O Mor - ORM!

Ingen hörde när jag skrek.
Som jag skrek!
Ett skräckfilmstjut, ett terror-vrål, ett rop fullt av fasa och lurande panik kom ur min strupe.

Det är så att vi har en födelsedag att ta hand om i helgen. Och till familjens födelsedagar brukar jag baka en tårta, eftersom vi gillar tårta och eftersom jag tycker att det är en trevlig tradition. Själva festföremålet får bestämma vilken typ av bakverk det ska vara, inom rimliga gränser.
Denna gång önskas det hallontårta.

I Barndomslandet finns en stor och visserligen förvildad, men fruktbärande hallonhäck. Trots den kompakta värmen har vi plockat lite bär. Jag hatar visserligen själva plockandet, har alltid avskytt det: man står där omgiven av taggiga grenar och brännässlor och med ett moln av blodsugande flygfän runt kroppen. Men jag har likväl alltid älskat att äta hallon, och det betyder att man förr eller senare tvingas krypa till korset. Om man vill ha dem, vill säga.

Nu skulle jag alltså ha nyplockade tårthallon med mig hem. Rustade mig tvärt emot tidigare dagar (när jag haft shorts, sandaler och linne som bärplockarutstyrsel) med långbyxor, gympadojor och långärmad skjorta och klev iväg. Hade nämligen insett att jag skulle bli tvungen att ge mig in i snåret, bären i kanterna var i princip redan uppätna, om inte av oss så av skatorna.

Just när jag sträckte ut handen mot det allra första vackert röda bäret prasslade det till vid mina fötter.
Det var då jag skrek.
En huggorm, tydligt zigzagmönstrad i grått och svart, skyndade sig före mig in bland buskarna.
Som jag skrek!

Ingen hörde mig alltså, mer än jag själv, som kunde konstatera hur rysligt ruskigt hemskt det lät. Visst, jag vet att ormen sägs vara den räddaste av oss två. Men jag kommer aldrig att bita en orm. Däremot känner jag mig långt ifrån säker på att ormen tänker låta bli att sätta tänderna i mig.
Mest av allt tror jag att jag hade lust att ropa på mamma.

-O, Mor, ORM! stod det i ”Sörgården” som en gång var småskolans läsebok, av Anna-Maria Roos.
Och när jag var liten var min mamma familjens skickligaste ormdödare (obs: de var inte fridlysta då!) som utan att darra på manschetten gick till angrepp mot dem när de kom uppkrälande ur ett stenröse.
Numera kan jag ju för skams skull inte tillkalla en 88-åring när ormen dyker upp.
Så jag vände bara tvärt på klacken, utan ett endaste hallon i korgen, och gick. Fort.

Men tårtan då, undrar kanske någon, hur går det med den?
Jo en släkting har hallonbuskar i sin villaträdgård. Jag fick sno ihop en liter.
Där har ingen någonsin sett vildare djur än grannens tax kräla omkring. Förutom de där obligatoriska flygfäna förstås, hallonplockarnas eviga sällskap.

Copyright Klimakteriehäxan