Tankar om att tanka

Alla föräldrar som haft sina barn på dagis minns hur det var. Invänjning. Guldklimpen, som dittills mest umgåtts med de allra närmaste, skulle lära sig att trivas i en främmande miljö, få någon sorts relation till nya vuxna, knyta an till små kompisar.
Darrande underläpp, tårar i ögonvrån, utsträckta händer – Mamma! MAMMA!!!
Visst gick det bra, olika lätt, olika snabbt, men ändå.

En sak hörde till den där perioden när navelsträngen skulle kapas eller åtminstone sträckas ut. Föräldern skulle finnas till hands, men fungera enligt principen för en god representant för familjen Wallenberg: verka men inte synas.
För rätt som det var kom barnet farande, som för att kolla att det inte hade blivit övergivet, lämnat vind för våg mitt i allt det där nya.
Då fick jag lära mig en fackterm: det kallades att tanka trygghet.

Uttrycket säger precis vad det handlar om. Och nog fortsätter vi att tanka trygghet långt upp i åren, även om det sker i olika former.
Just så här års behöver vi dessutom tanka något annat, något vi behöver precis lika mycket som trygghet. Vi behöver tanka dagsljus.

Vi behöver se solen när den nu så välvilligt behagar titta fram, trots novembers usla rykte. En femåring upptäcker förtjust att han är flera meter lång – om solen kommer från rätt håll och han ser sin skuggbild.
En hundvalp undersöker nyfiket sitt livs första isskorpa. Änderna väntar hoppfullt på brödsmulor. Barnvagnarna rullar med skönt sovande bebisar i. Någon tar en varm korv, som måste ätas snabbt för att inte kallna. Handskar ett måste.

Alla behöver vi ut i luften, ut i dagsljuset, ut i de sneda skuggornas land. Innan mörkret lägger sig igen. Då är det bra att ha tänkt på att tanka. Gärna full tank.

Copyright Klimakteriehäxan