måndag, december 13, 2010

Han, den ende med en alldeles egen plats ...

Det går knappast en vecka utan att vi möts, som hastigast. Utbyter ett kort hej, någon gång några fler ord, inget av egentligt intresse, utan bara av någon sorts formell artighet. Idag är han gift och stadgad flerbarnsfar, vittberest, med skaplig karriär, goda inkomster.
Just denne man intar en alldeles speciell plats i mitt hjärta – och det är inte på hedersläktaren.

Han är den nämligen ende i mitt liv som uteblivit från en date utan att höra av sig, utan anledning, utan att låtsas om någonting. Jag blev bara dumpad. Satt som ett fån, ombytt och klar, och stirrade på telefonen som (om det hade varit möjligt) verkade bli allt tystare för varje minut som gick.

Naturligtvis hände detta för ofantligt länge sedan. Det var sommar, varmt, ljuvligt, och vi hamnade lätt och ofta i partystämning. Gick ut och åt på kvällarna, badade i nattmörkret vid Rålambshov, tog en varm korv i närmsta kiosk.
Vi var kanske 25, han var snygg och smart och spännande – antagligen skulle jag också ha kunnat beskrivas med de orden, det törs jag möjligen konstatera nu när mer än trettio år har gått …

Visst var vi ett gäng, i vilket deltagarna varierade efter tillfälle och möjlighet, men han och jag var båda med tillräckligt ofta för att få direktkontakt. Ett kittlande intresse uppstod. Därför sa jag ja, snabbt och utan minsta tvekan, när han föreslog att vi skulle skippa de övriga och ses på tu man hand: det här kunde ju faktiskt bli något!

Jag minns inte hur planen såg ut, vad vi skulle göra. Men jag minns som var det i går min enorma besvikelse. Hur kunde han bara inte slå en signal? Hur kunde han låta mig sitta där och fånstirra in i väggen, en lördagkväll när hela världen surrade av livsglädje och äventyr? Hur kunde han utsätta mig för den tysta telefonens terror?
Nej, jag grät inte. Jag var arg. Tvärilsken. Och blev argare ju senare timmen led. Hittade till sist en kompis att trösta mig med, en som förstod och som plåster på såren fixade en kul grej till söndagen i stället.

Hade något liknande hänt idag skulle jag tveklöst ha kastat mig över mannen i fråga, spänt ögonen i honom och frågat vad i h-e han menat, i ordalag som vore fullständigt omöjliga att missförstå. (För all del, det har inte varit aktuellt med någon date sedan tidigt 80-tal, men det är ju en annan historia ...)
Men där var jag inte på den tiden. Teg och led, det var väl det jag gjorde. Och undvek svikaren efter bästa förmåga.

Naturligtvis har han inte en aning om vilken särställning han än idag intar i mitt liv, det kommer han heller aldrig att få veta.
Men den som väljer att dumpa en människa borde faktiskt upplysas om hur det känns. Visst kan man ångra att man lovat något, visst kan man få nya och bättre alternativ. Det måste vara OK – fast bara om man säger till.
Annars riskerar man att hamna på den där speciellt utvalda platsen, den som absolut inte finns på hedersläktaren.

Copyright Klimakteriehäxan

9 kommentarer:

  1. Har Du aldrig tänkt på att han kanske dog helt plötsligt och då kunde han ju inte höra av sig.Och inget sagt till någon om att han skulle träffa Dig.
    Ett alternativ.
    Jag har också blivit utsatt för precis detsamma.
    Jag svor bort honom med mina "häxkrafter", hörde aldrig av honom igen.Försvann ut i tomma intet.

    SvaraRadera
  2. Nä inget sånt - jag ser ju honom varje vecka!!! Han lever, i högönsklig välmåga! Och det är väl bättre än att jag trollade bort honom, trots allt? :-D

    SvaraRadera
  3. Musikanta11:08 em

    Nu, i dessa mobiltelefonernas och jämställdhetens tidevarv hade något sådant som du berättar inte kunnat ske. När hon, den väntande, hade väntat tio minuter och han inte infunnit sig hade hon naturligtvis ringt upp honom och frågat var han tagit vägen. Om han inte svarade då hade hon gått in på FB och skrivit någonting elakt. Sen hade hon gått själv på krogen och hittat en ny...

    Det har inte föresvävat dig att han helt enkelt glömde bort dig? Jag glömde en gång bort att jag bestämt träff med en när jag bestämde träff med en annan vid samma tid och på samma plats. Bägge två infann sig mangrant och punktligt...

    Jag tycker att du ska (som psykologen i SvD alltid säger) konfrontera honom en dag och tala med honom om detta ditt trauma, så att det överger dig en gång för alla! Om han INTE glömde bort dig måste han ju komma ihåg att han struntade i dig :-)
    Lycka till!

    SvaraRadera
  4. Nja, Musikanta, jag väljer nog inte konfrontation. Inte efter så lång tid! Numer tycker jag att det är mer komiskt - i a f långt ifrån traumatiskt.

    SvaraRadera
  5. Jag skojade faktiskt bara, min slutkläm var den som nämnda psykolog i SvD brukar avsluta sina råd med ibland...

    Mannen i fråga skulle förmodligen bli mycket förvirrad om du hade frågat honom om han glömt bort er date för tjugofem år sedan eller om han bara dumpat dig så där i allmänhet...

    Kunde faktiskt ha varit något för dolda kameran :-D

    SvaraRadera
  6. Anonym12:47 em

    Kan du inte "betala" tillbaka och be honom om en date nu och lämna HONOM i sticket?
    På nån plats där du kan iaktta hans beteende. Och ev filma på mobilen.
    Sänd ett anonymt litet frivolt anspelande meddelande, antyd att det skulle vara - hmmm- hemskt kul att ses igen.
    Och sen låta oss bloggkommentarister veta hur det går.

    Kulsprutan :o)

    SvaraRadera
  7. Kulsprutan - tackar för förslaget, men nej tack!!!!

    SvaraRadera
  8. jag skulle kanske fråga

    (När jag var så där 17 år, vågade jag inte berätta för en yngling, att jag tänkte gifta mej med honom, när jag var 8 år. Hans chokladäggsring har jag kvar ännu.. :)

    SvaraRadera
  9. Anonym3:07 em

    hannele på hisingen
    (tack för platsen häxan) :

    hur hänger det här ihop?
    pedofileri eller timetravelling....
    ordning och reda ska gälla - men choklad är alltid gott :o)

    vv

    SvaraRadera