fredag, april 25, 2008

AFK i blomningstider

Det blir nog lite glest mellan posterna här på bloggen några dagar framöver.
Ni vet hur det är: ibland lägger jobbet hinder i vägen, ibland är det själva livet som pockar på lite mer uppmärksamhet. Resultat: AFK (Away From Keyboard)!

För den som befinner sig i Stockholm tycker jag att något som verkligen pockar på uppmärksamhet just nu, så är det körsbärsträden i Kungsträdgården. Missa dem inte!
Har tyvärr inte hunnit plåta dem, bara sett dem på håll. Men rosa moln som svävar bara några meter över backen har vi alldeles för sällan.
Snart blommar tulpanparaden på Ringvägen också, då får vi styra kosan dit.

I väntan på närkontakt med mer blomprakt bjuder jag på ett lass tygblommor som jag sprang på. En fördel har de ju, jämfört med de riktiga: kräver varken vatten, omplantering eller gödning.
Fast jag vet ju vilket jag föredrar, förstås …

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, april 24, 2008

Kär och medelålders

Är det någon skillnad att bli kär i medelåldern jämfört med i ungdomsåren?
Så löd frågan som var ett ämne i slutspurten av Blogstafetten. Och jag trodde det var mitt. Satte mig och skrev. Men när jag sedan skulle lägga upp länkarna såg jag, att jag läst slarvigt. Ämnet var redan avklarat! Fast när jag ändå redan hade funderat på saken så... Det här var vad jag kom fram till!

Förmodligen kan man svara väldigt kort på den frågan:
Ja.
Och nej.

Det är delvis en definitionssak: när börjar medelåldern? Samtidigt som vi nog tenderar att skjuta den dagen framför oss så dyker ju ändå tecknen upp, könsneutralt dessutom.
Men oavsett vad den senaste födelsedagen haft för nummer är det lätt att konstatera, att ny kärlek kan uppstå alldeles oberoende av antalet årsringar som huvudpersonerna hunnit samla ihop.

Bevisen finns runt omkring oss i vardagen: 45-åringen som ”i hemlighet” bokat vigsel på Arlanda i samband med utlandsresan. 75-åringen som kramar en nyfunnen hand hårt, som är han rädd att den strax ska vissna. Vilket den kanske gör, i ärlighetens namn, så han gör rätt. Semesterfirarna som har svårt att skiljas när bussen ska gå – kommer de att ses igen? Håller det där, som just verkat så lovande, för vardagens prövningar? Och, inte minst, vad ska ungarna säga?

Kärlek som blossar upp vid vuxen ålder kan som bekant drabba barnen, på olika sätt. I bästa fall får de gladare och lyckligare föräldrar, i kombination med en plastmamma eller -pappa som klarar situationen och lägger sig på ”lagom-nivån”. I sämsta fall tappar de en förälder de till alldeles nyss betraktade som tryggheten själv, som en helt naturlig del av vardagen, som en viktig ingrediens i själva livet.

För risken att den där mogna men nya kärleken slår ned som en blixt, helt utan ouvertyrer och varningar, den förefaller öka i takt med kontrahenternas ålder. Åtminstone ser det så ut i min omgivning.

Så medan en strålande nykär människa i rask takt packar och drar står en överrumplad och strax övergiven annan person och ser på, i vanmakt. Det finns nämligen inte mycket man kan göra åt den person som just drabbats av en av Amors mest välriktade pilar.

Det kan man med säkerhet säga, grundat på erfarenhet, egen och andras. Och där handlar det dessutom om likhet inför ålderslagen: en nyförälskad 17-åring är precis lika fixerad som den 62-åring som just hittat en ny partner.

En annan variant på medelålders kärlek kan vara svårare att hantera, åtminstone för omgivningen. Så sent som i går hörde jag i radio en kvinna bekänna, att hon hade stora problem med sättet som kärlek mellan äldre man och yngre kvinna skildras på bio. Det är helt enkelt regissörernas våta drömmar som spelas upp, menade hon, för vilken söt 25-åring skulle någonsin vilja ha den skrynklige 67-åringen hon paras ihop med på vita duken? ”Sugardaddy” kallas syndromet, som är spritt över världen, och som verkar ha tydliga ekonomiska förtecken.

Om detta kan man förvisso ha vilka åsikter som helst. Kärlek har inga gränser, heter det ju. Nog kan det väl vara både trösterikt och uppiggande att veta, att ny kärlek verkar kunna uppstå precis när som helst i livet. Fast man får inte glömma att gammal kärlek tack och lov också kan bestå, kanske till och med växa!

Sedan finns det en komplikation till: den där nya kärleken som drabbar skoningslöst och hårt, och som skiljer ett redan etablerat par åt, den kan faktiskt ha ett annat sorts föremål än en människa av kött och blod.
Träffat en bilälskare, någon? Eller ett vin- och matfreak? Nyfrälst golfare?
Love is a many splendid thing, folks.
En evigt grön låt om kärlek som kan sjungas igen och igen.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, april 23, 2008

Om hut går hem...

Fick en present av en kompis som just varit en sväng till Storbritannien. Hon tyckte att en coaster var precis vad jag behövde. I alla fall när det handlade om en rolig! Inte uttrycker den väl den ädlaste av tankar... men ändå... hot... eller hut som går hem?
Ett knep mot den där lurande fetman är förstås att låta glasunderlägget bara vara tittgodis, för det där man har i glaset bidrar förvisso till kroppsomfånget.
Ska ta mig en funderare på saken, men lovar inget!

tisdag, april 22, 2008

Naturens under

Det är tisdag och därmed tisdagstema - förra veckan hade över 230 bloggare hängt på och lagt ut foton som vart och ett var en personlig tolkning av nyckelordet.

I dag ska alla tisdagsbilder visa olika aspekter av naturmaterial. Jag har kikat lite och sett såväl jakskit på tork som stenkonstruktioner och finaste fårskinnsfällar, för att ta några vitt skilda exempel.

Mina bilder är förstås från Kina i fjol - och människan måste förvisso hjälpa pärlmusslan lite i starten, men sedan är processen naturlig.

Fast det är inte ofta pärlorna blir så enormt stora som de i halsbandet på bilden, naturens under! Prislappen var därefter. Och även om det fanns prutmån så handlade det om en summa lika stor som den folk köper en lyxbil för! Men titta är gratis och har som bekant även det sin charm.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, april 21, 2008

Cykeltjuven i repris

Man ska börja dagen med ett leende, så har man det gjort.
Trogen denna tes log alltså Dottern, lite trött kanske men ändå, när hon gick ut genom dörren för att ta cykeln och åka till jobbet i morse.
Hon hade, sin vana trogen, gjort natten ganska kort. Kom hemcyklande vid halv elva och släckte en god stund senare. Klockan ringer före sex. Nu, när den var sju, var det hög tid att ge sig iväg.

Det var bara det att cykeln inte fanns längre. Stället där hon parkerat den bara timmar tidigare gapade tomt, och det gjorde också flera cykelfållor bredvid hennes. Sent i går kväll var det fullt, hon hade fått trixa för att klämma in sin.

Alltså har det hänt igen, det förtretliga som händer ideligen: cykeltjuvar hade varit framme under nattens mörkaste timmar. Antagligen lastbilsförsedda lymlar, som kunde slänga upp ett helt gäng tvåhjulingar i olika stadier av elegans och med diverse sorters lås, inget gott nog för att hejda den som verkligen vill sno en cykel.

Cykelstöld betraktas inte som något allvarligt brott. Polisen har fullt upp med annat, vilket man kan förstå. Ändå blir man som människa gruvligt ledsen och besviken när ens ägodel bara försvinner, gång efter annan.
Sonens cykel blev också snodd, den som hade varit en härlig födelsedagspresent, med lite stort avstånd till tramporna, men ändå.
En vacker dag var den bara borta, pojken grät bittra tårar. Samma sak upprepades med nästa cykel. Och en gång fanns bara framhjulet till mountainbiken kvar.

Mopeden vi skaffade hade bara gått någon mil när den försvann. Ny inköptes efter kontakt med försäkringsbolaget, men den gick samma väg. När vi fått hem fjärde mopeden på kort tid släppte vi aldrig ut den på gatan, med skyddsplasten på stod den i hallen tills vi sålt den till någon som hade större tilltro till mänskligheten än vi.

Hur kan man skydda sig mot cykeltjuvar? Vi har grannar som ”fulmålar” sina. En cykel ska aldrig vara ny och fin. Helst ska den antagligen se ut som en skrothög som inte går att förflytta sig en meter på. Annars är det genast en begärlig ägodel, snabbt omsatt på begagnat-marknaden.
Snart är någon ute och trampar på Dotterns cykel. En sak är klar: köparen har inte bett att få se kvittot, beviset för att den rättmätige ägaren också är säljaren.

Inte är det mycket till tröst att en av filmhistoriens verkliga toppnummer heter just "Cykeltjuven". Gjord av Vittorio de Sica 1948.
Men en sak blir ju ändå tydlig: det här med cykelstölder, det är verkligen inget nytt.
Det är i stället en historia som spelas upp i repris efter repris, precis som en gammal film. Tyvärr.
Och vad hjälper det då att man börjat dagen med ett leende?

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, april 20, 2008

Här gapar ett lejongap!

Vad är det som gör att man ideligen klickar på de där länkarna som tar en till sajter där man "får veta" något om sig själv? Någonstans inom mig hör jag en röst som säger "Skaffa dig ett liv!" medan datorns markör obetvingligt rör sig mot den där länken.

Jaja, man har ju inte roligare än man gör sig. Den här gången är det Bloggblad som förlett mig att kolla vilken blomma jag liknar. Resultatet som synes: lejongap. Då är frågan om jag är nöjd med det beskedet? "Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket...".

Men hungrig är jag ju för det mesta, så så långt kan det där med gapandet stämma. Och inte har jag något emot den här blomman heller - Antirrhinum majus heter den på latin. Sitt svenska namn har den fått för att blomman när den trycks ihop öppnar sig som en mun. Samma mekanism gör att blomman öppnar sig för pollinerande insekter och sedan sluter sig omkring dem igen, så att mycket frömjöl fastnar på insekten - allt för artens fortlevnad, på naturens eget fiffiga vis.


I am a
Snapdragon


What Flower
Are You?


Vårvitt


Jag vet att det här är fullständigt o-originellt. Att var och varannan människa i Sverige i dag kan se samma sak som jag. Det är vitt som snö där ute, vare sig man vänder blicken upp mot himlen eller ner mot marken - men det är inte snö, det är blommor med vita kronblad som målar världen i vårvitt. En fröjd för såväl öga som själ!
Och man måste passa på och titta NU. För strax är det över.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, april 19, 2008

Om döden kommer om ett år

"Om jag fick veta att jag skulle dö om ett år då skulle jag…" - så lyder ämnet som jag fått i slutspurten av pågående Blogstafett. Jag har fått det från Deercats bravader (sedan några andra stafettdeltagare tappat pinnen).

Vad tror jag då att jag skulle göra om jag fick veta att jag hade ett år på mig för att leva? Svårt!
Jag tror att jag skulle:

Gråta. Osäkert hur länge och hur ofta, men jag skulle fälla många tårar, känna ilska, tycka att allt är orättvist.
Ifrågasätta. Hur är detta möjligt? Vad beror det på? Vad kan omgivningen lära av mitt öde?
Glädjas. Så gott det nu ginge. Åt att inte dö ung, till exempel.
Minnas. Tänk att jag har fått vara med om så otroligt mycket!
Kramas. Söka närhet, värme, tröst.
Rensa. Reda ut papperen, slänga eventuella fåniga hemligheter som överlevt i gömmorna.
Skriva. Som en hjälp att tänka.
Tacka. Sträcka ut en hand till de som varit med på livsresan, försäkra mig om att de fått veta vad de verkligen betytt.
Leva. Försöka finnas i vardagen: äta, dricka, sova, läsa, bada, promenera, lukta på blommorna.
Hoppas. Att det var fel på diagnosen, att någon blandat ihop saker och ting, att vetenskapen redan i morgon skulle presentera lösningen som skulle betyda min räddning – ett tag till…

Tittar på min lista, som naturligtvis skulle kunna göras ännu längre.
Inser att en hel del av de där punkterna borde finnas på agendan redan nu.
För i själva verket kan vi ju dö inte bara om ett år, utan redan i morgon.

Copyright Klimakteriehäxan


Nu ska ett ämne vidare till nästa stafettdeltagare, som heter "I stort sett menlös".
Hon ska fundera över detta: Vad begreppet "hemma" egentligen betyder.

fredag, april 18, 2008

Citrongult

Citron är en härlig frukt, en krydda i allt möjligt från drink till fiskgryta till glass. Citron är gul. Citrongul.
Citronfjärilen är ljuvlig att möta när den fladdrar förbi på sommarens första flygtur. Den är gul. Citrongul.
Gula blommor finns i mängd. De lyser upp vår värld, de är en fröjd för flera sinnen. De är ofta citrongula.

Därmed måste jag väl ha gjort klart att jag inte alls har något emot den där färgen, tvärtom. MEN – och det här är ett allvarligt men – varför har någon fått för sig att en vanlig svensk man kan låna blommans, fjärilens, fruktens färg? Och tro att den är klädsam!?!
Inte för att vi bör ropa på förbud i onödan, å nej, men i det här fallet är det faktiskt inte bara rimligt, det vore också en ren välgärning, ”A small step for a human but a big step for humanity”, för att citera en berest människa (ja på månen hade nog ingen slips över huvud taget).

Alltså föreslår jag totalförbud för citrongula slipsar. Vem kom över huvud taget på tanken? Har de inga speglar, alla de där herrarna (ofta maktmän) som under den vita skjortkragen hastigt snor ihop en citrongul knut av storlek som modet för tillfället rekommenderar och sedan går ut för att möta världen?
Den gula färgen stiger dem åt hakan, sprider en sjuklig ton över huden, har ingen kontakt med kroppens övriga kulörer, lever ett eget liv och formligen skriker ”titta inte på människan, titta på strypsnaran, den lysande!”.

Alla som lever med en gulslipsad man kan naturligtvis göra en insats, av gerillatyp: smyga in i hans garderob när han inte ser och hastigt avlägsna de där fula tingestarna. I bästa fall inser han att de inte är något att sakna, att det är ett steg mot en bättre framtid. Kanske kan de återanvändas, sys på som handtag på en kasse man handlar mat i, kanske kan de förvandlas till kraftigt snöre på ett originellt presentpaket, kanske kan de hålla fast fågelskrämman i vinbärsbuskarna när årets skörd börjar mogna, kanske passar de rent av jättebra runt halsen på själva fågelskrämman?

Därmed vill jag
ha sagt, att även en citrongul slips kan vara bra att ha.
Bara inte en man har den runt halsen.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, april 16, 2008

Ordlös längtan - Wordless longing

Ordlös onsdag är en kedja av bloggare som troget, vecka efter vecka, publicerar en egen bild, i princip utan förklarande text. Denna veckas bidrag hittar du om du klickar här - och en internationell variant finns här.

Wordless Wednesday is a chain of bloggers worldwide who publish their own photos, basically with no explaining text. More wordless pictures to be found here - and this is the way to the (not completely) Swedish version.

Copyright Klimakteriehäxan/The Menopause Witch

tisdag, april 15, 2008

En flik av himlen

Tisdagstema denna vecka: himmel. Himmel, så svårt! Dagens variant är odramatisk. Men det brukar bli bättre framåt kvällen... när man kan fånga en flik av himlen inramad av ett valv, en himmel som samtidigt speglar sig i vattnet...
Fler bilder på tisdagstemat här.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, april 14, 2008

Tiden borde stanna

Det kändes lite som att få en ny gren på släktträdet, att komma in i en ny familj. Plötsligt visste vi alla en massa, om en mamma i randiga tröjor som driver en kursgård, om en pappa som försvunnit utomlands, om en farmor i Spanien, om cykling, om fotbollsträning, om skolan, om grannarna, om mobilen som var laddad och fungerade fläckfritt, om hela det lilla samhället där familjen hör hemma.

Så spred oron sig. Varför kom hon inte hem, den där 10-åriga flickan som drömde om att bli sångerska eller dansare, flickan som just tränat fotboll med kompisarna och cyklade hemåt, ensam på turen för första gången? Varför svarade hon inte när mamma ringde, hon hade ju svarat alldeles nyss? Vart hade hon tagit vägen? Vad hade hänt?

Ute mörknade vårnatten. Men flickan kom inte hem. Hennes cykel återfanns slängd vid sidan av vägen, i övrigt inga spår – också mobilen tystnade när batteriet laddat ur.
Sedan dess har mängder av människor letat. I skallgångskedjor har folk dragit igenom skogarna, knackat dörr, hoppats på tips.

Bilderna som togs bara minuter innan Engla försvann visar en stolt tjej som trampar vägen fram, nästan hemma. En annan bild, tagen med samma nya kamera som bara skulle testas, visar en röd Saab som kör åt samma håll som Engla cyklar.
Men ingen klarhet, inga spår, inga entydiga vittnesmål kom fram.
En misstänkt greps dock. Han nekade.

I går kväll kom ändå svaret, det som vi i den nu enormt utvidgade familjen fruktat. Engla hade mördats, gärningsmannen har erkänt. Det gör ont. Ett barns liv har spillts. Alldeles i onödan.
För polisen hade kanske kunnat hejda alltihop genom att följa upp ett tips som kom in för ett och ett halvt år sedan, i spaningen efter ett annat mord. Nu erkände den gripne – för så länge sedan utpekad av tipsaren – att han begått båda brotten.

Jag står och hackar lök samtidigt som Dagens Eko börjar. Detaljerna radas upp igen, hamras in i våra hjärnor och hjärtan: hon var ju nästan hemma. Hur kunde det hända? Hur är en barnamördare funtad? Han har slängt henne på en väg!
Jag känner hur tårarna börjar rinna. Det är som om sorgen drabbat min närmaste omgivning, familjen som blev min under en intensiv vecka med ideliga lägesrapporter och ett borttynande hopp.

Tankarna går till Englas mamma medan jag gråter. Det är på samma gång omöjligt och enkelt att sätta sig in i hennes situation.
Men det är klart, jag håller ju på och skalar lök. Skulle kunna skylla tårarna på det. Eftersom inte ens mord på ett barn får tiden att stanna. Även om man tycker att den borde det.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs i Svd om veckan när Engla var spårlöst försvunnen och om stämningen i Stjärnsund.

söndag, april 13, 2008

Sipptid

Få saker är så lustfyllda som denna: att plocka årets första vitsippebukett. Min är visserligen liten, eftersom de små rara liven nyss vågat sig upp i min närhet - jag vet förstås att andra har sett dem, och plockat dem, för länge sedan.
Men inte spelar det någon roll - vitsippan är en av våra bästa och finaste glädjespridare!

Åkte själv förbi en sådan där svindlande vacker vitsippsbacke i förra veckan - det är klart att när de står där i tusental och gör marken vitprickig är intrycket lite annat än det man får av de få småttingar som står i mitt finaste nubbeglas. Helt begripligt har målare gång efter annan försökt skildra vitsippsbacken med färg och pensel, några har lyckats rätt så bra - men originalet slår förstås alla kopior.

Och medan jag ändå är i farten blev det några pärlhyacinter också. Fast i kruka. Fint ändå!
Jag minns att när jag bodde utomlands var de där vårblommorna något jag verkligen saknade.Copyright Klimakteriehäxan

lördag, april 12, 2008

Ett prisvärt sätt att sitta

Kanske är det världens mest obekväma stol.
Kanske är den underbar att sitta på.
Vilket som än är sant (jag har aldrig haft chansen att testa) skulle jag otroligt gärna vilja ha en. Och faktum är att jag var ganska nära att skaka spargrisen hårt när den där stolen var ny. Den var så annorlunda att den frestade trots prislappen, som på den tiden var fullständigt svindlande.

Stolen är gjord i betong och stål, i bara 150 exemplar, och formgiven av Jonas Bohlin som ett examensarbete på Konstfack. ”Concrete” blev ingen kommersiell framgång – då. Från att ha kostat flera tusen lär de sista exemplaren ha reats bort för en endaste tusenlapp.
Men sedan hände något.
För i slutet av 90-talet gick en Bohlin-stol under klubban för 170 000 kronor.

Och i dag konkurrerar den, minst i klassen, om designälskarnas kärlek med enorma byggnadsverk, landmärken som Turning Torso i Malmö, Svampen i Örebro, Öresundsbron, Stockholms tunnelbana och flygledartornet på Arlanda.
Det är betongvännernas svenska branschorganisation som fått för sig att vi ska rösta fram sju nya underverk, alla gjorda i betong, alla svenska, och man har korat 21 kandidater.

Hur man nu ska jämföra en stol med ett kulturhus, en kyrka eller en bro övergår mitt enkla förstånd. Men om jag ska rösta blir det på minstingen, Bohlins stol. Tänka sig ett underverk som man faktiskt kan ha hemma! Som ett sätt att sitta!
Fast hade jag haft en hade jag nog sålt den vid det här laget.
Även kärlek kan som bekant ha sitt pris.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, april 09, 2008

Min första reservdel

Den sitter på plats nu, min första reservdel. Jag tror att den är gjord av silikon, fast jag är inte säker. Och nej, det är inte nya bröst jag har begåvats med. De jag har fått alldeles gratis räcker mer än väl. Nu handlar det verkligen om något väldigt mycket mindre:
En ny lins i höger öga.

Har man som jag varit starkt närsynt i hela sitt liv, åtminstone sedan 7-årsåldern, det är belagt, så kommer den grå starren som ett brev på posten när man blir äldre.
Förr i världen fick folk vänta tills de var nästan helt blinda innan något gjordes åt saken, vilket också betydde att patienterna var rejält till åren komna när man försökte. Så blev det också order om stillaliggande, en veckolång konvalescens, minst.

Idag är det här ett rutiningrepp, ja man kan säga en dussinvara, för på den klinik där jag opererades gör man i snitt tolv sådana här ingrepp varje dag.
När jag var ditkallad för undersökning var jag i särklass yngst i väntrummet, för fortfarande verkar det vara så att man gärna väntar. Eller så skjuter de drabbade själva upp det så länge det någonsin går – för lite läskigt är det att kirurgen gör ett hål i ögat (2,75 mm långt), suger ut innandömet i den gamla linsen, viker ihop den nya och petar in den på plats, allt sker medan patienten är vaken och har ett enormt mikroskop med mycket stark lampa i trakten av näsan.

Men en knapp timme senare satt jag vid skrivbordet på jobbet, visserligen iförd solglasögon och med lite sudd i blicken, ändå nöjd.
För om några veckor ska min reservdel och min kropp ha kommit överens om hur den fortsatta samexistensen ska vara.
Då blir det nya glasögon – och jag hoppas att jag kommer att se bättre än jag gjort under hela mitt vuxna liv.

Tack vare den där lilla reservdelen, mindre än 4 mm i diameter, med de två små ”armarna” som håller den på plats.
Märkvärdigt, det är vad det är.
Mitt första steg på vägen mot Reservdelsmänniskan.

Copyright Klimakteriehäxan

Selma blir aldrig gammal

Selma Lagerlöf skulle ha blivit 150 år i år. Även om hon inte är direkt jämförbar med Linné så tycker jag ändå att hon vore värd att visas lite mer intresse, bli lite hyllad så här i efterhand.

Selma blir nämligen aldrig gammal, och då menar jag förstås hennes böcker. Jag kan rada upp flera favoriter, ”Kejsarn av Portugallien” är en självklar, liksom den självbiografiska trilogin. Och när på 90-talet man lät publicera hennes brevväxling med Sophie Elkan fick Selmas personlighet nya dimensioner: en passionerad kvinna klev fram ur den lite tillknäppta lärarinnefiguren, som bland männen verkade ha funnit bara en värd att älska: pappa.

Nu har i alla fall två olika utställningar om Selma öppnats i Stockholm, Svenska Dagbladet skriver om dem i dag. Och eftersom de hålls öppna ända in i september så vore det väl uselt om jag inte skulle lyckas släpa mig dit, när det nu kommer att finnas en hel sommar att ta av.

Tidningen bjuder också på ett kunskapstest om Selma, tio frågor.
Jag hade åtta rätt... önskar jag hade kunnat säga alla...

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, april 08, 2008

Varför sopsorterar vi?

Någon har gjort en undersökning som klart visade, att kvinnor 50+ är de enträgnaste och mest samvetsgranna sopsorterarna.
Jag tror på det. Varje gång jag står vid de gröna behållarna och plattar till mjölkpaket och skiljer plast- från pappersburkar, skruvar av metallock från glasburkar och vrider på förpackningar som är svåra att artbestämma, tycker jag att de flesta andra som kommer i samma ärende är sådana som jag: kvinna, 50+.

Men hur bra är det egentligen, det vi gör? Den frågan är inte alldeles lätt att besvara.
Vi tror ju att vi är duktiga, gör miljön och samhället en stor tjänst.
Tveksamt. För nu visar det sig till exempel, att kuvert ska aldrig läggas bland tidningarna man ska slänga. Klistret ställer nämligen till stora besvär, maskiner beckar ihop, reparationerna blir dyrbara.
Kuverten, också de ”miljövänliga”, ska i hushållssoporna (fast naturligtvis inte till komposten, ifall någon har en sådan också, för att göra ytterligare en miljöinsats).

I slaskhinken med köksavfallet ska kuverten blandas med glödlamporna. De får inte läggas i behållaren för glas, för om lamporna blir många måste hela glaslasset kasseras, eftersom det då blir för mycket metall i.
Den sorts yoghurtförpackningar som har skruvkork av plast brukar jag samvetsgrant ta isär för att lägga kapsylen i hårdplast-containern.
Det bör jag inte göra, får jag nu lära mig. För om korken sitter på luktar det inte så illa om yoghurt-resterna (lockar råttor?) – och lite plast förstör inte papp-återvinningen.

Men yoghurtpaketet är väl ändå ursköljt, invänder kanske någon?
Nja, det är inte alltid bra, det heller. Åtminstone inte om man spolar ur det under varmvattenkranen, för då handlar det i stället om energislöseri.
Dessutom är det förstås så, att mycket plast förstör möjligheten att ta vara på pappkartongerna.

Frigolit då? Vad är det? Inte glas, inte metall. Men plast? Kan köttfärstråget bli en del i en framtida fleece-tröja? Eller ska all frigolit ta vägen någon annanstans? Vart då i så fall?
Frågorna är fler än svaren.

Så står man där med en plastkasse som ett och annat har läckt ut i.
Den kassen får inte läggas nånstans, åtminstone den miljöstation jag använder har ingen sådan behållare.
Och batteriholken har oftast bortplockad bottenplatta, eftersom folk tydligen gärna letar efter uppladdningsbara som någon har kastat av misstag. De vanliga, ointressanta och urladdade, ligger kvar på marken i en enda röra och läcker otäckheter.

Risken är att man ger upp, langar allt i sopnedkastet – i väl hopknuten påse, självklart.
Men då är det svårt att bibehålla imagen av noggrann miljövän, sann sopsorterare. Fast när avfallet eldas upp blir det i alla fall värme av skiten. Precis som förr.
Och vi är tillbaka på noll.
Varför sopsorterar jag, egentligen?

Copyright Klimakteriehäxan


Källor bl a Sveriges Radio och DN.

Tisdagstema: MAT

Ett ständigt aktuellt och intressant ämne är påbjudet som denna veckas tisdagstema: mat.
Och jag ger er, förutom de gröna nyttigheterna, dessutom lite mat-ta på köpet...
Ät något riktigt gott i dag!
Och kolla gärna in fler tisdagstema-bilder här.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, april 07, 2008

Min vän vitlöken

Jag var i princip en vuxen människa när jag för första gången åkte till ”det riktiga” utlandet – ja en tur över Sundet till Helsingör kunde ju inte räknas.
Resmålet blev Mallorca. Det var vanligt på den tiden, förmodligen för att det var relativt nära och inte särskilt dyrt. Annorlunda lovade i alla fall researrangörerna att det var.

Nog var det olikt hemma, alltid. Och då tänker jag inte bara på språket, naturen och klimatet.
Spanien luktade annorlunda.
Det var dels det där rengöringsmedlet som användes på alla billiga turisthotell, förmodligen med så starka kemikalier att alla småkryp dog direkt. Dels var det blommorna som bjöd på av oss dittills okända dofter.

Men det som var allra mest slående, det var hur människorna luktade. Överallt. I receptionen, på bussen, på nattklubben, i affärerna.
Vad var det som luktade? Det var en ganska äcklig odör, faktiskt. Och vi hade helt enkelt inte en aning om svaret.
För vi hade ju aldrig träffat på en vitlök, vi som kom från alldeles vanliga svenska köksbord med potatis, falukorv, kålpudding och fläskpannkaka.

Idag är vitlöken lika vanlig som vitpepparn i våra helsvenska grytor och pannor. Vi köper dem i långa vackra flätor när vi hamnar i trakten av Medelhavet, folk odlar dem i sina trädgårdsland, vi äter dem helstekta, vi hackar, vi pressar, vi torkar. Vi älskar vitlök, helt enkelt!

Fast jag blev inte omvänd i en handvändning. Kommer ihåg hur man fortfarande i slutet av 70-talet konfererade runt bordet på Cattelin: tänker någon äta vitlök? För i så fall gör vi det också, så att alla luktar lika mycket! En enda vitlöksätare stank ur munnen, så var det bara, och det var priset man fick betala för den goda smaken.

Idag tillhör jag den stora fan klubben. Så till den milda grad att jag faktiskt en gång försökte odla några egna i balkonglådan. Tryckte ner ett par klyftor som smugit sig undan och visade tendenser till att ha något grönt i toppen. Vattnade, väntade. Och de satte fart. Upp kom tunna gröna blad. Jag väntade ett tag till. Men så gick det inte längre, jag kunde inte bärga mig. Ville veta om det hade blivit något?

Det hade det naturligtvis inte hunnit bli, så otålig får man inte vara. Men de gröna bladen gick utmärkt att äta, mer som godis ungefär. Sedan fick jag gå och köpa vitlök på det gamla vanliga viset. Och nu för tiden luktar ju inte vitlök ovanligt alls… det märks knappt att man ätit av den… konstigt hur saker och ting förändras!

Nu puttrar lammfärsbiffarna i pannan, späckade med pressad vitlök, oregano och soltorkade tomater. Med lite fetaost i såsen kan man ytterligare förstärka känslan av närhet till vitlökens ursprungliga hemtrakter. Det brukar smaka bra.
Men falukorv är också gott.

Copyright Klimakteriehäxan
Bilden är en repris från i fjol!

Omodern blogg

Bloggare kan vara mer eller mindre moderna.
Jag tillhör definitivt den senare sorten.
För jag har inte fattat att numera bör man mikroblogga.
Vilket betyder att man lägger ut superkorta poster på sin blogg, max 200 tecken. Randar man på utan hejd är man ute, gammaldags, definitivt borta.
Ja, där ser man.
Till och med för att blogga om mikrobloggning använder jag dubbel dos, nästan 400 tecken.
Inte kan jag mikroblogga, det är tydligt!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, april 06, 2008

Balkong eller berså?

Det börjar dra ihop sig nu.
Båtfolket surrar kring sina uppallade flytetyg som flugor kring en sockerbit.
Vinterdäcken ska av. Grävande byxbakar tar emot solen i koloniträdgårdarna. Krokusarna gör gräsmattan prickig i lila, gult och vitt. Folk har till och med kaffetermos med sig, sitter en stund och njuter. Vackra promenadstråk är lika trånga som Hamngatans trottoarer i julruschen. Och blomsterhandlarna har tagit hem plantorna.

Vårbruket kan börja, helt enkelt. Och det gäller vare sig man är krukbrukare på balkongen eller håller till i bersån på marknivån.
De sanna entusiasterna vet ju precis vad som ska göras och i vilken ände man ska börja. Köper gödning, fröpåsar och ny jord, går på trädgårdsmässan och ruinerar sig på plantor som inte vet att det står ”perenn” på krukorna de levereras i. Beskär fruktträd, luckrar rabatterna, räfsar nerblåsta kvistar och kvarblivna löv.

Att odla är helt enkelt en folkrörelse, oavsett vad och var man odlar, och hur mycket. Måste vara den där fascinationen av att se saker växa, utvecklas, mogna – saker som man ”gjort själv”. Och den känslan infinner sig även om man inte egenhändigt sått fröet till tomaterna utan tagit genvägen via färdig planta i butiken.

Samma djupa förankring i folksjälen är väl också förklaringen till att så många böcker om trädgårdar, växter och odling kan ges ut i Sverige år efter år. Eftersom det handlar om böcker med många vackra bilder i är det inte ens billiga trycksaker, men det spelar ingen roll. Svensken vill veta mer om klassiska engelska, hårt ansade trädgårdar, anläggningar med historisk klang i Italien, tankarna bakom Enköpings stadsparker – eller helt enkelt ännu ha en bok om favoritkrukväxten, vilken den älsklingen nu är.

Själv har jag inte gett mig i kast med det som ska bli mina prunkande balkonglådor än. Misstänker att ytterligare någon köldknäpp kan göra det värt att vänta. Men när jag väl slår till brukar det inte bli några dramatiska nyheter. Penséer, gärna. I år har jag övervintrat två av fjolårets pelargoner, ska bli intressant att se om de tänker blomma i min inte alltför uppmärksamma vård. Och så brukar jag se mig om på fönsterbrädena: finns det något som ser ut som om det vill leva längre, men inte är särskilt snyggt om man tittar lite noga?

På det viset brukar det hamna några begonior och våreldar på balkongen också. Utan undantag brukar de tacka vänligt för flytten genom att blomma så gott som utan uppehåll hela sommaren, alldeles gratis. Och då blir det den där härliga ”gjort-det-själv”-känslan igen!
Som nöjd krukbrukare kan jag ändå känna ett litet, litet styng av avundsjuka när folk visar upp sina villaträdgårdar, kolonilotter eller romantiska bersåer som gjorda för ett glas champagne och några nyplockade jordgubbar (ur egna landet, förstås, vad trodde du?).

För även om vi som tillhör balkongfolket kan känna oss lite nöjda när det blommar som bäst är det ju skillnad. En lila syrénberså i juni slår de flesta balkonger, även de med nyputsade väggar och just utslagna rosor i kruka.

Apropå rosor, så leder de tankarna till det där med tagetesen, blomman jag inte tycker om, inte vill umgås på nära håll med. Häromdagen fick jag lära mig, att tagetes faktiskt har en alldeles speciell fördel: dess blotta existens motverkar förekomsten av nematoder (skadedjur av masktyp) i jorden, otrevliga saker som annars gärna kastar sig över rosenbuskar och tar livet av dem.

Det var då för väl att den där trista växten har en uppgift att fylla. Och väldigt skönt att jag ändå inte behöver ha några.
För på balkonger har man inga rosenbuskar. Kanske inga nematoder heller, vad vet jag?

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, april 05, 2008

Snabbaste lördagsmiddagen

Dottern utflugen för kvällen.
Sonen inte ens avhörd.
Alltså blev vi två till middagen, Maken och jag.
Vem skulle nu laga till något?
Ingen ville.

Så där är det ju ibland, det finns för all del råvaror att använda sig av, men lusten – den anmäler sig inte, lika lite som en frivillig kock.
Fast så lagda är vi ju i vår familj att vi utsätter oss inte för svält i onödan, det behöver man bara se oss för att förstå.

Det blev jag (förstås, höll jag på att tillägga…) som gick till köket trots allt.
Öppnade kylen.
Vad ville jag egentligen ha?
Fläskfilé? Nja, inte just i dag. Lammfärs? Måste tillredas senast i morgon – men ikväll? Nej. Rökt lax? Inte sugen. Falukorv? Men det är ju ändå lördag!

Då föll blicken på en bit chevre, av den smalare sorten. Den har legat ett tag, risk för uttorkning föreligger.
Vi gillar chevre. Jag gjorde slag i saken.
Det tog fem minuter från start till ätklart och blev jättegott. Inte vet jag om det är min egen uppfinning eller om jag läst om det nånstans – men här får ni receptet till det jag härmed döper till:

”Klimakteriehäxans rekordsnabba lördagsmiddag”

Baguette, av valfri sort (jag hade fått med mig en lyxvariant av misstag, med solrosfrön och valnötter, den var inte dum fast onödigt dyr)
Chevre, smala typen (bäst storleksanpassad till baguetten)
Balsamvinägerkräm av fikontyp (väldigt bra att ha hemma till annat också)
Körsbärstomater
Sallad (gärna ruccola men det går bevisligen med andra varianter)

Jag skar brödet i centimetertjocka, osten i ungefär halvcentimetertjocka skivor. Parade ihop dem i en pajform. Ganska rikligt med balsamvinägerkräm ringlade jag över. In i mikron i ungefär 1,5 minut på full effekt. Under tiden delade jag tomaterna i halvor. Tog ut formen med osten och brödet, langade i tomaterna. Ny omgång i mikron 1,5 minut. Färdigt!
Skulle strö ruccola över, men den råkade ha möglat så det fick bli isbergssallad i stället.

Inte kommer jag väl in i Kocklandslaget på den här meriten, men skulle ni vilja få till en snabbis till middagsbordet tycker jag ni kan pröva.
Fast det finns förstås ett grundkrav: man måste tycka om getost.
Jag har hört att det faktiskt finns de som inte gör det… stackars människor!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, april 04, 2008

Fådda blommor

”Det är alltid rätt att ge en blomma.”
Hört det?
Trott det?
Glöm det!

Nog för att jag tillhör den stora befolkningsgruppen som älskar blommor. De kan växa vilt, stå i kruka, rabatt, drivhus eller balkonglåda, det kvittar. De kan heta maskros, vitsippa eller orkidé. Jag blir utan undantag glad för en bukett eller en kruka, alla sorters "fådda blommor".
Men – och nu kommer ett stort MEN: Ge mig aldrig en hortensia!

Hortensia är en busk-
liknande växt med kraftiga gröna blad och stora, generösa, bollformade blomklasar i vitt, blått, rosa eller lila.
Nu fick jag en vit. Den var full i blommor, hur fin som helst (ja, de är dyra också, till råga på allt!)
Den sattes förstås på hedersplats i vardagsrummet, synlig från alla håll. En ren ögonfröjd. I alla fall när jag gick till sängs på kvällskvisten.

På morgonen möttes jag av den tröttaste växt jag någonsin sett. Allting hängde. De nyss så kraftfulla blomkloten såg ut som gamla urkramade disktrasor. Hortensia hade blivit törstig, törstigare än värsta ölgubbe minuten innan Systemet öppnar en måndagmorgon.
Klart hon fick vatten. Det bubblade, kluckade och gurglade när hon drack, girigt sög i sig dropparna.

Jag trodde faran var över, sa några vänliga och ursäktande ord till henne, lovade att det inte skulle hända igen.
Tror ni att Hortensia hämtade sig? Inte.
Jo. en och en halv blomklase, ungefär. Resten var bara att klippa bort. Och de gröna bladen hade också förvandlats, till något som liknade silkepapper: tunt, torrt och skört.

Då minns jag plötsligt att vi träffats förr, Hortensia och jag. Med exakt samma resultat. En kulturkrock som ledde till den ena partens snara frånfälle. Och jag lever ju fortfarande, så ni fattar vem som kroknade.
Nu står hon halvt dold bakom en gardin, med den enda överlevande blomklasen lite synlig, och hon får vatten fast jag tycker det verkar fånigt att försöka ställa sig in hos henne nu när det ändå är för sent.

Och så minns jag också hur det ser ut på Azorerna, ögruppen långt ute i havet där vi semestrade för några år sedan.
På Azorerna växer Hortensia. Överallt. Och nu talar vi inte om krukor, vi talar om häckar. Mil efter mil av blommande hortensior i alla nyanser, blommor som kan driva vilken naturfotograf som helst till vansinne genom överflödet, skönheten, färgerna.
Men inte f-n är det någon som går och vattnar. Hortensia blommar ändå, kan inte stava till ”s-l-o-k-a”. Där, alltså.

Ge mig alltså aldrig en hortensia.
Skicka den hellre till Azorerna, där den trivs.
Jag kan till och med tänka mig att hänga med.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Uttrycket "fådda blommor" är en Kurt Olsson-konstruktion som jag starkt gillar!

torsdag, april 03, 2008

Flitiga bloggare!

Vet ni att just denna kväll förnyades hela listan över de femtio senaste ”pingningarna” på nyligen.se på mindre än två (2) minuter!? Klockan 22.25-26 inträffade detta, som kändes som någon sorts rekord.
Kan det vara det?
Högtryck verkar i alla fall råda i Blogg-Sverige så här på kvällskvisten!

Folkvandring pågår

Det pågår en omfattande folkvandring i vårt land.
Den sker i det tysta, den orsakar inga löpsedlar, ingen statistiker kan visa exakta siffror på hur det förhåller sig.
Men omflyttningen är likväl i full gång.
Jag vet, för jag är en del av den.

Resultatet när ett barn är flygfärdigt och lämnar boet för att reda sig ett eget näste blir nämligen att en sängplats blir ledig i det gamla hemmet.
Kedjereaktionen hos oss lät inte vänta på sig.
Jag övergav den äktenskapliga paulunen med kudden under armen och sover numera sött i det övergivna pojkrummet, med Tarzan, Narnia och Sune i bokhyllan och legokonstruktioner och flygplansmodeller i hörnet.

Medan alla sängar i alla sovrum fortfarande var upptagna har jag på senare år allt oftare hamnat på soffan i vardagsrummet medan vargtimmen både kommit och gått. Det gick till och med så långt att jag började tycka att det var rätt OK att ligga där, trots att soffan både är i smalaste laget och lite knöligt nersutten.

Vi har lite olika arbetstider och lite olika rutiner, Maken och jag, och det har lett till att han allt som oftast släcker lampan innan jag ens hunnit öppna boken för de där nödvändiga kvällssidorna innan John Blund känns välkommen.
Sedan har vi det där med ljuden.
Jag anser att Maken väsnas. Det betyder att jag vaknar – eller att jag inte somnar alls, utan bara ligger och känner irritationen puttra till den grad att jag inte ens orkar gäspa längre, så klarvaken blir jag.

Nu är det förvisso så, att Maken är ofin nog att påstå att även jag kan producera diverse inte alldeles njutbara läten i skydd av nattmörkret. Det stör ju inte mig, eftersom jag sover, så jag vet inte varför det nu ska vara något att orda om, speciellt inte som han verkar kunna sova hyfsat ändå, men ämnet har så att säga kommit upp.

Resultatet av den nu genomförda folkvandringen i vårt hem är att vi sover bättre, helt enkelt. Vilket såväl på kort som på lång sikt måste vara av godo för samtliga inblandade. Och har man nu varit gift så länge att silverbröllopet väntar om hörnet får man väl hacka i sig att den där romantiska drömbilden av den eviga dubbelsängen är ett passerat stadium, till förmån för humör och hälsa på dagtid.

Och så häromdagen kom vi in på ämnet över en kaffekopp på jobbet.
Det var då jag insåg, att jag är en mycket liten del av en omfattande flyttvåg.
-Jag sover på soffan varenda natt, sa en tjej.
-Vi skaffade var sitt sovrum när vi hade bott ihop i ett halvår, annars hade vi skilt oss, sa nästa.
-Min man fick nog av att jag både snarkar och sparkas, sa en tredje lite generat, så han sover numer tillsammans med datorn.
-Ja min fru ställde ultimatum, sa en man.
-Endera flyttade jag ut ur sängkammaren – eller ut ur villan, det var bara att välja!

När nattskilsmässan väl är genomförd kan alla helt enkelt snarka ifred.
Så kan man uppnå nattro genom en enkel folkomflyttning.
Nattro. Tystnad. Ostört.
Vilka vackra ord!
Sov gott, det är strax läggdags!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, april 02, 2008

Ordlöst - Wordless

Så här kan det se ut när begreppet "ordlös" känns alldeles självklart! Fler ordlösa onsdagsbilder hittar du den här vägen.
So this is what it looks when "wordless" is no exaggeration! More wordless photos here.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, april 01, 2008

Lurad?

Första april. April Fool´s Day. Lurad?
Jag vet inte om jag gått på något skämt, har i alla fall inte märkt något...
Men nyss läste jag om ett som var tämligen sofistikerat.

Vi befinner oss på en arbetsplats där majoriteten av de anställda är kvinnor.
Redan på morgonen den första aprildagen börjar tjejerna begära enskilt samtal med chefen. De anförtror honom, en efter en, att de är lyckligt gravida och kommer att försvinna från jobbet för att föda barn. Och upplysningen är – naturligtvis! – tills vidare konfidentiell.
Vid lunchtid är chefen riktigt ängslig: samtliga hans anställda av kvinnligt kön ska nedkomma, nästan samtidigt.

Hur fick han veta hur det egentligen förhöll sig? Det förtäljer inte historien. Fast någon måste väl ha sagt det förlösande ”April april” – kanske gjorde damerna det i korus?
Måhända kan detta vara något att genomföra ett annat år?
Det är ju bara 364 dagar till nästa April Fool´s Day!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: l-å-n-g

Och lång, det är väl precis det man blir i skor som dessa...
Om jag köpt dem?
Nej, det skulle fått mig att bli i längsta laget. Alldeles bortsett från att jag förmodligen inte skulle ha tagit mig särskilt långt med dessa skapelser på fötterna. Bilden är tagen i London i januari.
Fler tisdagsbilder på temaordet lång hittar du om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan