vi frälsning erbjuds sådan av företrädare för olika religioner. Tecknade serier finns att tillgå på alla språk. Förvånansvärt många kanaler har svensk textning, vilket jag inte hade väntat mig.

Ett nyhetsprogram på franska har en liten gubbe som kommenterar europeisk utrikespolitik. Han studsar fram och tillbaka framför enorma porträtt av maktens farbröder som fyller hela rutan medan han ideligen tittar, inte åt publikens håll, utan åt teknikens, för att se att han pekar rätt. Klart kul!
Smäktande tangotoner strömmar när jag hamnar i en finsk kanal. Från Mexico dyker en repris upp på urgamla ”El Chavo del 8”, komedi som hela Latinamerika skrattade åt på 80-talet.

På tyska vänder man ut och in på Angela Merkels för- och nackdelar, utan att jag lyckas hänga med. På grekiska låter det ödesmättat, handlar nog om landets ekonomi, att döma av bilderna. Alla språk går inte att identifiera – kan det där ha varit från Moldavien? Några ryska tv-personligheter ser ofantligt allvarliga ut, kanske har de anledning till det. En kinesisk bildsekvens förefaller vara turistreklam för Peking.

Så där kan man hålla på. Det går att zappa i evigheter, titta på massor av tv – utan att egentligen se någonting alls.
Men fönstret mot tv-världen, det står vidöppet. Vareviga timme, vareviga dag. Den där gamla programserien började sändas för trettio år sedan. Visst verkar det ligga en oändlighet bakåt i tiden? Nu när världen finns på bara en knapptrycknings avstånd!
Därmed inte sagt att man blir lyckligare av fler tv-kanaler. När den gratis prövotiden är slut återgår vi till basutbudet. Det räcker.



Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 05, 2011

Gengångare

Gång på gång förvånar jag mig själv. Undrar varför jag gör så konstiga saker som jag faktiskt gör. Ta det här med julmaten, till exempel.
Så här i december dräller de in, recepten som ska ”förnya ditt julbord”, ge ”julmaten lite extra krydda”, ”göra julen grönare och nyttigare”.

Och vad gör jag? Jo, jag sparar. Receptomanen i mig vaknar, i den mån den nu har slumrat en stund. Snart är det ju dags! River ur sidorna om de är inne i tidningen, lägger hela bilagan på hög om den är separat. Bilderna är så gott som undantagsvis förföriska, man nästan känner doften av glögg och pepparkakor, senapspaneringen, kryddnejlikorna, grönkålsstuvningen.
I år föreslår DN att jag ska servera köttbullarna med stekta äppelklyftor och färska tranbär. Det kommer jag inte att göra, inte i år, inget annat år heller. Likväl behåller jag antagligen receptet ...

Fast väldigt sällan är det särskilt nyskapande, det där tillagningssättet som ska ge julbordet den rätta piffen. Någon har klämt ur sig en långsökt men förhoppningsvis inspirerande tanke, en hint om lite extra av en krydda – såg jag inte att det tipsades om ajvar relish också? Och sillen, den köpta färdiginlagda som i de flesta hushåll fått ersätta den ”hemgjorda”, den kan minsann få sin beskärda del av nymodigheten med idén om att lägga på lite nyss skivad rödlök när fisken tagits ur burken. Lökbitar som sillätaren förmodligen väljer att peta åt sidan.

Nej, det är med julmatsnyskapandet som med variationerna på köttfärssås: det finns helt enkelt inte hur många sätt som helst att bjuda på skinka, sylta och risgrynsgröt.
De allra flesta går igen.
Och vi som samlar på recepten av gammal (o)vana, vi ökar på vårt lager av klipp om de där gengångarna. Varför? Den frågan har inget svar. Det bara blir så. För det är så receptomani yttrar sig ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, december 04, 2011

Fallfrukt på plats

Det var ju ett lysande äppelår i år.
Apelgrenarna tyngdes av enorma mängder frukt, mycket ramlade förstås ner på backen, utan att någon orkade plocka.

En affärsidkare i Gamla Stan har hittat ett alldeles nytt sätt att använda de där vackra, men inte riktigt fräscha äpplena. Nu ligger de rosenkindade i en blomfri balkonglåda och ser trevliga ut!
Så kan också fallfrukt ramla på plats, om inte till nytta så i alla fall till nöje och ögonfägnad. Kanske något att ta efter för dig med överskott i trädgården och lust till mera vinterprydnad?

Det finns till och med träd som fortfarande har äpplena kvar medan alla löven är borta. Visst ser det nästan ut som om julgranskulor placerats på grenarna? Så som man förvisso använde röda äpplen, förr i världen, innan granen behängdes med allehanda moderna prydnader.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 03, 2011

SNETT i Veckans fönster

Fiket heter Lyran och måste vara ett av Stockholms originellaste. Det ligger söder om staden på en bergknalle vid Mälaren, med adress Skärholmen, och har anor ända från 1867. Om jag förstått saken rätt så byggdes träslottet för att "fina" (läs rika) stockholmare skulle kunna åka ut till landet och njuta av luft och ljus - och faktum är att just så kan det funka än i dag, inte bara för "fint" folk!

Sedan kan man naturligtvis fundera över om gästerna på den tiden var på Lyran i dubbel bemärkelse, tog ett eller annat snedsteg efter en stund på punschverandan eller så ... I dag är här hur som helst alkoholfritt men hembakt och trivsamt!

Huset har fått etiketten "kulturgård" av Stockholms stad och sedan 1997 drivs konditoriet här. Sommartid sitter man gärna ute på terrassen. Men så här års är det skönare inne i de ålderdomligt inredda rummen med sina speciella fönster, fulla av sneda vinklar.
Därför blev det ett fönster från Lyran här i dag, när Veckans fönster ska vara SNETT!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 01, 2011

Hjärngympa i Nobelprisklass :-))

Om bara en dryg vecka infaller Nobeldagen, då miljonerna rullar i Stockholm och Oslo
- en "prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta", som det står i Alfred Nobels testamente.
Den här gången råkar ju dessutom självaste litteraturpristagaren vara en svensk, vilket väl ökat intresset för festligheterna en hel del.

Om du känner för lite hjärngympa i Nobel-tider kan du testa dina insikter om årets pristagare i en quiz här och vad du vet om det som brukar kallas "Festernas fest" här. Men även om du får alla rätt på frågorna (i Nobelprisklass, naturligtvis, vad trodde du?) ger det tyvärr inte dig tio miljoner kronor. Satsar du på ett alldeles eget Nobelpris krävs det faktiskt lite mer ...

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 30, 2011

Läshunger, vart tog du vägen?

Läshunger.
Den där nästan febriga känslan, längtan efter att bläddra vidare i en bok. Suget efter att veta ”hur det ska sluta” – samtidigt med skräcken för att historien, faktiskt, ska ha fått sin upplösning och läsäventyret sitt slut.

Många bokvänner känner säkerligen igen det där. Och till er kan jag bara säga: Njut! Passa på så länge det varar!
För det visar sig att den där känslan, märkligt nog, kan ta slut. Eller åtminstone ta en väldigt lång paus.

Jag omges av böcker som jag köpt eller fått. Men de är inte lästa. Jag kikar på nya titlar som ser intressanta ut. Jag stannar framför bokhandelns fönster, stirrar på Ica:s pocketställ, läser recensioner, kollar radio- och teveprogram om litteratur. Jag har ett hjärta som säger att ”den där boken, den ska jag verkligen ta tag i!”.

Ändå blir det inte av. Högen med olästa verk, romaner, memoarer, fakta, den bara växer. Trots att jag ibland säger åt mig själv, riktigt på skarpen faktiskt, att ”nu du, nu tar du den där och läser på bussen eller i sängen ikväll, den är säkert jättebra, det säger ju alla!” – ja ”alla andra” har ju redan läst …

”En dag” är ett exempel. ”De fattiga från Lodz” ett annat, i en helt annan genre. Kerstin Ekmans senaste fick jag nyss i present. Lars Adaktussons självbild vill jag absolut läsa, den finns i hyllan. I radion hörde jag att Annie Ernaux finns med en ny titel på svenska, och hon skriver fantastiskt – ja så bra att jag en gång till och med knåpade mig igenom en av hennes böcker på franska, i brist på översättning.
"Niceville" gav jag till en väninna som gå-bort-blomma. Oöppnad, självklart.

Och hur länge har bästsäljaren ”The Crimson Petal and the White” legat i den där väntande traven? Jag hade den på önskelistan och presentades den prompt, men när jag såg att den tog slut först på sidan 853 kroknade jag. Prisade ”Spill” med den märkliga underrubriken ”damroman” är oöppnad, samma sak gäller Guillous ”Fienden inom oss”. Där ligger en rad deckare också, men mitt rysarbehov känns mättat, så den hungern saknar jag inte.

Nu har jag kommit en bit in i inte en, utan flera böcker som jag åtminstone låtsas läsa parallellt. Det är bara det att så ska inga böcker konsumeras, om ni frågar mig. Man ska känna den där läshungern, den där nästan febriga känslan, längtan efter att bläddra vidare. För att sedan ta en ny bok och bli lika uppslukad, intensivt vilja veta ”hur det ska sluta” – samtidigt som man fruktar att komma till den sista punkten.

Hunger är en primitiv känsla som ser till att människan överlever fysiskt i en hård värld.
Läshunger är en kanske lika primitiv känsla som åtminstone delvis ska se till att människan överlever intellektuellt och känslomässigt.
Den vanliga hungern lämnar oss aldrig. Men av läshungern kan man uppenbarligen bli övergiven och fortsätta leva ändå. Fast det är klart, nog finns hoppet där: hoppet att suget ska komma tillbaka och fylla på i tomrum som uppstått. För de där håligheterna kan faktiskt inte fyllas med korsord och sudoku, även om vi (jag) försöker låtsas det ibland.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 28, 2011

Nu blommar det - så vitt man kan se!
Tisdagstema ADVENT

Vem har sagt att advents och julmånadens blommor måste vara röda? Inte jag i alla fall, det är ett som är säkert! Men vita blommor lyser upp i mörkret, speciellt nu när ingen snö gör omgivningen ljusare.

Alltså satsar jag nu på att det ska blomma i vitt. Julkaktus (eller november-), julstjärna (poinsettia), Saint Paulia, azalea, alla lika oskuldsfullt vita. Tre cyklamen i köksfönstret råkar också vara vita den här gången. Och mina snälla orkidéer slår i dagarna ut som bäst, flera av dem i samma vintervita ton! (Fast den vita amaryllisen får jag vänta på ett tag till - den har tre knoppar, så den är värd att vänta på!)

För hur skulle vi stå ut med det gråkalla och trista vädret så här års om det inte fortsatte att blomma åtminstone inomhus? Märkligt nog har jag några plantor på balkongen som fortfarande kämpar emot: blommande pelargoner och, hör och häpna, en blå campanula, som inte borde klara temperaturer under 10 plus, har just levererat en alldeles nyutslagen blomklocka. Och medan jag vet att de där motsträviga exemplaren kan se ut som snorhögar redan i morgon bitti vattnar jag ömt och glatt mina vita krukväxter. För här inne blommar det, så vitt man kan se!

UPPDATERING
Veckans tisdagstema råkade sammanfalla med min måndagspost - så nu får den göra dubbel tjänst, i en dag till. Fler adventsskildringar om du klickar här!





Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 27, 2011

Första advent - törs man hoppas på jaktlycka?

Första söndagen i advent. Om fyra veckor har det redan varit jul!
Ute stormar det, regnar, är tio grader varmt. Inne har jag spurtat och fått upp stjärnorna i fönstren. Nu återstår bara att vänta på Känslan. Känslan av förväntningar, av att snart är det en härlig helg, av att ha det mysigt och lugnt, med lagom många roliga paket och lagom mycket god mat.

Men det är förvisso en bit dit. Ta bara en sådan sak som att jul- och adventsstämning illa låter sig paras ihop med flugsurr. Om en fluga inte gör en sommar (jaja, jag vet att det brukar vara en svala), så tror jag mig vid det här laget veta att en fluga kan förstöra en hel novemberhelg. För i den relativa värme som råder har åtminstone en vinterfluga endera vaknat upp ur sin sömn eller helt enkelt vägrat att somna. Och vem sa att vinterflugor är slöa och långsamma?

Jag står vid köksbänken och sysslar med något. Attacken kommer från ingenstans, det är som en projektil vid ena örat, det irriterande ljudet gör en loop runt min skalle, jag ser flugan i ögonvrån i en millisekund – och sedan är den borta. Osynlig. En stund senare vattnar jag en blomkruka och vips är inkräktaren där igen, luftangreppet nytt och hastigheten helt klart i klass med högsommarens rekord. Kanske sätter sig angriparen inne bland växtens blad, försvinner spårlöst gör den hur som helst. Inne i badrummet far något runt min tandborste, som jag just använder. Samma något gör en rundtur bakom duschdraperiet för att sedan raskt gå upp i intet. I vardagsrummet passerar flygaren framför teven, i bästa motljus. Jag far upp: den ska ut! Beväpnad med en rejäl tidning smashar, föser och slår jag efter flugan, i riktning mot den i hast öppnade balkongdörren. Jaaaa! Där for den! Ajöss!

”Ropa aldrig hej förrän du är över bäcken”, kommer ni ihåg det gamla talesättet? Jag har en dagsaktuell variant: Ropa aldrig hej till en vinterfluga som du tror att du fått ut förrän du hunnit stänga balkongdörren igen!
Tillbaka in kom den, blixtsnabbt. Tio grader är trots allt svalare än vår inomhustemperatur, som självklart är skönare även för flugor. Samma gäller för de ilskna vindilarna.

Allting tyder alltså på att denna söndag blir en dag för fortsatt jakt, om än inte på julefrid så i alla fall på småvilt. Kan bara hoppas på jaktlycka.
Och om fyra veckor har det redan varit jul!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, november 26, 2011

Ny stadsbild

Nog blev det skillnad. Oxenstiernsgatan förlorade sin identitet, på något vis. För nu är den omstridda eken borta för alltid. Trädets mest inbitna vänner höll ut i det längsta. Men sågen kom, eken fälldes.
Nu rasar debatten igen: kan den enorma stubben tänkas visa tecken på röta eller annan sjukdom? Eller kunde eken ha överlevt 500 år till?

Ja inte vet jag. Men nog saknar jag det vackra trädet. Samtidigt som jag undrar lite över engagemanget, som åtminstone stundtals och fläckvis kunde uppfattas som betydligt större än det man visar för andra, mycket mer tragiska, dödsfall.

All medial uppmärksamhet - ifrågasatt av många som menar att fällningen av ett träd på annan svensk plats aldrig skulle ha blivit noterad - har lett till att folk strömmat till för att inspektera resterna.
På ekstubben ligger nu sorgens blommor i sällskap med gravljus.
Stadsbilden är oåterkalleligen ny.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 25, 2011

Valfritt i veckans fönster

Temat för bloggfotografer som vill öppna Veckans Fönster är denna gång VALFRITT - här hittar du flera!

Mannen har stannat till utanför det italienska skyltfönstret mitt i semestern. Han ser något han inte alls förstår. Kan det vara ett par skor? Att gå i? Han tittar på klackarna, skakar på huvudet. Han tittar på det där krulliga högst upp, undrar lite trött vad det egentligen är - presentsnöre? Han tittar på trottoaren under sina fötter: knölig gatsten. Ruskar misstroget på skallen en gång till. Så får han syn på prislappen.

Det är då det verkligen börjar snurra i hans huvud: han står inför ett fullständigt obegripligt fenomen:
Här skyltas med skodon som knappast går att gå i. Och som dessutom kostar ett otroligt högt antal euro.

Ack ja, blott ett tokigt fruntimmer kan lockas av denna galenskap! tänker han antagligen när han vänder blicken mot närmaste öl- och glassutskänkningsställe – dit kunderna helst kommer barfota. Även om de har gott om pengar och lockas av lyxboutiquernas utbud.
Men den som bara vill titta kan ju också ha kul!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 23, 2011

Citat för lindrad helghets

"Julen är inget tvångstillstånd som är till för att gissla din sinnesro. Du kan faktiskt släppa taget lite och downsiza denna högtid, precis som alla andra. Du blir inte en sämre människa för det - tvärtom, kanske rent av en gladare och bättre?"

-Alla vet ju att när den första advent närmar sig stiger hetsen: fram med stjärnor, in med hyacinter, smyg in de första tomtarna och en och annan lite julängel kanske ... Men Katerina Janouch försöker i en artikel i senaste numret av Tara trösta den som inte riktigt orkar (tyvärr med det hopplösa importordet "downsiza"). Ett konkret och bra råd ger hon absolut: Om familjens medlemmar vill ha stjärna i fönstret - sätt dem i arbete! Ett annat av hennes tips är i det närmaste livsfarligt. Det lyder: Släng ner skrymmande skräp i en sopsäck och göm den i garderoben. Ujujuj, hur länge kan den (också) bli liggande där? Men att överdriven hets inte är bra vare sig för kroppen eller julfriden, det har hon absolut rätt i!

tisdag, november 22, 2011

Tisdagstema SKARV


Saker och ting måste ofta sammanfogas, inpassas, skarvas. Resultatet kan bli en figur som ibland är geometrisk, ibland är mer fri i formerna.

När jag står inför en formation som de två mina bilder visar sätts min fantasi ofelbart i rörelse. Är det inte ett djur som är avbildat i den spanska stenmuren? Ett djur med stora öron, nosen klart identifierbar? Och bredvid, är det inte en annan varelse som slagit sig ner där och visar profilen? Ser du också en liten gubbe längst till höger?

Den andra bilden kommer från en vägg på någon av byggnaderna på världsnaturarvet Skogskyrkogården. Sitter någon där och kikar ut genom de två hålen? Är det en byggnadsarbetares föflutna som Lego-konstruktör som inspirerat pelaren av stenar? Eller är det Picasso, från den kubistiska perioden?

Så där kan man grunna när man tittar närmare på något som vid första ögonkastet är en vägg, varken mer eller mindre. Fast det egentligen handlar om konst.
Lägg till detta att för den som arbetar med någon form av dramaturgi är en stenmur med olika stora beståndsdelar en idealisk förebild. Jämför bara med en tegelmur där varje sten är så gott som identisk och du förstår omedelbart vad jag menar - för vilken är mest spännande att titta på? Den med konstraster i form, färg och storlek, alldeles självklart!

Andra bloggare kanske skarvar på helt andra sätt och med helt andra tankar när tisdagstemat är SKARV. Du kan ta reda på hur det förhåller sig med den saken genom att klicka här!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 21, 2011

Doften av böcker

Biblioteken har seglat in i debatten igen. Alltemellanåt gör de det. De har satsats på, de har snålats på, de har gjorts om, de har haft böcker på svarta listor, de har lyft fram titlar som annars kanske aldrig hamnat under en läslampa. Bibliotek har varit en fredad zon, en tillflyktsort undan stress och störningar, ett ställe för pluggande, en utsiktspunkt från vilken vi kunnat upptäcka världen.

För de flesta började det med skolbiblioteket. Jag minns exakt hur det såg ut, böckerna doldes bakom blekt gulmålade, lite svajiga skjutdörrar av masonit längst bak i salen där klass 3 och 4 hade lektioner för fröken Valborg Carlsson i Ekebols skola i Barndomslandet. När dörrarna drogs åt sidan kändes en mycket speciell lukt som faktiskt förtjänar att kallas doft. Min näsa kan minnas precis hur den var: tung av damm, lite kvalmig kanske – men ändå full av löften, nya och gamla ord, roliga och viktiga berättelser. Doften av böcker.

Vi botaniserade bland bokryggarna, som ofta var röda. Ibland läste vi i skolbänken, ibland lånade vi hem och forsade fram genom texten i den maxhastighet som våra läsfärdigheter tillät. Det var härligt!
Någon gång blev vi tillsagda att läsa en speciell bok. Kanske var den inte just den barn skulle välja av egen kraft och lust, men den blev också läst av bara farten, ett och annat fastnade kanhända för framtida bruk.

Så småningom hamnade jag i läroverket. Då låg stadsbiblioteket nära, och där var utbudet förstås oändligt mycket större. Jag plöjde klassiker blandat med skräp, det hände att jag läste alla titlar av en författare trots att den första inte alls var särskilt bra. Men nästa kunde ju vara bättre, det visste man ju inte förrän man läst den också, inte sant? Historiska romaner var spännande: De tre musketörerna av Alexandre Dumas berövade mig många timmars nattsömn, tills Greven av Monte Christo och Mylady och Myladys son också var avklarade.

Det enda problemet som jag minns det var egentligen att väskan man ständigt släpade på var så tung. För böcker väger, och jag måste ha lånat säkert fem volymer i veckan – som jag minns det var pocketboken inte uppfunnen, allt var inbundet och stort, tryckt på rejält papper mellan stadiga pärmar. De stackars ungar som aldrig fastnade för läsning hade mindre att kånka på, det var väl deras enda vinst i sammanhanget ...

Väldigt mycket har jag alltså skolbiblioteket att tacka för, i kombination med att jag alltid fick en bok på jul och födelsedag – utan det hårda paketet hade inte dagen varit värd att fira.
Så synd, då, att skolorna i dag tycks ha enorma svårigheter att ge ungarna den där chansen att på nära håll stifta bekantskaper som kan förgylla ett helt liv.
För vad vore livet utan den där doften, tung av damm, lite kvalmig kanske – men ändå full av löften, nya och gamla ord, roliga och viktiga berättelser. Doften av böcker.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 20, 2011

Boken om henne får du inte missa!

Man kan beundra människor för väldigt mycket, väldigt många olika saker. I mitt fall har jag kommit fram till att personer som visar en enorm ihärdighet och flit på väg mot ett i förväg uppsatt mål framkallar min största respekt. Det visar sig ju också väldigt ofta att den där sortens envishet lönar sig. Därifrån till att jag själv skulle uppamma den där energin är dock steget långt ... vilket väl snarast förstärker intrycket de där andra, föredömliga, personerna gör!

Den som senast väckt min odelade högaktning är en ung amerikanska vid namn Rebecca Skloot. I tio långa år har hon, som är vetenskapsjournalist i grunden, arbetat med en och samma historia.
Huvudpersonen heter Henrietta Lacks. Hon avled redan 1951, och då var Rebecca Skloot inte ens född.

Henrietta Lacks var en svart fembarnsmor i USA. Hon drabbades av cancer och var bara 31 år gammal när hon dog, efter en tid i svåra plågor. Läkarna på Johns Hopkins-sjukhuset i Baltimore konstaterade att hon hade tumörer på livmodern och behandlade henne med de metoder som då fanns att tillgå. Samtidigt togs prov på hennes sjuka vävnader, och provet skickades vidare för laboratorietester.

Det visade sig att just Henriettas cancerceller var av ett osedvanligt aggressivt slag, och dessutom synnerligen livskraftiga. Nya celler odlades fram, och så småningom sändes vad som kom att kallas HeLa-celler till cancerforskare runt om i världen. Varken Henrietta själv eller hennes familj hade en aning om detta.
Och medan cancerforskarna hade stor hjälp av de ständigt förnyade cellproverna från den unga och fattiga patienten hade hennes efterlevande inte råd att uppsöka läkare när det behövdes.

Vad som sedan hände, när Henrietta redan varit död i många år, var att Rebecca Skloot kom den fantastiska historien på spåren. Hon lyckades efter många försök till sist etablera kontakt med framför allt en av Henriettas döttrar, och bit för bit fullbordades berättelsen, dels ur familjens perspektiv, dels ur forskarnas.

Boken, som är Skloots första och hittills enda, genererar nu rejäla inkomster – den har sålts i 1,5 miljon exemplar. Men författaren, som fick en stark personlig relation till den drabbade familjen, låter en stor del av pengarna gå till den av henne grundade Henrietta Lacks Foundation, som nu dels delar ut forskningsstipendier, dels hjälper andra fattiga att få medicinsk hjälp.

Och historien om Henrietta, kvinnan som utan att ha en aning om det varit till enorm hjälp för medicinsk forskning, kommer att leva länge, kanske rent av ännu längre än hennes odödliga celler. Hennes liv ska bli långfilm – Oprah Winfrey producerar – och boken om henne fortsätter sitt segertåg, redan översatt till 25 språk. På svenska kommer den i januari. I original heter den ”The Immortal Life of Henrietta Lacks”, här blir det ”Den odödliga Henrietta Lacks”.

Jag lovar: det är fullständigt fascinerande läsning, som man inte alls behöver vara medicinskt bevandrad för att förstå. Ingen kan undgå att fångas av människoödena som skildras.
Boken har fått snart sagt alla priser en bok kan få. Och utan tvekan är Rebecca Skloot värd allihop. Men mest pris- och beundransvärd är hon trots allt för sin uthållighet, för att i tio långa år inte ha gett upp i jakten på en spännande men framför allt viktig historia. Dessutom väcker den många tankar: om rasdiskriminering, om fattigdom, om etiska ställningstaganden.
Läs den!

UPPDATERING: Missade att lägga in en länk till en artikel i ärendet, publicerad i DN härom dagen.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, november 19, 2011

Matdags - eller pizza till tusen

Vissa dagar är det hopplöst att hitta på något till middag. Ja, problemet kan rent av kännas alldeles oöverstigligt. Inget ätbart i sikte, inga idéer, ekande kylskåp, inspirationsfritt i frysen också.
Vad göra?

Svaret som hemma hos oss inte är helt ovanligt lyder ”pizza”. Bara att ringa och beställa, tio minuter senare är maten klar för avhämtning, den är fortfarande rykande het nät man lyfter locket av lådan och sätter saxen i brödrundeln täckt av olika sorters fyllning: ost, tomater, skinka, räkor, svamp …
Variationerna är många och tur är väl det, eftersom de där turerna efter de platta kartongerna ibland kan tyckas komma lite väl tätt.

När Sonen var liten kunde han sitta vid matbordet i sin köksstol efter avslutad måltid, serverad alldeles egen kost. Det mätta barnet såg sedan på medan föräldrarna girigt kastade sig över pizzorna. Som ren sysselsättningsterapi bjöds han på en avskuren kant, och med den höll han sig nöjd och road ganska länge. Han vred och vände på brödbiten, sög lite prövande på den, smakade liksom väldigt eftertänksamt. Kanske var det redan där och då hans kärlek till italienska specialiteter grundlades, för att så småningom bli förädlad till att omfatta färsk ruccola, parmaskinka och fin mozzarella på den runda kakan.

Men den tid när han nöjde sig med en kantbit ligger förstås väldigt långt tillbaka. Många är de pizzor vi burit hem sedan dess.
Hur många? Tja, låt oss säga att vi ätit pizza i genomsnitt två gånger i månaden – det finns ingen tillförlitlig statistik, jag gissar bara – men åtminstone periodvis har vi absolut fallit för frestelsen så pass ofta och lyft telefonluren i stället för kastrullerna.
Och det en gång så lilla barnet har gått och fyllt 25.
24 pizzor om året i 25 år.

600 pizzor! Bara till mig! Och om man betänker att jag åt min första Capricciosa långt innan det där barnet kom till världen kanske det sanna antalet ligger närmare 1000! Kan ni se berget, drypande av smält ost, droppande av tomatkross? Eller lägg ut dem i rad – de räcker nästan en halvmil! Antalet kalorier vill jag inte ens tänka på eller försöka räkna ut, summan blir ett astronomiskt tal.
Skulle det sedan rent av förhålla sig så, att det har blivit mat i platt kartong ännu tätare blir slutresultatet ännu mer skrämmande.

Men likväl är det ibland väldigt gott med en pizza. Fast det vore kanske smart att ransonera lite hårdare. Det skulle ju bara leda till att de gånger det verkligen var dags vore den där från Neapel importerade paradrätten ännu smaskigare!

Saxen, förresten. Det lilla ordet i början kanske orsakade en och annan liten undran? Jo: saxen är det oslagbara redskapet för pizzaätare! Glöm speciella ”pizza-slicers” som finns i varje köksbod med självaktning. Glöm gärna gaffel och kniv också. Klipp en trekant, ha servetter till hands och för maten till munnen med händerna som på Hedenhös tid!
Glöm dessutom åtminstone för ögonblicket den ack så nedslående statistiken och njut till tusen i stället för att räkna ...

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 18, 2011

Veckans fönster är UPPBRUTET

Det är sorgligt och vackert på en gång, förfallet. En kåk i ruiner, uppbrutna fönster, söndervridna dörrar, taktäckning på driven - och till råga på allt en rishög till bil som inte rört sig på evigheter.
Ett annat fönster på ett hus strax intill släpper in all vind, all väta, all värme, all kyla. Glasrutan är försvunnen, uppbruten, sedan länge.
Veckans fönster ska vara uppbrutet. Vilket alltså kan vara både sorgligt och vackert, på en och samma gång ...

Här en länk till Susanne, "värdinna" för Veckans fönster, som nu är åtkomlig igen efter nägot tråkigt tekniskt trassel. Via henne hittar du fler uppbrutna fönster!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, november 17, 2011

Designerkaos

I dag släppte H&M sin kollektion från Versace. Det har ju blivit lite tradition det där, att Den Stora Klädkedjan lierar sig med ett Ännu Större Designernamn och erbjuder kunderna plagg och accessoarer med en etikett i, en etikett som – om den satt i modehusets normala utbud – skulle betinga ett alldeles skyhögt pris.
Om jag var där? Nej, men jag hade spanare på plats. Så jag vet vad jag gick miste om, eller slapp, det kan man välja mellan.

Klockan 10 öppnades affären (och näthandeln för Versace också). Kön var maffig. Men när dörrarna slogs upp var det minsann inte bara att knalla in och shoppa loss. Nej, de köpsugna slussades till ett annat ställe, utanför butiken, där man tillhandahöll speciella armband. Med ett sådant runt handleden fick man en entrétid sig tilldelad – min väninna fick sitt strax efter 10. Och var välkommen in klockan 12.35!

Det visade sig att andra hade haft bättre koll och suttit eller legat i kö sedan fyra i morse för att vara säker på att komma in bland de allra första.
När min kompis sedan inställde sig slussades hon in exakt på utsatt klockslag. Då hade hon tio minuter, varken mer eller mindre, på sig att plocka ihop de saker hon ville ha. Men det fanns fler restriktioner: varje kund fick bara köpa ett exemplar av en vara. Omöjligt att ta två olika storlekar, det gällde att satsa rätt direkt. Någon tid att prova fanns naturligtvis inte.
När hopsamlingsminuterna var över sopades kunderna ut igen, och då blev det ny kö till kassan. Allt under överinseende av extra många vakter och mängder av säljare.

Liknande upphetsning rapporteras från H&M-butiker runt om i världen. På något ställe påstås alla Versace-prylarna ha tagit slut på en endaste liten halvtimme. Nätshopparna klickade fingrarna blodiga utan att komma in i "köp"-läge, trafiken till sajten var enorm. Det var "must have"-panik, helt enkelt!

Nu kan ni antagligen gissa att i valet mellan ”gå miste om” eller ”slippa” tar jag det senare. Avskyr att köa, avskyr att armbåga mig fram i en affär – och dessutom är jag rätt säker på att Donatella V inte haft mig i tankarna när hon tagit fram den där budgetkollektionen. Vi som knappt minns hur det kändes när 38 var en bra storlek, vi hade sannolikt inte haft mycket att hämta även om vi stått allra främst i ledet när insläppet började.

Och de som tänkt sig att lägga upp ett litet lager för att så småningom göra sig en hacka på Tradera, de blev kanske också besvikna. Fast frågan är om det inte kommer en och annan retur indroppande ändå? Det gjorde det i alla fall både när Madonna och Stella McCartney hade lånat ut sina namn till H&M.

Själv är jag fortsatt lycklig över mina Jimmy Choo-skor (gästdesigner hösten 2009). Halva reapriset. Och de är fortfarande fantastiska, både att se på och att gå i.
Så vem vet! Du som är lagd åt Versace-hållet kan ha tur om några veckor! Håll ut – och trösta dig med att du slapp dagens designerkaos!

UPPDATERAT: Nyfiken som jag är hoppade jag av bussen på hemvägen, så här ett drygt dygn senare. Visst fanns det Versace kvar - ganska mycket, dessutom. Klänningar, byxor, väskor, smycken, allt möjligt. Och ingenting, absolut ingenting ville jag ha ... Men jag visste det redan innan: Donatella och jag har inte samma smak. Och smak ska man ju som bekant inte diskutera.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 16, 2011

När håret växer

Varje människa har ett antal mer eller mindre närstående personer i sin omgivning.
Det är naturligtvis en definitionsfråga, men jag vet att för väldigt många av oss gäller det inte bara familj, släkt och vänner.
Vi räknar också in gynekologen, tandläkaren och frisören.

Det tar emot att byta till en ny så länge man är hyfsat nöjd med den gamla invanda.
Fast ibland blir man ju tvungen. Alltså har jag bytt gynekolog, eftersom den gamla dog. Tandläkare har jag också bytt eftersom han aldrig jobbade vare sig tidigt eller sent, och det blev alldeles för omständigt att mitt på dagen ta sig till och från - det kostade alldeles för mycket arbetstid.

Men frisör, det har jag haft en och samma precis hur länge som helst. Turligt nog tar det högst tio minuter att gå till henne från jobbet. Ibland finns det en tidig tid eller en sen, men ofta får man ta det man får, för hon har gott om kunder. (Hon tar ledigt i helgerna, helt förståeligt.) Och när jag väl är där går det undan, saxen tar raska tag.
Så i dag stegade jag iväg dit, på det som egentligen är att betrakta som kontorstid.
Varpå en kollega som såg mig kliva iväg raskt sa, med lite udd i stämman:
-Frissan nu? På arbetstid?

Joo, så var det ju. Fast jag kompenserar i andra änden, sitter kvar lite längre. Men ändå.
Då fick jag hjälp från oväntat håll.
Det finns, visar det sig, ett klockrent svar på det där påpekandet som inte särskilt finkänsligt (fast med viss rätt, det medges) kritiserar att ett ytterst privat ärende bereds tid när hela min uppmärksamhet borde ägnas åt yrkets plikter.
Svaret är enkelt.
-Jo du förstår, mitt hår växer på arbetstid. Också.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 15, 2011

Tisdagstema GAMMELDAGS

Aldrig förrän i lördags hade jag varit på Café Hörnet i Norrtälje. Men jag blev jätteförtjust! Allt är gammeldags: takhöjden, inredningen, dekorationerna. Det är lite som ett hembygdsmuseum, med alla kaffekvarnar och kannor, kopparkärl och textilier som minner om svunna tider när konstverken som prydde väggarna var både hand- och hemgjorda.

Också bakverken andades lite svunnen tid, fast de är förstås pinfärska - men helt trendriktiga i en tid när folk bakar kakor som om de alla skulle ha kafferep med minst sju sorter på faten. Jag slog till på en "polyné", ett bakverk (och en kaloribomb, förstås) som görs i metallform och består av ett mördegsskal som fylls med mandelsmet om jag förstått saken rätt. Smaskens!

Så vad kan passa bättre än att, när tisdagstemat är GAMMELDAGS, ta er med in på det där fiket som förstått att ta vara på mycket av gamla tiders goda! Och om du har vägarna förbi är det ingen dum idé att titta in och uppleva alltihop med egna sinnen!


Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 14, 2011

När är det OK att byta blöja?

Många är de gamla som inte längre klarar sig själva utan behöver hjälp och ofta också vård. Och det har de och deras anhöriga räknat med att få så snart flytten till det där som inte längre får kallas ålderdomshem är avklarad.

Om jag fattat saken rätt så är begreppet ”ålderdomshem” för evigt utdömt därför att det helt enkelt inte lät riktigt bra. ”Omsorg” låter bättre. För att inte tala om ”äldreboende”. Helst med möjlighet till ”individanpassad vård och tillsyn”. Alldeles oavsett etiketten har det handlat om, och bör det fortfarande handla om, att ge folk ett anständigt liv även som sistagångsväljare.

Det finns ett vårdföretag, ett osedvanligt stort och lönsamt, som heter Carema. Dess verksamhet i äldrebranschen är omfattande och, på senaste tiden, livligt omdiskuterad. Men i den här Carema-debatten förekommer en uppgift som jag inte kan sluta fundera över. Blöjor är nyckelordet.
Det utgick tydligen ett påbud, åtminstone på något av företagets vårdinstitutioner för äldre, att blöjor inte ska bytas förrän de är fulla. Vilket skulle spara både blöjkostnader och personalens tid.

Vi som fortfarande minns bebisperioden glömmer heller inte hur en fullkissad blöja kan vara. Inte bara blöt, trots fabrikanternas påståenden om hur torra de håller sig i evigheter, utan tunga och, naturligtvis, illaluktande – sämre lukt från vuxnas urin än småbarns, det är också självklart.

Då är min fråga denna: hur avgör man när en vuxen persons blöja är utnyttjad till sista absorberande fibern? Ett litet barn lyfter du, vänder på, stoppar in ett finger i paketet runt den lilla söta rumpan. Men en vuxen som inte längre klarar att gå på toa – hur gör man?
Tar man av blöjan för att sedan väga den? Och om den då inte visar sig vara tung nog (det finns väl ett riktmärke?), det vill säga full och godkänd för utbyte, sätter man på den igen då?
Eftersom jag fruktar att svaret är ”ja” vill jag helst inte ha något svar alls.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett aktuellt citat från 1957

”Jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor.
Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om 'kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod', det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.”

-Astrid Lindgren försvarar sig sedan hon pådyvlades rasistiska åsikter för en figur i en av sina barnböcker, en karl som hade utländsk accent och dessutom var lagd åt det tjyvaktiga hållet. Och som vanligt formulerade hon sig väl. Citatet är hämtat ur ett av hennes brev. Det skrevs 1957 och har gjorts offentligt i dag, med anledning av en diskussion om Pippi Långstrumps eventuella olämplighet som läsning för barn. Böckerna om Pippi ger enligt kritiker uttryck för vit, kolonial rasism. Vilket skulle ha gjort Astrid riktigt arg om hon hade hört det, tror jag.

söndag, november 13, 2011

Tre bilder på Fars Dag

Dags igen! Fira Far! (för 80:e gången i historien)
Hur firar far själv?
Jo kanske genom att ligga raklång på soffan och göra så lite som möjligt. Precis som Kronblom.

Kronbloms skapare hette Elov Persson och serien fanns i Allers när jag var barn. Den stornäste gubben med långa ben, korta byxor och hatten ständigt på skallen blev sinnebilden för en slöfock till karl, en som hustru Malin förgäves få lite fart på. I dag har hans kökssoffa tagit plats på Norrtälje konsthall, och där ligger han precis lika inaktiv som någonsin.

Eller firar möjligen far genom att gå och ta sig några extra glas dagen till ära? Då skulle det kunna gå som i Leendets Lindhs tecknade serie. På Expressens redaktion kallade vi honom Leendet kort och gott när han kom och lämnade sina original, men i själva verket hette han Lars. Många leenden framkallade han. Nu är också han representerad på serieutställningen tillsammans med Kronblom.
För att ytterligare göda fördomarna av hur män är - ja kanske inte just på Fars Dag, men andra alldeles vanliga dagar - kan jag inte låta bli att lägga in fotot på ett exemplar av den klassiska gamla heminredningsdetaljen "den broderade bonaden", den som alltid ska bjuda på en tänkvärd devis. Bonaden sitter uppsatt, med häftstift precis som traditionen bjuder, inne på Café Hörnet i Norrtälje. Man kan ju leka med tanken att det faktiskt är en man som hållit i synålen!

Hur som helst: Grattis alla fäder - det faktum att ni är just pappor är absolut värt att fira, och en man måste väl få välja hur ... om nu inte ungarna sköter om den detaljen ...

PS Det köps enligt statistikerna visserligen färre presenter till pappor än till mammor på deras egen dag. Men är du ändå på jakt efter sista-minuten-present till far? Här får du kanske ett tips!

Copyright Klimakteriehäxan
(och Lars "Leendet" Lindh, förstås - dubbelklicka på bilden så blir den lättare att tyda!)

lördag, november 12, 2011

Kanske är det inte poesi - men det är sant!

Det är ju poesins år i år, med en svensk som tog hem litteraturklassen i Nobel-sammanhang. Och en sak är bortom varje tvivel: all dikt rimmar inte, somligt rimmar ändå, somligt rimmar kanske rent av illa.

Inte vet jag vad ni gillar den vers som jag fotograferat på en toalett i Norrtälje i dag och som skildrar något vi alla kan känna igen. Alla vi som stundtals och fläckvis, om än lite motvilligt, ägnar oss åt städning kan inte annat än uppskatta detta lilla glimrande mästerverk till poesi. För budskapet är klockrent. Vilken inte alla toaletter man besöker är.

Förmodligen kommer upphovspersonen, som är okänd åtminstone för mig, aldrig att bli publicerad mellan hårda pärmar, knappast heller prisbelönt. Men att det här handlar om en dikt med stark verklighetsförankring, det kan inte ens svenska akademien betvivla. Och rimmar gör den förvisso!

Copyright Klimakteriehäxan