onsdag, december 31, 2008

Wordless into 2009 - Ordlöst in i 2009

The road to the future starts here, again. But it disappears in the fog, the forecast is vague. Hopefully it will clear up. Happy New Year!

Vägen in i framtiden börjar i natt, igen. Men den försvinner över krönet, in i dimman, bort i det okända. Förhoppningsvis klarnar det. Gott Nytt År!

Copyright Klimakteriehäxan

More Wordless Wednesday Pictures for New Year´s Eve this way!
En variant av den svenska Ordlös Onsdag-kedjan verkar numera finnas här.

tisdag, december 30, 2008

Årets nytillskott i språkskogen

Varje år släpper Nämnden för Svensk Språkvård en lista över ”nyord”, av expertisen godkända tillskott till vårt svenska språk.

DN har kikat på nyorden för året som alldeles strax är slut. Där finns till exempel två begrepp som handlar om bloggande. Det ena är "bloggbävning” – som uttyds som det som pågår när massor av bloggar behandlar ett och samma ämne, det andra är ”mikroblogg” som betecknar en blogg med enbart jättekorta inlägg.

För den som inte lyckats bli fri från vintersnuvan finns möjligheten att ”ADV-a” – att ägna sig åt Alvedon, dryck och vila i hälsobringande och febernedsättande kombination.
”Burkini” kan kanske bli något för Beach 2009. Det är namnet på korsningen mellan bikini och burkha. En manlig variant i badbranschen är "kalsongbadaren". Så kallas den modemedvetne yngling som badar i sina märkeskallingar, med resåren synlig och loggan läsbar över den vanliga badbyxans linning. (Tack, vi har sett honom. Och sett nog av honom.)
”Gatustickning” är en variant på graffiti som jag egentligen tycker är rätt oförarglig eller rent av gullig. Hårda kalla ytor får mjuka omslag av virkat och stickat i garn av många färger.

Och vill man protestera mot något man inte gillar kan man alltid bestämma sig för att ”skynka”. Då hänger man ut tygstycken över fönsterbrädorna. Tygbitarna fladdrar sedan för vinden som remsorna i tibetanska bönesnurror. Vilken av företeelserna som har mest effekt återstår att bevisa.

Fyrtio ord har klarat granskningen 2008 - du ser alla här. Med den listan i hand kan man kanske bättre orientera sig i den moderna språkskogen?

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 29, 2008

Ännu ett år är så gott som slut

2008 är inne på sluttampen. Dags att summera.
Vad var det som hände?
Vad var det vi tänkte?
Vad var det vi kände?
Vad var det vi lärde?
Alla har olika svar. Alla svar är rätt.
Men kanske måste vi påminnas om frågorna för att bestämma vad vi ska svara – och hur vi ska förvalta det vi kom fram till.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, december 28, 2008

Idoltät teve-jul

Inte för att den står på för jämnan, den kära dumburken, men när man ser tillbaka på de lediga dagarna är det ändå märkvärdigt hur mycket bild och ljud man har konsumerat. Idolerna har stått på kö i rutan.

När lugnet sänker sig på julaftonen och skinkan samsas i magen med den hemgjorda pepparkakskolan finns ”Kan du vissla Johanna” med Per Oscarsson där. Självklart såg jag om den, det är ju inte länge sedan jag upptäckte den över huvud taget!
”Karl Bertil Jonsson” hävdas vara omodern i vissa kretsar. Det tycker inte jag. Tage Danielsson garanterar idolstatusen.

”Fanny och Alexander” tog en hel eftermiddag för den som såg hela – det har inte gått många år sedan jag satt som klistrad i fem timmar, så i år smet jag ifrån. Fast jag hade kunnat se den igen. ”Mickey Blue Eyes” råkade bara rulla igång, och jag ”råkade” bli sittandes. Det har något med Hugh Grant att göra, tror jag. "Heartbreak Hotel" visste jag inte ens att den fanns. "Grabben i graven bredvid" slank med av bara farten.

”Mamma Mia” på dvd fick jag i julklapp. Och såg raskt om den! Till min lycka ser jag att man också kan välja sing-along-versionen. Jag vet precis vilka jag vill ha med mig när vi tar den! Å som vi ska sjunga, som vilka Meryl Streep-ar som helst!
”The Queen” tålde också att ses en gång till, framför allt för Helen Mirrens skull. Sedan blir jag varje gång lika förundrad över att se vilka enorma ytor som täcktes av blommor efter olyckan som tog Dianas liv.

Idolen Selma Lagerlöf fick sina egna två timmar, fast jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tyckte om den versionen. Den lär i alla fall inte komma i närheten av den popularitet som ”Söderkåkar” åtnjutit i snart fyrtio år, en gudabenådad version av Gideon Wahlbergs folklustspel med Monica Zetterlund i högform, omgiven av dåtidens skådespelarelit. Hon är helt fenomenal! Sorgligt nog är bara två av de medverkande fortfarande i livet.

"Söderkåkar" är en sorts pilsnerfilm, gjord med mycket värme och hjärta. Serien fylls med stockholmsslang som ingen längre minns, med glada visor, med tokiga kärleksturer, med nubbar och rejäla förkläden. ”Söderkåkar” ser jag om hur gärna som helst. Man får ha överseende med ett och annat, och redan i förväg acceptera att töntfaktorn bitvis är skyhög. Men det handlar faktiskt om en kombination av idolanhopning och teve-historia!

”Solens mat” är en helt annan sorts teveunderhållning där också töntfaktorn spökar. Fast mest längtar man till de där borden i solen där pastan och vinet förgyller allt. Här rimmar ingen på ”först” och ”törst” som Tor Isedal i "Söderkåkar" … men lite längtar man ändå efter att den svenske matresenären någon enda gång ska prova på något som inte smakar fantastiskt …

I morgon är det vardag igen, och julen är på sätt och vis slut. Även om en hel del idolspäckat tevegodis återstår. Missa exempelvis inte dokumentären "Bang och världshistorien" på tisdag!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 27, 2008

En ros är en ros är en ros...

Det är något visst med rosor.
Nog för att det har varit ordentlig nattfrost. Nog för att ett visserligen florstunt men ändå islager ligger på vattenpölarna. Nog för att folk plockat fram största yllemössan och den rejäla vinterpälsen.
Men rosorna bryr sig liksom inte.

Jag gick samma promenad i dag, i fantastiskt väder, som härom dagen. Slängde ett getöga åt den där rosenhäcken till, väntade mig absolut inte att se en enda blomma.
Och där är de! Uppfriskande trotsiga, färgglada, en symbol för överlevnads-vilja och motståndskraft! Det har till och med kommit nya små gröna blad. Kom sedan inte och säg att det inte är något visst med rosor.

Copyright Klimakterie-häxan

fredag, december 26, 2008

Fortsättning följer

Redan i går bröt det ut, det där önskandet av en ”god fortsättning” till höger och vänster. Fast om man inte är ute och springer särskilt flitigt på juldagen är det i dag, på annandagen, det verkligen sätter fart.

Men vad är det
vi önskar, egentligen?
Klart man tror på ett liv efter jul, även om vissa kalkoner och grisar måste tvivla.
Klart man hoppas på en god fortsättning för egen del.
Klart man önskar andra en god fortsättning också, i alla fall att det ska bära iväg åt rätt håll, i rådande finanskristider och epidemier av vinterkräksjuka och ihållande hosta.
Klart man helst ser att de som blivit utan får nya jobb.
Klart man vill att ungar som packat upp nya skridskor ska hitta åkbar is.
Klart man drömmer om en piggare, friskare, vackrare kropp, i snygga kläder av mindre storlek.
Klart man tycker att den som förlorat någon borde förunnas ny kärlek.
Klart man är övertygad om att det ska bli vår och sommar igen.
Klart man tänker att allt ska bli lugnt, tryggt och bra.

Som i ”god fortsättning”, helt enkelt.
Fortsättning följer hur som helst, vare sig vi vill eller inte. Alltså är det på plats att önska:
God forts!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 25, 2008

Klappat och klart

Bara skrynkliga papper och trassliga snören finns kvar, på väg ner i en sopsäck för vidare transport till grovsoporna. Det är resterna när julklappsutdel-ningen är över. Förhoppningsvis skänker det som var paketens innehåll lite mer varaktig glädje – kanske bestod gåvan av en get, utsläppsrätter eller ett nyplanterat träd, eller så blev det mer privata njutningsmedel som böcker, choklad och väldoft.

När ungarna var riktigt små var det ju faktiskt de vackra papperen och de färgglada snörena som var mest intressanta. Sedan blev själva paketöppnandet en efterlängtad rit. Jag brukade ”vaccinera” mot den allra intensivaste paketsjukan genom en liten klappdusch på morgonkulan.

Aldrig ska jag glömma den julafton när barnen fick var sin liten pappbyrå från Ikea. I varje låda låg ett litet paket med billigt innehåll: fingervantar, suddgummi med väldoft, en pixi-bok, en penna – minipresenter, helt enkelt, tidsfördriv till frukost.
Det blev succé. Förtjusta utrop: Å så fin! TACK! Vilka roliga julklappar! Tack SNÄLLA mamma!
Jag var helt förundrad. Barnen lät som om de inte alls förväntade sig fler gåvor, vaccineringen fungerade perfekt.

Annat var det en jul när jag själv var yngst i familjekretsen.
När det äntligen blev dags för tomten att dela ut klapparna under granen förekom jag honom konsekvent. Jag hade tillbringat större delen av dagen liggandes platt på golvet med näsan bland snören och etiketter. När ingen såg (?) hade jag klämt, lyft, ruskat, lyssnat. Allt detta sammantaget betydde, att jag visste exakt vem som skulle ha vilket paket – och i ett inte ringa antal fall visste jag dessutom tämligen väl vad som fanns inuti.

Tomten hann bara sträcka handen mot en klapp innan jag högt och tydligt förkunnade:
-Det där är till mamma! Det där är till syrran! Det där är till pappa!
Och så, äntligen:
-TILL MEJ! Det där är till mej!
Jag förstörde julklappsutdelningen effektivt. Tomten hade svårt att hantera situationen, på mig bet inga hyschanden, mina tentakler sa inget om den irritation som tveklöst växte runt mig. Jag var helt koncentrerad på PAKETEN.

När allt var över begrep jag nog ändå att det inte blivit riktigt som planerat.
Så även om lusten att lyfta, klämma, ruska har återkommit sedan dess har den fått hållas i schack. Det blir ju faktiskt roligare då, inte bara för de andra, utan också för mig …
Slutresultatet blir förstås alltid detsamma: skrynkliga papper och trassliga snören, på väg till grovsoporna.
Men klapparna som låg inuti, valda med kärlek och omtanke, har man tack och lov kvar.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 24, 2008

Julaftonsmorgon - Morning of Xmas Eve

Röd himmel en grön julaftonsmorgon. Fler ordlösa julaftons- och onsdagsbilder hittar du här.
Red sky on a green Xmas morning. More wordless Wednesday photos on Christmas Eve to be found here.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 23, 2008

God Jul!


Dan före dan. Kom julkorten iväg? Ja, i alla fall några. Är skinkan griljerad? Nej, inte än. Blir det några hembakta pepparkakor? Osäkert. Klappläget? Under kontroll. Vit jul? Ja, inomhus, ute är det grönt. Lutfisk? Nej tack, avstår och överlåter den till Maken. Godis? Ja, müsligodis och pepparkakskola. Tyrolersallad? Färdig, står på balkongen. Julblommor? Självklart, kolla in min amaryllis som jag förvånas över varje dag! Julmust? Ja men hur skulle det annars vara? Julstädning? Ooops. Tomtar? Jo då, tittar fram i hörnen. Julläsning? Kanske "Julstädningen och döden" av Margareta Strömstedt är en bra omläsningsbok ... Pyntat? Problem. Hittar inte som jag brukar, eftersom jag inte deltog i nedmonteringen efter förra julen. Gran? Måste köpas idag, fråga inte varför vi väntat till dan före dan. Men det har vi.
Hur det än går med det som återstår önskas alla härmed en riktigt god jul!

Copyright Klimakteriehäxan

Broderiet ovan är ett handsytt julkort från kooperativet Macul i Santiago, Chile. Hör till det julpynt jag tagit fram varje jul i mer än tjugo år - och blir därmed mitt bidrag till denna veckas tisdagstema som är "julpynt"!

söndag, december 21, 2008

Det är en ros utsprungen

Ja ja ja, jag VET att den där texten inte alls handlar om blommor. Men nu passade den så bra i alla fall. För trots att det är hög tid att stämma upp de gamla julpsalmerna blommar rosorna träget vidare, omgivna av gröna gräs-mattor. Och just i dag gav solstrålarna både rosen och gräset lite extra sting, som omväxling till det kompakta grå vi tvingats vänja oss vid.
Det är den 21 december - och det är en ros utsprungen, ja rätt många faktiskt, om vi ska vara noga.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 20, 2008

En annan skinka

Jag har redan berättat om min första tillfixade julskinka, från mitt allra första julfirande på egen hand.
Men en annan jul utomlands är också för evigt förknippad med ett skinkminne, av en aning mer dramatiskt slag.


Timmen var sen den 23 december, men den lilla plastgranen var klädd och balkongbelysningen tänd.

Jag bodde i Miami, med utsikt över Biscayne Bay, och alla grannar hade ljusslinga på sina balkongräcken, så jag skulle inte vara sämre. Dock höll jag på att bli galen av blinkandet i rött, grönt och gult – man hörde till och med ett litet litet knäppande i takt med blinkningarna.
Just som jag skulle riva ner alltihop och i vredesmod slänga ut det i sopnedkastet hittade jag knappen med vilken man fick blinkandet att upphöra. Lugnet återställdes, och slingan överlevde, med fast sken.

När det där problemet var avklarat väntade skinkan. Stor och grann skulle den sänkas i kokande vatten, och jag tog fram största grytan – aningen tunnbottnad, men definitivt den enda som var tillräckligt rymlig.
I med kryddor och skinka, och sedan var det förstås bara att vänta medan det puttrade på spisen.
Jag passade på att måla naglarna, medan jag glatt pratade med min granne som kommit för att umgås lite på kvällskvisten.
Maken hade sagt god natt och gått och lagt sig betydligt tidigare.

Plötsligt säger min kompis att jag kanske ska titta till skinkan, det pyser ut rätt mycket ånga ur grytan.
Sagt och gjort – och jo, visst hade den bränts vid, om än aldrig så lite.
Jag bände loss skinkan, sänkte värmen och öppnade en dörr för att vädra ut ångorna. Samt återgick till vårt avbrutna umgänge i kombination med nagelvård.

En kort stund senare hör vi sirenerna.
-The fire brigade, säger min väninna. Ja visst lät det som brandkåren!
-They´re coming this way, tror hon.
Vi går ut och tittar från balkongen, vi bor på sextonde våningen, över mina kulörta lampor som snällt lyser, nu utan minsta blinkning.
Minsann! Flera brandbilar kommer tutande i hög fart och svänger in framför vårt hus. Jodå, det har hänt förr. Brukar alltid vara falskt alarm. Inte brinner det väl nu heller?

Vi går in igen, in från den ljumma svarta natten, in till den kokande skinkan. Men knappt har vi hunnit sätta oss igen förrän det bultar, hårt, på min dörr.
Går och öppnar.
Utanför står en rökdykare och en brandman till.
-Ma’m, you got a fire in here? frågar rökdykaren genom sin skyddsmask.
Nä, inte hade jag väl någon eldsvåda på gång!?!
-Can we come in and check?

Självklart fick herrarna komma in. Rökdykaren fällde upp visiret och gick runt och sniffade. Väl ute i köket fick han syn på en gammal ursvensk grytlapp virkad av ursvenskt ljusvekegarn. Den var sedan mycket länge lite ursvenskt bränd i ett hörn. Brandmannen höll den intill näsan. Skakade på huvudet.
Mitt i allihop dök Maken upp lite yrvaken och undrade vad som stod på och varför vi hade fått oväntat besök.

Det visade sig att någon granne hade ringt larmnumret och sagt att det rök från vår lägenhet. Grannen bekymrade sig uppenbarligen inte tillräckligt om oss som bodde där för att knacka på och fråga om det verkligen brann, han – eller hon – kastade sig bara på telefonen och var väl mest orolig för att en eventuell brand skulle sprida sig ...

Brandkåren drog sig tillbaka, aningen konfunderad, men de hade ju själva konstaterat att det inte brann någonstans. Stegen (som ändå inte skulle ha nått upp) fälldes ner och bilarna åkte iväg lugnt och stilla.
Skinkan fick rätt innertemperatur och kunde lyftas av spisen. Griljeringen fick anstå till självaste julafton. Och inte har jag någonsin mer orsakat brandkårsutryckning bara för att jag håller på traditionen: klart man ska ha skinka, julbordets viktigaste beståndsdel.

Om detta är en sann historia?
Självklart.
För att minimera riskerna för ny dramatik kan det numera hända att jag köper skinkan färdigkokt. Och fixar de röda julnaglarna i lugn och ro.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 19, 2008

När håret halkar på sned

Har ätit säsongens första och förmodligen också sista julbord.
När vi sitter där knallmätta med knäckrester i tänderna kommer vi plötsligt att tala om hår. Eller, mera exakt, om den vanligt förekommande brist på hår som drabbar män, inte alltid ens gamla män. (Ja var dyker egentligen samtalsämnen upp ifrån?)

I åratal fascinerades jag av en man i charkdisken i affären där jag ofta handlade vår middagsmat. Han hade en förskräcklig historia på skallen, en toupé som alltid såg ut att vara på väg ner bland grillkycklingarna, fläskbitarna och korvarna, men som ändå som genom ett mirakel hängde kvar på hans huvud. Snett satt den, dammig såg den ut, frisyren var uråldrig – men han bytte inte. Förmodligen var han ett typexempel på mannen som skrämde sig själv när han såg sig i spegeln, flintis. Att han sedan skrämde omgivningen med det där falska håret bekymrade honom säkert inte alls.

Det visar sig att en kollega i något publicistiskt syfte för ett antal år sedan drog igång en omfattande research i ämnet. Och som alltid gällde det att hitta en person som symboliserar den fråga man vill belysa.

Tipsen sipprade in i en kanske inte strid, men i alla fall liten ström. Och många pekade åt ett och samma håll. En herre med pondus och muskler, men uppenbarligen inte särskilt mycket hår kvar, var rätt man. Han hade köpt förstärkning, det syntes tydligt även om det inte var direkt missprydande. Han skulle vara karl nog att prata om vad hår betyder för en man, vad förlusten av samma hår kan föra med sig – och hur man hanterar den. Naturligtvis var han helt perfekt i sammanhanget!

Kontakt togs. Samtalet blev långt och intressant. Den uppringde diskuterade frågan initierat, hade synpunkter och kommentarer. När så gott som alla tänkbara punkter var genomgångna och pratet ebbat ut, allt som återstod var att komma överens om tidpunkt för en formell intervju, säger mannen till sist:
-Ja, det här är ju jättebra att ni tar upp. Men varför ringer ni till mig?

Delila visste det när hon gick loss på Simsons lockar. Han kunde åtminstone glädjas åt att slippa den där saken som herrar brukar ta till för att trösta sig när hårfästet redan passerat fontanellen på väg mot nacken. Men att mannens styrka finns i håret, det är ett påstående som fortfarande bär sannolikhetens prägel.
Frågan är hur stark en toupé är, i längden? Och om det inte gör något att den halkar på sned?

Copyright Klimakteriehäxan

Amaryllis originalis!

Har jag världens mest originella amaryllis - eller är det bara som jag tror?
Ur en simpel lök från Ica har två lovande knoppar trängt sig fram. Den ena slår snart ut, cirka trettio centimeter ovanför löken. Men den andra! Den blommar direkt nere i krukan! Har aldrig sett något liknande, tycker mest att det får en att undra om någon japansk blomsterdekoratör varit i farten. Fast det bara handlar om att naturen haft sin gång.
Nu finns det till min förtjusning en tredje knopp på väg. Undrar så på vilken höjd den tänkte slå till - och slå ut? Och när? Till julafton?

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 18, 2008

Julklappstips

Julen närmade sig.
Frun i huset var missnöjd med sin bil och beklagade sig för sin man.
-Köp en överraskning åt mig i julklapp! När jag sätter foten på plattan ska den accelerera från 0 till 100 på mindre än 4 sek, och den ska helst vara blå! sa hon.

Fylld av förväntan inväntade hon så julafton.
Och se här vad den omtänksamme maken köpte till sin hustru.

Historien förtäljer inte om mannen såg juldagen gry.

onsdag, december 17, 2008

Att borsta är en konst

Nu ska jag svära i kyrkan.
Make up-kyrkan.
Församlingen är stor, ledarna många, tron stark. Kollekten möjligen skral eftersom pengarna går åt till Produkter, helst från Fina Märken, så nära gudarna man kan komma.

Jag ska erkänna direkt: jag är fåfäng. Jag gillar flärd, i alla fall i visst mått. Jag anser att jag ser bättre ut med make up än utan, och jag lovar: om ni fick chansen att jämföra (det hoppas jag kunna förhindra!) skulle ni hålla med.
Alltså handlar jag både det ena och det andra på Fåfängans Marknad: krämer, färger, pennor och vad det nu kan vara, till hud, ögon och läppar. Tycker ofta om än inte alltid att jag får valuta för pengarna, även om alla de där anti-rynk-undermedlen inte har bevisat sin kraft i full utsträckning. Än …

Men numer finns det en pryl som är statusgrejen framför alla andra när det blir dags att sätta på sig ansiktet.
Make up-borsten. Och det är minsann inte vilken borste som helst.
En make up-borste kan kosta nästan obehärskat stora summor. Visst, man kan köpa en på H&M eller Lindex eller liknande för några tior, men då får den komma till användning bakom låst badrumsdörr.

En Riktig Make Up-borste består av äkta pälsstrån, gärna mård. Skaftet är i ädelträ, borstens form nobelt rundad och fyllig. Den ska vårdas som ett barn, tvättas, torkas, luftas. Effekten, den förväntade, är att pudret/rouget/mineralsminket/solfärgen ska fördelas perfekt över det inte så perfekta ansiktet.

Tekniken kräver träning, tillvänjningstiden är avsevärd, resultatet ofta mer randigt än raffigt. Att borsta är en konst.
Fast har man investerat sisådär en tusenlapp är det naturligtvis bara att hålla på tills man kan.

Nu kommer min riktiga blasfemi i den här religionshistorien:
Hur kan det komma sig att de proffssminkörer jag ofta ser i jobbet allra helst använder små trekanter av skumgummi för att fördela de där sakerna på folks kinder, pannor och hakor?
Billigt skumgummi som slängs bort, nästa ”patient” behandlas förstås med en ny och alltså ren bit (även om skumgummi förstås också går att tvätta).

Klart att man inte kan ha en skitdyr borste per person och sedan slänga den. Men. Men.
KAN det vara så att borstköparen är lurad – om än aldrig så lite?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 16, 2008

Julens bästa sallad

Jag har vid något tillfälle angett en speciell sallad som en riktig höjdare i julbordstider. Men jag har inte delat med mig av receptet, och fått lite klagomail om det.
Klart att jag ska reparera den skadan - här har ni

Klimakteriehäxans tyrolersallad

2 rejäla klyftor vitkål
2 äpplen
Inlagda rödbetor
2 msk olja
2 msk citronsaft
1 knivsudd salt
1 knivsudd vitpeppar
1 knivsudd senapspulver
2 tsk socker
Rödbetsspad

Hacka kål, äpplen och rödbetor (äpplena behöver inte skalas).
Blanda dressingen – ta gärna lite mer av kryddorna om du inte är rädd för lite ”sting”!
Häll dressingen över och blanda.
Verkar det bli för torrt? Var generös med rödbetorna och ta mer rödbetsspad!

Den här salladen kan med fördel göras i god tid, den blir bara bättre av att stå – fast kallt förstås, i kylen eller kanske på balkongen/i trädgården.
Och kanske går det för dig som för mig: jag ökar på satsen rejält numera, eftersom Tyrolersallad är en perfekt tillbehör till skinka, korv och köttbullar.

Copyright Klimakteriehäxan

Klimakteriehäxans klicktopp

Det är födelsedagsdags igen.
Den här bloggen fyller fyra år i dag. Och det har förvisso hänt en del sedan den där decemberdagen 2004 när jag uppfylld av stundens storhet insåg att jag medelst några simpla musklick hade skapat min egen plattform, där jag kunde publicera vad som helst – ja, inom lagens råmärken och mitt samvetes gränser, förstås.

Många poster har det blivit.
Och många läsare!
Vilket naturligtvis är jätteroligt. I år fick jag ju dessutom chansen att nå en ny publik när Klimakteriehäxan också blev bok. För jag inbillar mig, att bokköparna/läsarna och bloggbesökarna inte så ofta är de samma.
När det gäller dem som hamnar på bloggen finns det ju en viss koll, dels på vilka de är, dels hur de hamnar här. Många kommer tack vare att det nyckelord de googlat på finns i någon av bloggens texter.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite fascinerande att fundera kring de där vägarna som folk tar till min blogg.
Vad är det man söker?
Och nu har jag satt ihop min egen lilla ”klicktopp”. Det är inget vetenskaplig undersökning, men ligger rätt nära sanningen ändå.

På prispallen hamnar:
1. Före och efter – en bildbetraktelse över ett tonårsrum. Guldmedalj, tveklöst. Det är nog också det inlägg som fått allra flest kommentarer.
2. Porrfilm tar silvret – de som hamnar här skyndar snabbt vidare, mot nya och djärvare mål.
3. Novemberkaktus – en av Floras mysterier, på en hedrande om än något överraskande bronsplats. Och om du också är intresserad av sådana kan du väl klicka på etiketten "blommor" här nedan - för novemberkaktus har jag skrivit om ett antal gånger!
Skulle helt enkelt kunna utnämna denna skojiga växt till Klimakteriehäxans födelsedagsblomma. Ja, så får det bli!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 15, 2008

När ungarna lämnat boet

Det blir rätt annorlunda, livet, när de små barnen bytt skepnad, blivit myndiga och ska kallas "unga vuxna". Plötsligt flyttar de hemifrån. Och även om man är intellektuellt förberedd, så är det ändå lite svårt att hänga med i svängarna när ungarna lämnar boet.

Alltså handlar jag fortfarande oftast mat för fyra, fast vi bara är två som ska äta. Osten, som brukade ta slut i en handvändning, åldras i kylen och blir möglig i kanterna. Bröd torkar och får slängas. Juice, snabbnudlar och piroger finns det ingen efterfrågan på alls. Klentroget stirrar jag in i kylen: är det verkligen mycket mjölk kvar?

Sakta, sakta försöker jag lära mig de nya måtten. Ska väl så småningom vänja mig vid både det ena och det andra.
Som till exempel nu senast när jag noterar av ett ovedersägligt faktum: toarullen räcker plötsligt väldigt mycket längre!
Kan man kalla det att komma till insikt?

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, december 14, 2008

Bokvägran pågår

Böcker har tillhört mina bästa vänner, ända sedan jag fick ”Kattilina och hennes bröder” när jag var pytteliten.
Det har varit en pålitlig vänskap som gett kunskaper, underhållning, skratt, tårar, hjärngymnastik och näring till drömmar av de mest skilda slag.

Jag sprang till biblioteket ungefär lika ofta som andra, mindre boksugna, sprang på fik. Ibland lånade jag en bok på måfå, och även om jag inte fann den alldeles fantastisk var det inte otroligt att jag av bara farten lånade resten som fanns på Hce-hyllan av samme författare.
Inte sällan höll jag mig vaken långt in på natten bara för att få veta ”hur det skulle gå” – det var mycket mer angeläget än att sova. Jag läste girigt, jag läste fort, jag läste allt.

Minns mammas min när hon upptäckte att jag slukat ”Söderhavs-kärlek” av Bengt Danielsson, upptäcktsresande som detaljerat skildrade sexuallivet på en exotisk ö långt bort i tropikerna – inte tänkt för en 11-åring, men det var så dags då!
En annan vuxenbok som oplanerat hamnade i mina händer handlade om valfångst i Ishavet och varje sida var fylld av grymheter, sprutande blod, blanka knivar och levande djur som blev flådda. Jag slukade det också.

Att läsa några sidor innan lampan släcks för natten är en vana som jag sällan brutit, hemma eller borta, oavsett klockslag. Och jag har aldrig haft någon brist på böcker, tvärtom: romanerna har stått på kö, och jag har girigt sträckt mig efter en ny så snart sista sidan var avklarad i en annan.

Men så där är det inte längre.
Jo, tillgången på saker att läsa, den är bra, bättre än någonsin till och med. Men det har hänt någonting med mig. Jag hamnar i perioder när jag plötsligt inte vill läsa över huvud taget. Och det sitter i, och det kommer tillbaka. Just nu, till exempel, är jag mitt inne i en bokvägran. Utan att ha en aning om orsaken, kan bara konstatera faktum.

Jag ersätter den där boken med annat: en tidning, ett korsord, en sudoku, en möbelkatalog. På bordet bredvid sängen ligger just nu Majgull Axelssons senaste, ”Is och vatten, vatten och is” och under den John Ajvide Lindqvists ”Människohamn”. Jag började med Axelsson, fick avbryta för ”Människohamns” skull på grund av jobbet. Har läst ungefär etthundra sidor i vardera, båda är bra. Och ändå … Där ligger också Maria Gustavsdotters ”Fem pärlor till jungfruns krona”, en Atwood och Carl Johan De Geers memoarer. För att nämna några.

I våra bokhyllor finns alltså rader av böcker som jag tänker att jag ska läsa, som jag verkligen vill läsa. Till råga på allt köper jag ständigt nya. Säkert får jag dessutom en eller annan bok i julklapp, förr i världen skulle det inte ha varit jul (eller födelsedag heller) om inte minst ett av mina paket innehöll en bok, och det där gäller väl på sätt och vis än.

Hemma i Barndomslandet var juldagen en högtidsdag, fast inte på grund av julottan – som vi gick i – utan för det som kom sedan: retur till sängen med ett fat med knäck och nya julklappsboken. Ren och skär njutning.
Det är faktiskt jättetråkigt att bokvägra. Kan bara hoppas att det går över snart.
Kanske till juldagen?
Såvitt inte någon vet och kan tipsa om en medicin som hjälper, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

I en kedja av beröm

Stolt och glad noterar jag att jag fått en hedersbetygelse från Carina som har bloggen Inspirera.
Utmärkelsen tycks ha sin startpunkt i ett portugisisktalande land och syftet med kedjan av beröm är ”att finna och vara vänner” och förhoppningen att den extra uppmärksamheten ska fortplanta sig mellan bloggare i led efter led.
Således förväntas man skicka vidare till inte mindre än åtta bloggvänner. Jag bestämmer mig den här gången för följande (nu måste det ju bli sådana jag inte skickat till tidigare!), utan inbördes ordning:
Nina på Johangården
Pale Green Woman
Humlesurr
Aglio e Olio
Vonkis
Mossfolk
Ingela
Inser att detta håller på att bli en enkönad, feminin lista! Men t ex den här mannen passar in:
Farbror Sid

lördag, december 13, 2008

Ett riktigt fint kalas

Jag har varit på fin fest.
Aha, tänker ni, hon har lyckats snylta sig in på Nobelbanketten!
Inte då.
Jag bjöds på ett mycket exklusivare kalas, helt befriat från "påbjuden klädsel".

Det vankades rykande färska och naturligtvis hembakta lussebullar. På godisfronten drällde det av ljuvliga kaloribomber: knäck och kola, både ljus och mörk. Ischoklad. Valnötter doppade i choklad. Kladdkaka. Pepparkakor förstås. Och, extra imponerande, mandelbiskvier enligt konstens alla regler, från mandelstinn botten via smörkräm till chokladtaket ovanpå.
Glöggen var het på spisen, man kunde också få kaffe eller te, eller läsk för den som låg åt det hållet.

Allt sammantaget så var det alltså ett glöggkalas. Och den som stod för inbjudan var ingen mindre än Dottern, som är tillfälligt utflyttad hemifrån och nu huserar i en lånelägenhet i ett par månader tillsammans med pojkvän – ja ska han kallas sambo då? Aldrig förr har vi varit hembjudna till vårt eget barn!!!

De hade pysslat i köket i åtskilliga timmar, köpt adventsstjärna till fönstret och elstake. Massor av levande ljus. Hyacinter, så som årstiden påbjuder.
Vi som fick komma, det var jag och Maken och så ett gäng kompisar. Alla lät sig väl smaka, jag tror faktiskt att lussekatterna gick åt allihop.

Föräldragenerationens representanter begrep dock att man inte borde stanna alltför länge, så det gjorde vi inte. Och när vi gick, efter att ha strött massor av beröm över det unga och förtjusande värdparet, kunde jag inte låta bli att än en gång förundra mig över mandelbiskvierna – själv har jag aldrig ens tänkt tanken på att försöka mig på ett sådant äventyr vid bakbordet.
-Du förstår mamma, sa Dottern, det är jättekul när man bor själv!

Ack ja, en sådan upptäckt.
Tycker hon helt plötsligt att det är roligt att städa också?
Tordes inte fråga, skulle kanske svimma när jag fick höra svaret …
Hur som helst var det ett riktigt fint kalas!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 12, 2008

Julregn

Det vilar en sorts beklämning över Stockholms innerstad.
Regnet strilar utan uppehåll, folk rusar för att inte få in vatten i skorna och petar varandra i ögonen med sina spretande paraplyer. Bilar och bussar gör vattenkaskader i rännstenarna.
-Lessen, men alla är fulla med vatten, sa blomsterförsäljaren på Hötorget beklagande när jag försiktigt lyfte på en lingonkrans och fick en extra dusch.

Det där med julstämningen, det är verkligen ingenting som infinner sig särskilt enkelt i denna blöta. Ändå är det Lucia i morgon! Muntra julsånger spelas både här och där, dekorationerna verkar vara fler och mer påkostade än någonsin – Kungsgatan har fått ”stjärnhimmel”, Sergel-fontänen har glittrande halvklot i stället för vatten, på Norrmalmstorg har största trädet glimmande istappar av lysdioder, Biblioteksgatan kröns av röda kransar. Och massor av småträd är invirade i lampgirlander, något som åtminstone jag gillat ända sedan jag en vinter för många år sedan såg Tavern On The Green i Central Park lysa som en glittrande oas i det kompakta mörkret.
Här i staden är det regnvattnet som trots allt glänser mest.

Och precis som de där istapparna är all snö som syns konstgjord. Resultatet blir ungefär lika tokigt som i Florida, där påpälsade tomtar med ren och släde far omkring på tak och i trädgårdar – trädgårdar som prunkar av blomprakt, som aldrig sett en snöflinga och som på dagtid förses med behaglig skugga av en kungspalm.
Här regnar det bara.
Vad ska barnen tro? Har julen verkligen någonsin varit vit, söder om Dalälven?

En sak kan man ändå glädja sig åt: butikernas kamp för att få oss att shoppa. ”Halva priset på allt”, ”Total utförsäljning”, ”Ta tre betala för två”, ”20-30% på säsongens varor” – aldrig förr har väl julreorna dragit igång så här tidigt?
Den som varit ute och handlat sina klappar i god tid kan helt enkelt gå och byta dem redan före julafton och få tillbaka hälften av pengarna.
Fast man får inte glömma att ta med paraply. För julregnets skull.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 11, 2008

Vad är ett ljus?

”En ros är en ros är en ros” heter det.
Det synsättet är inte längre applicerbart på stearinljus. Då kan man snarare få ta till något i stil med ”Ett ljus är en ros är en tomte” – eller en groda, en frukt, en gran, en snart sagt vad som helst.

Förr i världen stöpte folk sina ljus hemma i köket, en tidsödande process när ljusvekarna skulle knytas på pinnar för att sedan doppas, i exakt lagom fart, i den flytande ljusmassan. Sakta men säkert tjocknar ljusen, den som prövat håller säkert med mig: det är en kul syssla som doftar jul.
Resultatet blev oftast raka vita ljus, ibland grenade, om någon hade orken till lite extra insats.

Sedan hände någonting. Någonstans måste någon ha kommit på, att stearin är så formbart att man skulle kunna göra helt andra figurer och ändå kalla dem för ljus.
I dag kan vilken liten presentbutikspryl som helst visa sig vara ett ljus med en liten utstickande veke på toppen, bara att tända på och njuta av skenet.

Men lite konstigt blir resultatet ofta, håll med om det. Själv slängde jag just en knallgrön groda som fått ett djupt magsår på mitten – där veken satt, alltså. Två små snötyngda stearingranar har jag också fått i present men aldrig nänts tända. Och kommer ni ihåg hyllan över öppna spisen i Piff och Puff-avsnittet i Disneys julaftonspotpurri? Där står de med låga på mössan, de små tomtarna. Hur det ser ut när elden ätit sig ner och gjort dem huvudlösa, det får vi aldrig se – men stearintomtar säljs varenda jul, och så vitt jag förstår köps de också. Snudd på huvudlöst, det med!

Jag har sett ljus formade som hjärtan, som blommor, som hus, som hundar, som jordgubbar.
Fotbollsljus var en souvenir vid EM i somras – möjligen det enda ljus vissa lag kunde skymta under turneringen, men ändå …

Säkert är vi fler, vi som fått de där fantasifullt utformade ljusen som ligger i en låda. Men när det är dags att höja mysfaktorn med hjälp av små flämtande lågor blir det ändå de gamla vanliga kronljusen som kommer fram, i kombination med block- och värmeljus. Alla lika raka, faktiskt.
Vi ser på dem när de lyser så stämningsfullt. Och så mumlar vi, så gott som ohörbart:
”Ett ljus är ett ljus är ett ljus”.

Copyright Klimakteriehäxan

"Stora Bloggpriset" är här

Aftonbladet utlyser i dag "Stora Bloggpriset".
Sju olika kategorier finns att tävla i - här finns detaljerna. Dessutom kommer man att dela ut ett hederspris. Bloggportalen.se är med i arrangemanget, som utmynnar i en prisutdelning i början av februari.
Upp till kamp, då ... och lycka till!

onsdag, december 10, 2008

Rosa julklapp till blondiner

Är du blond?
Önskar du dig en ny dator i julklapp?
Skulle det kunna räcka med ett nytt tangentbord för att pigga upp dig - det gamla börjar kanske bli slitet av allt bloggande?

Det finns ett, ett perfekt. Specialdesignat för tjejer med mindre intresse för den digitala än den analoga världen. Säljs (åtminstone) i England, för ungefär fem hundralappar.
Och det är rosa, naturligtvis.

Skaparen har tagit fasta på alla de där skämten som blonda tjejer får utstå och gjort något av det.
Alltså står det inte ”Back Space” på tangenten man backar med. Det står ”Ooops!”
Den knapp som i dag har texten "Enter" heter i rosa omgivning "Yes! I want it!"

Slår man ner tangenterna med dollar- eller pundtecken på hörs det klirrande ljudet från en (gammaldags?) kassaapparat.
Som extra bonus kan man få några specialtangenter, till exempel en som skriver ”OMG” (Oh my God). Och klämmer man till med ”Caps Lock” slår maskinen larm: ”Varning! Du är nu uppe i storlek XXL!”

Så där ja! Ett ganska oväntat bidrag till önskelistan, eller hur?
Kanske behöver man inte ens vara blond.
Det kan säkert räcka med att vara kvinna.
Fast är klappens mottagare humorbefriad är detta nog ingen bra presentidé trots allt …

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du ha mer "tekniska" detaljer - kolla här!

Decemberdröm - och ordlös onsdag


Fler bilder i kedjan ordlös onsdag hittar du om du klickar här.

söndag, december 07, 2008

Första julen på egen hand

Allt pekar mot jul just nu. Omöjligt att streta emot.
Dagarna bara rusar fram, stressen lurar bland oskrivna önskelistor, väntande pepparkaksdeg och dammråttor som inte har vett att ta helgledigt.
Vi ska för första gången fira jul utan Sonen. Klart det blir konstigt – men samtidigt är det förstås alldeles naturligt.

Själv var jag faktiskt trettio år när jag firade min första jul på egen hand, utan att åka till mitt föräldrarhem, med mammas skinka, julbullar och pepparkakor.
Jag bodde och arbetade i Guatemala, och det var aldrig ens tal om att ta julsemester i Sverige.
I stället tog jag mig en funderare: vad ville jag ha för julingredienser? Och vad kunde jag klara mig utan?

Första steget mot min egen jul blev ett beslut om att baka pepparkakor. Visst, jag hade deltagit i den aktiviteten förr, men aldrig med deg jag gjort själv. Nu skred jag till verket, lätt sammanbiten. Alla ingredienser fick jag ihop inklusive kryddorna – Guatemala är faktiskt ett land där man odlar kardemumma, det upptäckte jag då!

Jag knådade och kavlade och stansade ut hjärtan och gubbar som åkte in i min lilla ugn – kackerlackorna höll sig borta när det blev ungefär 200 grader varmt.
Ut kom de mest perfekta pepparkakor man kan tänka sig! Och goda var de också! Medan jag gnagde i mig den tjugonde spröda lilla kakan visste jag vad som var nästa steg: mamma måste få se bevis för min fantastiska huslighet (den har hon alltid betvivlat!).
Sagt och gjort. Jag valde ut några av de absolut jämnbruna hjärtana, vek noga in dem i aluminiumfolie, la dem sedan i ett adresserat kuvert och så till postlådan.

Nästa måste var julskinka.
Jag klev i väg till slaktaren, där oxfiléerna låg på rad bredvid entrecoter, kotletter och specialkorvar. Men ingen skinka.
Det hör förstås till saken att nötkött är betydligt vanligare på tallriken än fläsk när det drar ihop sig till matdags i Guatemala City.
Att en kund ville köpa en hel skinka var klart exotiskt. Jag fick anstränga mig för att övertyga slaktaren, som nickade till sist.

Någon dag senare fick jag hämta min skinka – färsk, förstås. Bara att koka saltlag, och hoppas att tiden skulle räcka.
Den 23 skulle den kokas. Lätt orolig över slutresultatet, visst, men också den blev riktigt lyckad. Griljeringen gick utan problem, jag kunde sätta in en praktfull julskinka i kylen innan mina guatemalanska gäster skulle komma på julaftonslunch.

Men ett problem kvarstod. Jag vill nämligen ha senap till skinkan. Och inte vilken senap som helst. Det ska vara Slotts original. Vilket är (eller i alla fall var) fullständigt omöjligt att uppamma i Centralamerika.
Återstod diverse andra sorter, fast bara färgen var rätt. Smaken helt fel. Fast nöden är som bekant uppfinningarnas moder – i det här läget hette nödlösningen florsocker. Jag rörde i socker i senapen, gnutta efter gnutta, tills jag tyckte att jag åtminstone svagt kunde känna igen smaken. Det fick duga.

På julafton kom de så, de nya vännerna som jag lovat svensk julmat. Dopp i grytan fick dem att se milt sagt förundrade ut, men jag hade garderat med potatis. Skinkan var en total succé, gästerna skar ständigt nya, ständigt tjockare, skivor tills bara en liten kant återstod av den nyss så rejäla köttbiten. Köttbullarna gick som alltid hem.
Kaffe och kakor då? Mumsigt värre, det var omdömet om mina bakverk – det fanns sockerkaka också.

Men de där pepparkakorna jag hade skickat hem till mamma med posten, vad hände med dem?
Jo då, visst kom de fram, fast inte som kakor utan som pepparkaksmjöl.
Moderskapet smakade pliktskyldigast på smulorna (det sa hon åtminstone) och gav godkänt i nästa brev.
Fast hur fenomenalt spröda och läckra de i själva verket var, det fick hon ju aldrig något hum om.
Hur som helst blev min första borta-jul riktigt lyckad.
Hoppas att det kommer att gälla för Sonen också.

Copyright Klimakteriehäxan

Bra bloggat får härmed beröm!

Nu har jag sovit på saken.
Det är dags att skicka min "blog award" (se posten nedan) vidare.
Här kommer som påbjudet sju bloggare - utan inbördes rangordning - som jag tycker borde få ännu fler besökare (fast de har redan jättemånga trogna!)
I dag får de tills vidare nöja sig med min ros:
Hannele som bloggar från sitt paradis på Hisingen, just nu i full fart med julen och ett sprillans färskt barnbarn.
Tankevågor som låter oss andra höra vågskvalpet från skärgården, både i text och bild.
Bloggblad som, trots en trilskande dator, låter oss hänga med i en vardag fylld av jobb, barnbarn, pyssel och skrivande.
Pumans dotter som ofta är på resande fot i de trakter jag ständigt längtar tillbaka till.
Prat som åtminstone för tillfället har sin bas i Tbilisi. Humor och väl valda ord i en stundtals upplysande kombination.
Morgondimma som får mig att dra på smilbandet i nästan varje bloggpost.
Risken finns som dagligen levererar tänkvärdheter i koncentrat.
Och så måste det som bonus bli en retur till Hillevi, en veteranbloggare som gått från tant som rockat fett till att som över en natt bli trebarnsmamma med eviga dagisvirusar. Om ni klickar på just det här inlägget hos henne lovar jag att ni inte kan låta bli att le - åtminstone i mitt fall ett mycket varmt och igenkännande leende!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 06, 2008

Hur kan man glömma...?

Jag förstår inte riktigt hur det har gått till, men jag har lyckats glömma bort att jag för mer än två veckor sedan fick en utmärkelse, en ”blog award”.
Det borde jag ha kommit ihåg, så himla bortskämd med sådant är jag definitivt inte!
Hillevi Wahl är den som velat förgylla min vardag med lite extra uppmärksamhet – tack!
”För alla som har kommit ut ur småbarnsträsket och fått lite annat att tänka på” är motiveringen för min utmärkelse.
Tack! Jättemycket! Fantastiskt roligt att få beröm!
Utmärkelsen ska vidarebefordras, men jag måste tänka lite på saken - det duger ju inte att skicka berömmet till samma bloggare varje gång, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Uppåt väggen - fel bonad vann...

7215 personer skickade in förslag/tävlingsbidrag när Aftonbladets kvinnosajt Wendela i en "digital broderihörna" påbjöd skapandet av gammaldags väggbonader med moderna förtecken.

I dag presenterar AB vinnaren. Som tyvärr är varken rolig, tänkvärd, fyndig eller något annat positivt - "Quinnans plaths äro i kijöketh" är texten. Mannen som vann alltihop får sin kreation broderad på riktigt som pris - den lär knappast bli efterfrågad i någon större upplaga, om ni frågar mig. Ett solklart fall av "fel låt vann" fast det den här gången var fråga om en bonad.

Andra förslag, däremot, har varit riktigt anslående. Som till exempel "Livet är för kort för att levas dammfritt", "Väck inte den småbarnsmor som sover", "Ingenting är omöjligt, det tar bara längre tid" eller "Om jag någon gång ser en leende joggare ska jag överväga saken". Och "Man kan inte både äta upp kakan och behålla vikten" är en fras jag borde ha kommit på själv ...

Min bonad hamnade på 16:e plats, inte illa alls! Tack för era röster, som gav slutbetyg 4,4 (av 5)!
Om jag tänker ta fram nål och tråd nu, och brodera den på riktigt?
Nja. Lovar inget.


Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 05, 2008

Glöggjakten

När vintermörkret är kompakt och bara kan lättas upp med massor av stearinljus är det också glöggtider.
Glögg är en dryck med gamla traditioner, men det pågår också en ständig produktutveckling i glöggbranschen.

Ett nytillskott på senare år är årgångsglöggen, den där som säljs i en med speciell omtanke designad flaska.
Årets, Blossa 08, ska ha lite blåbärsanstrykning, det kan man läsa sig till.
Men smaka den, det blir betydligt svårare.
Jag började fråga efter den redan i början av november, utan framgång. Den var ”tillfälligt slut” eller ”på väg till butiken”.

Sedan dess har jag gjort ett antal nya försök, med ständigt samma svar, förmodligen kom det in en ny laddning till Systembolaget mellan två av mina besök (jag ränner ju faktiskt inte där vareviga dag) och så hann de begärliga flaskorna ta slut en gång till.
Nu vet ju varje någorlunda modern människa att det enda raka är att, som den amerikanska reklamen för Gula Sidorna brukade säga, ”let your fingers do the walking”.
Systemets hemsida kan berätta var den där drycken man känner begär efter finns.
Svaret låter förstås inte vänta på sig.

Visst finns Blossa 08!
Sammanlagt tretton flaskor i hela landet så här på fredag kväll. Störst chans att köpa den har man i Luleå, där står tre buteljer och väntar. I Ulricehamn har man två i lager, i övriga åtta butiker spridda över landet finns en enda flaska per plats.

Jag tror att jag kan lägga ner årets glöggjakt.
Det är som tur är inget större fel på annan glögg, sådan utan årgångsmärkning.
Och förresten, vid närmare eftertanke, vad har blåbär egentligen med glögg att skaffa?

Copyright Klimakteriehäxan

Påklädd – i en tredjedel ...

Nu är man avslöjad.
Obönhörligt.
Brittiska forskare har, så att säga, kollat kvinnors garderober – och hur de använder det som finns i dem.

Resultatet är glasklart: vi använder bara en knapp tredjedel av de där plaggen som hänger och trängs, som ligger i olika snyggt hopvikta högar, som pressats ner i redan fulla byrålådor.
Anledningen som man kommit fram till är att plagg som en gång varit älskade och i flitig användning ”gjort sitt”, bärarinnan har tröttnat, tycker att modet påbjuder andra kläder.
Men därifrån till att göra slag i saken och rensa bort är steget långt.

Detta är grundforskning som bär sannolikhetens absoluta prägel.
Jag är absolut en av de där damerna, även om jag inte ingår i undersökningen.
Och jag vet också väldigt väl varför det är på det här viset.
Kläderna och jag har inte längre samma storlek.
Dessutom vet jag varför jag inte kastat dem.

Jag hyser det fåniga och med största säkerhet helt fåfänga hoppet att vi ska komma överens igen.
Skulle detta mirakel inträffa betyder inte rådande trender ett skvatt: går jag i något jag hade för tio år sedan skulle jag glad och stolt gå ut i det där fullständigt omoderna plagget igen, i vissheten om att jag segrat över centimetrarna och kalorierna.
Men i väntan på det är jag exemplet som bekräftar teorin.

Och så stämmer ytterligare ett av undersökningens resultat in på mig, en liten tröst. Riktiga favoritkläder använder vi i ungefär tolv år.
Avser rimligen de där med resårmidja och rejäl rörelsevidd ...

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Daily Mail

torsdag, december 04, 2008

En ny idol

Robyn är nominerad till en Grammy. Det är stort i Branschen, finare finns inte. Tänk om hon skulle gå och vinna – det vore hur kul som helst, jag tycker verkligen att hon vore värd det.

Jag ingår som ett alldeles för ålderstiget alibi i Robyns fan club och uttryckte min beundran redan när det aktuella albumet var nytt - vem som haft en endaste relation som varat i mer än ett halvår kan undgå att känna igen sig i frasen "What on earth did I do - wasting my time on a bum like you"?

Nu är jag alltså sedan ett par veckor tillbaka på väg in i ännu en fan club: Anna Ternheims.
Titta bara på den här videon!
Anna sjunger ”What have I done”, som hon skrivit själv, till eget pianoackompanjemang, och bara det.
Resultatet är alldeles fantastiskt, tycker jag. Har jämfört den här versionen med den som finns på skiva, men den här avskalade vinner.

Jag får angenäma vibbar av suverän singer-songwriter-typ när jag lyssnar. Flera sådana hör hemma på min favoritlista, och Anna Ternheim påminner om ingen mindre än Carole King – det är en jättekomplimang när den kommer från mig!
Och Anna Ternheim kan också få pris om det vill sig, precis som Robyn, för Anna har chans på en svensk Grammis, i flera klasser till och med!

Det händer att jag påstår, att det är onödigt att knåpa ihop nya sånger eftersom alla bra låtar redan skrivits före 1980 - alltid provocerar det någon - men jag kan modifiera det påståendet och säga, att det faktiskt görs bra varianter på den sortens musik ända in på 2000-talet ...

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om Robyn och USA-framgångarna här och här.

onsdag, december 03, 2008

Kalenderflicka!

Man ska aldrig ge upp, det är en bra regel. För då kan man bli glatt överraskad. Vem hade till exempel trott att jag någonsin skulle bli kalenderflicka? Nej, tänkte väl det! Om det åtminstone hade skett för 35 år och lika många kilo sedan, då kanske …
Men nu har det i alla fall hänt, mot alla odds.

Grums kommun har på sin hemsida nämligen en adventskalender i år. I varje lucka dyker någon upp som har rötterna i trakten, den trakt som jag här på bloggen oftast kallar Barndomslandet, och personen svarar på några frågor och bjuder kanske på något litet jultips. En av dem är jag, alias Klimakteriehäxan.

Eftersom jag är en hopplöst nyfiken människa klickade jag mig naturligtvis dit redan när det var dags för första lucköppningen. Och eftersom jag i mångt och mycket har barnasinnet kvar försökte jag raskt tjuvtitta i de andra luckorna – men där fick jag tji, den här kalendern har sina luckor låsta tills det blir lovligt att kika.

Får väl helt enkelt kolla dag för dag, så som man ska göra med adventskalendrar. Kanske lär jag mig något nytt om min hembygd, kanske får jag något kul tips inför helgerna.
Mitt eget tips-bidrag har med åren blivit en tradition.
Nyfiken? Jaha, då får du väl klicka dig till Grums!

Copyright Klimakteriehäxan


Mer för kalenderbitare, förresten: det drar det ihop sig till final i tävlingen om bonader på Aftonbladets kvinnosajt Wendela. Den 5 december är sista dagen – ni hinner dunka in några friska fempoängare till på mitt bidrag (tack!), för närvarande på en 16:e plats.

tisdag, december 02, 2008

Duschmössa på!

Om man bor på hotell får man ofta en duschmössa i badrummet. Tunn plast, hoprynkad med en resårtråd. Inte superpålitlig som frisyrräddare om du kliver in i duschen med den, men i alla fall bättre än inget.
Men även om du inte behöver den där mössan medan du är hotellgäst har jag ett förslag: ta med den hem!

Den är nämligen jätteanvändbar. Fast inte i badrummet, utan i köket.
Duschmössan drar du sedan på en skål eller burk med lite rester i innan den åker in i kylen. Eller så trär du den över osten. Eller vad du nu har som behöver täckas över. Samtidigt kan du sända en tacksamhetens tanke till Scandic eller Rica eller Hilton eller vad det nu finns för logotype på plastmössan!

Bor du aldrig på hotell? Hav tröst!
För någon har kommit på det här långt innan jag tänkte tanken. Den där någon har gjort slag i saken och nu kan man köpa ”Hyginetta” – fem ”skydd” (läs duschmössor) i olika storlekar. Pris: 11 kronor.

Men bara i en enda affär har jag stött på denna lysande praktiska produkt: i Degerbyns Handel i Värmskog.
Senast jag var där (nu i helgen) köpte jag hela lagret.
En lysande liten julklapp i lågprisklassen - den måste ju finnas på fler ställen!
Duschmössa på!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: NÄRA

Fler bilder på denna veckas tisdagstema om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 01, 2008

Att klä en gran

Tio originella julgranar ställs ut just nu i en hotellobby i Stockholm. Granarna är pyntade, men ingen av dem ser nog ut exakt som din eller min gran brukar se ut på julaftons morgon.

Utsmyckningen är gjord av tio kända profiler i den svenska modevärlden, och granarna är sinsemellan otroligt olika – från en extremt avskalad kungsgran med grenarna tuktade i olika former och några enstaka glasprismor invid stammen (Nygårds Anna Bengtsson) till en annan som formligen drunknar i färgglada prydnader (Martin Bergström).

Martina Bonnier har helt sonika trätt en brudklänning över de gröna grenarna, Ebba von Sydow har gått på it-linjen och hängt upp kopior på de bilder hon använt på sin blogg under året.
I en av de där granarna hänger klänningar i stället för klot eller polkagrisar. Det är trettio stycken plagg sydda i thaisiden i olika färger, med tyllunderkjol, i en storlek som är större än Barbies men mindre än andra dockors – fast midjan är förvisso av Barbie-typ.

Maria Westerlind är designern som valde att klä sin gran i mini-klänningar, och man kan tydligt känna igen stilen från hennes kollektioner.
Hon har förminskat ett ”riktigt” mönster, plaggen har skurits ut enligt konstens alla regler, varje klänning är noggrant fållad och skärpet i kontrastande färg på plats.
Alla trettio hänger dessutom på en specialgjord galge – dem har Marias man knåpat ihop.

Sidenet glänser förstås, men granen har girlander också. De består av stora säkerhetsnålar av den typ som traditionellt används för att hålla ihop kiltar – släktnamnet Westerlind var förr i världen ett ganska berömt kjolmärke, kanske är säkerhetsnålarna överblivet gods därifrån?

På hemväg från hotellets julgransskog passerar jag Granen, den som för tolfte året i rad ståtar på Skeppsbron och som tändes i går. 37 meter hög är den och i år pryds den bland annat av discobollar.
Årets gran är precis lika Kalle Anka-prydlig som den brukar vara, och jag känner faktiskt ingen som inte gillar den.

En kompis har en vuxen dotter som är utflugen till huvudstaden. Nu har han försökt locka hem sitt barn till julen och som dragplåster använde han granargumentet:
-Visst vill du väl komma på julafton, vi har ju gran som vanligt, det har väl inte du?
Barnet, som kinesar i andra eller tredje hand hos någon kompis, fnös och sa:
-Men pappa, jag behöver faktiskt bara kasta en blick genom fönstret så ser jag ju Sveriges snyggaste julgran – vad är problemet?

Ja, tar hon dessutom en sväng förbi de tio modeskaparnas skapelser får hon kanske sitt lystmäte.
Medan mor och far sitter där med sin hemmagran och längtar, och de första barren stillsamt dräller ner på golvet med ett nästan ohörbart rassel ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nyfiken på de "designade" granarna? Här hittar du bilder på alla tio!

söndag, november 30, 2008

Rocking Xmas i Grums

I lördags var det dags igen.
Dags för ”Rocking Xmas” i Grums Folkets hus.
Fyra år i rad har detta varit en av vinterns höjdarevene-mang i trakten. Och alltihop beror på att ett gäng människor gillar musik och gillar att ha kul med musikaliska förtecken.

Föreställningen har två grundstenar: coverbandet Straight Ahead och damkören Eternella, tillsammans sexton personer, alla lokala förmågor.
Repertoaren är blandad, en hel del rockiga poplåtar och så några av julens mer högstämda klassiker.
För varje år dyker nya nummer upp – i år till exempel en Dolly Parton-låt som jag aldrig förr hört. Ett potpurri av några av våra mest kända jullåtar har ett halsbrytande Povel Ramel-stuk, melodierna bryter av varandra, det är både roligt och skickligt.

I år har gänget utökat antalet föreställningar. Biljetterna har en strykande åtgång, det blir alltid fullsatt, den entusiastiska publiken klappar handflatorna heta.
En man på väg ut säger förtjust:
-Det här var första gången för mig, men sannerligen inte den sista!
Men många har, precis som jag, kommit tillbaka varje år sedan urpremiären.

Det är min systerson Henrik Andersson och hans sambo Erica Lööf som dragit igång hela arrangemanget. Henrik och hans Straight Ahead har egentligen bortsett från julkonserten lagt ner sin verksamhet på grund av tidsbrist, medan Erica och tjejerna i Eternella sjunger året om.
Och det är spelglädjen och entusiasmen som bär hela projektet. Varje gång fylls jag av en enorm beundran och respekt: Hur orkar de, hur hinner de, hur hittar de ständigt nya låtar, hur kommer de på de oprövade idéerna, hur kan det bli så bra?

Jag har inte satsat så mycket som ett halvt frimärke i evenemanget, men ändå sitter jag där i salongen och känner mig stolt. Jättestolt över att Henrik och alla de andra ror hem ännu en Rocking Xmas.
Ut i svarta vinterkvällen går vi, glatt nynnande på ”Santa Claus is coming to Grums”.
Nej, ”to town” ska det kanske vara?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 28, 2008

Ständigt lika inne

I helgen är det dags.
Då byter den namn. I månadsskiftet när almanackan plötsligt säger december blir novemberkaktusen julkaktus. Ständigt aktuell, ständigt lika inne, med andra ord.
Det är en märklig växt över huvud taget.

Schlumbergera truncata som den heter på latin har den goda egenskapen att den slår ut med sina häftiga blommor och lyser upp världen när den på våra breddgrader ter sig som mörkast. Blommorna kan ha vit, rosa eller lilaaktig färg – och den planta som ett år var vit kan ofattbart nog nästa gång bjuda på exempelvis rosa blommor.

Kaktusen har, oavsett vilket av ”förnamnen” man väljer på den, vissa likheter med oss människor. Den vilar sig gärna och länge och samlar kraft, visserligen kan den ta paus i flera månader, och det är ju ganska sällan vanligt folk förunnat, men vilan ger resultat.

Fast det är ju inte alltid man lyckas, det vet jag av egen erfarenhet. Dock finns det expertråd att tillgå. Så här skriver Blomsterfrämjandet:
”De platta delarna som tillsammans formar grenar fungerar som individuella reservoarer för vatten. Eftersom växten är bra på att lagra och hushålla med vattnet är det viktigt att man inte vattnar för mycket då den kan ruttna. Bladen bör inte utsättas för direkt sol.
Placera med fördel växten långt ifrån element eller andra värmekällor efter blomningen och låt sedan växten klara sig på egen hand och vattna den minimalt då och då. Under senhösten börjar ledstyckena svälla och få mer lyster. Det här är ett tecken på att man kan öka lite på vattningen genom att t.ex. duscha växten eller ge en skvätt i krukan. Det är nu vilan, den svala perioden och de korta dagarna möjliggjort för novemberkaktusen att sätta nya knoppar.”


Ja och sedan är det bara att njuta … En sak ska man dock känna till: när man misslyckats med att få nya blommor och i stället köper en ny så ska inte knopparna vara små utan snarare riktiga fetknoppar, i alla fall om man vill vara säker på att få en härlig blomkaskad på fönsterbrädan.

Och när julkaktusen gjort sitt och knopparna tagit slut är det förstås inte oöverskådligt långt till påsk.
Vad händer då?
Jo julkaktusen dyker upp hos blomsterhandlaren igen.
Men då heter den naturligtvis påskkaktus.
Så håller man sig ständigt aktuell, ständigt lika inne!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 26, 2008

Djungelmode - och mod

Jane Goodall – visst har ni hört namnet?
Hon är kvinnan som vigt sitt liv åt schimpanserna.
Jane föddes för 74 år sedan i England, men bodde i drygt 40 år i Tanzania. Där studerade hon människornas relationer till aporna. Hon skrev vetenskapliga avhandlingar och lättlästa böcker, medverkade i filmer och gjorde allt för att sprida sina kunskaper.

Hennes engagemang för schimpanser lär ha triggats av att hon som barn fick en leksaksapa i present av sin pappa, en apa hon fortfarande har kvar. Dessförinnan hade hon inte visat det ringaste intresse för djur.
Men på 70-talet grundade hon Jane Goodall Institute, som utvecklats till en världsomspännande organisation som kämpar för att skydda djurarter vars fortlevnad hotas.
På senare år har hon vidgat sin intressesfär och nu framstår hon som en modig miljökämpe på bred front.

I fjol blev hon svensk hedersdoktor till Linnés minne vid Uppsala universitet.
I år kan hon lägga till ytterligare en titel på sitt visitkort: fotomodell.
Det är det svenska konfektionsföretaget Gant som gjort henne till sin stjärna i en kampanj som pågår just nu, under devisen ”It´s a jungle out there. So far.” – “Det är en djungel där ute. Än så länge.”

I helsidesannonser tittar Jane på oss potentiella klädshoppare. Själv är hon klädd i khakiskjortan Khakiskjortan – en superklassisk modell som ser ut som khakiskjortor har sett ut i decennier.
För all del, på mig kommer den där reklamkampanjen inte att ha någon effekt, mitt behov av khakiskjortor är behärskat, och förmodligen tillverkar Gant ändå inte kläder i min storlek.
Men idén att göra Jane Goodall till fotomodell, den gillar jag helt och fullt.

Fast faktum är att jag inte blir riktigt klok på om den där skjortan verkligen är till salu – eller om det handlar om något gammalt favoritplagg från den goodallska tropikgarderoben.
Men köper man en speciell Gant-kasse av organisk bomull ska i alla fall några träd bli planterade i Tanzania.

Ju mer jag tänker på saken, ju mer jag läser på nätet inser jag, att den svenska klädfirman satsat pr-pengar på att ladda sitt namn med positiva vibrationer, miljöhänsyn, ekologiskt tänkande, ansvar ända in i den djupaste djungeln – den som hotas av avverkning. Och gillar man det budskapet kanske man shoppar lite kläder av bara farten.

Men även om Djungelns Första Dam och jag inte klär oss likadant – med eller utan Gant-etikett – finns i alla fall en annan gemensam nämnare: Vi gillar båda Tarzan, i Edgar Rice Burroughs originalversion!

Copyright Klimakteriehäxan

Ordlös - men inte skolös - onsdag

Fler ordlösa onsdagsbilder finner du vägen till här och här.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 25, 2008

Ny dag – nya ord

Varje dag är ny. Varje dag bjuder på någon överraskning, stor eller jätteliten. Varje dag bjuder på någon lärdom, någon ny erfarenhet.
Vad har du lärt dig i dag?
Jag har lärt mig ett nytt ord. Minst.

Det är ett väldigt användbart ord, det ligger i tiden, det skulle kunna stå i var och varannan tidningsartikel, uttalas en gång i halvtimmen i radio och teve, förekomma på närmsta gym eller bli en klatschig reklamskylt i matbutiken.
Ordet är SALUTOGEN.

Jaha? säger du kanske och lägger pannan i djupa veck. För vem vill på raken erkänna att man aldrig hört det där ordet förut, när det nu - som jag påstår - är så välanpassat till vår tid?
Bara att erkänna: jag sökte hjälp. Och fann den, i NE. Där står: "hälsofrämjande, om omständigheter som bidrar till att personer är vid god hälsa trots att de har varit eller är utsatta för avsevärda och potentiellt sjukdomsframkallande biologiska eller psykosociala stressorer".
Nyttigt och hälsosamt och bra för kroppen, helt enkelt. Svårare var det inte!

Men nog måste man väl ändå få dra lite på smilbandet när NE samtidigt undrar, lite försynt så där, om sökordet man skrivit in möjligen kan innehålla ett eller annat litet stavfel. Kanske letade jag egentligen efter betydelsen på något av orden salongen, salutorg eller jelutong?
Salutorg och salong känns välbekant - men det där sista?
Se där, ett nytt ord till, en bonus, liksom. Jelutong är ett träslag.

Och motsatsen till salutogen är patogen, för den som undrar.
Varje dag lär man sig något nytt, håll med om det!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 24, 2008

Snö

Snön ligger vit på taken.
Och på de parkerade bilarna.
Och på utemöblerna.
Vi som ännu inte fått fram allvädersstövlarna blir fuktiga och kalla om tårna.
De dödsföraktande vintercyklisterna sladdar i modden. De har inga lampor heller. Som om snön skulle lysa tillräckligt!
Snösvängen sover.
Och om exakt en månad är det julafton.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 23, 2008

Sju samlade sanningar

Vetenskapen har kunnat konstatera att urmänniskan var av jägare-och-samlare-typen.
Den moderna människan har fört traditionen vidare ända in på 2000-talet. Fast vi jagar och samlar kanske lite andra saker nu för tiden: ölkapsyler, nyckelringar, Haupt-byråer, örhängen, vinetiketter, grytlappar.

Att jag är en fullfjädrad jägare-och-samlare, det står helt klart. För även om det inte sker alldeles medvetet, jag tänker aldrig ”oj, en till, den måste jag ha till min samling” så blir de allt fler, de där objekten som väcker min åtrå.

För en tid sedan fick jag en bloggarutmaning som gick ut på att man skulle avslöja sju saker om sig själv. Nu samlar jag mig, slår till och svarar en andra gång, i ny version, som den jägare-och-samlare jag är.

Här kommer alltså sju samlade sanningar om mig:
1. Jag samlar på handväskor.
2. Jag samlar på kokböcker. Tror jag. Köpte en senast i dag - för att ge bort. Tror jag.
3. Det verkar också som om jag samlar på nagellack.
4. Man skulle kunna misstänka att jag samlar på servetter.
5. Min samling av gratisnecessärer och provläppstift från Clinique (bonuserbjudande!) är imponerande.
6. Fåglar, i trä, glas, keramik, - jo men det tror jag faktiskt att jag samlar på. I alla fall ibland.
7. Jag samlar på strumpor. Fullständigt oavsiktligt. Men jag vet precis hur det går till: jag är ute och strosar i affärer, kanske inte alls för att köpa något särskilt. Och så hamnar jag bredvid de där hyllorna med strumpor, oftast i multipack. Varpå tanken blixtsnabbt dyker upp: strumpor, ja men de är nog så gott som slut, bäst att jag köper ett paket i knälängd – och när jag ändå håller på är det lika bra att jag tar sockvarianten också, allra bäst under långbyxor … Förresten, 20 denier är väl bra, men jag tror jag tar några i 40 också, de håller ju lite längre … och strumpbyxor, visst har jag hudfärgade, men nog behöver jag väl några täckande, svarta? Så där håller jag på. Ideligen.

Resultatet är faktiskt direkt fånigt: jag har rader med obrutna strumpförpackningar, trassliga härvor med tvättade strumpor, alla längder blandade i diverse plastpåsar, några med något litet hål på tvättade för återanvändning, andra som trots det enorma urvalet aldrig verkar hitta sin make.
Dessutom har jag rutiga strumpor, randiga strumpor, spetsmönstrande strumpor, strumpor med glitter, nätstrumpor. Och det handlar inte alls bara om svarta och hudfärgade, jag har röda, turkosa, lila, blå, gröna.

Är det konstigt att det blir lite fullt och trångt i skåpen?
Det vore faktiskt en klar fördel om jag kunde sluta jaga. Åtminstone strumpor. De är på tok för lättfångade.
Men vad samlar du på, förresten? Vi kanske kan byta!!!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, november 20, 2008

Bästa bilden på Selma

Det här är min absoluta favoritbild av Selma Lagerlöf, den suveräna och ständigt läsvärda författarinnan som föddes i dag för 150 år sedan.

Se bara ett sådant driv i steget! Det bestämda draget kring hakan! Fast blick! På väg rakt fram, vad än hon kan tänkas möta! En tuff tant - kanske rent av en klimakteriehäxa?!? Och visst är det väl en blombukett hon har i handen? Hon ska nog gå bort, med finhatt och flerradigt halsband!

Jag har försökt ta
reda på vem fotografen var, men det verkar handla om en privat bild. Om man ser originalbilden går Valborg Olander bredvid Selma.

Och så är det något med den där kappan, slarvigt stängd, rymlig, bekväm, skärpet sitter i trakten av den del av kroppen som en gång kallades midja. Det är ett ytterplagg som aldrig blir riktigt omodernt.
I min garderob finns en liknande, en redan ålderstigen Gunilla Pontén-modell i ull, som också är lite åt det där klassiska badrockshållet. Jag kallar den för min Selma-kappa.
Har man en idol så har man.

Copyrigt Klimakteriehäxan
Bilden har jag hämtat från omslaget till Lars Westmans och Reijo Rüsters fina bok "Selma på Mårbacka". Hittar dock ingen uppgift om upphovsman/rättigheter.

Intressant artikel om Selma Lagerlöf här.

Selma!

I dag skulle Selma Lagerlöf ha fyllt 150 år.
Anledning nog att hylla henne en smula.
Selma lever fortfarande i högsta grad, genom sina texter som aldrig blir omoderna. Hon var faktiskt samtida med Verner von Heidenstam – men när läste någon något av honom senast, av fri vilja och för rent nöjes skull? Ingen jag känner i alla fall!

Selma, däremot, läses flitigt. Det välförtjänta Nobelpriset fick hon för nästan hundra år sedan (1909), men en stor del av hennes produktion kom senare. Och bland alla böcker finns verkliga pärlor som ännu fler borde ta till sig. Själv har jag aldrig riktigt fallit för ”Nils Holgersson”, men vad gör det när det finns så många andra historier att njuta av.

”Kejsaren av Portugallien” är en underbar, sorglig och gripande berättelse om faderskärlek, en bok som hör till mina absoluta favoriter. Fascinerande ”Jerusalem” bygger på studier på plats som Selma gjorde under en av sina många resor. ”Gösta Berlings saga” skildrar ett liv som ”kavaljererna” levde, med rejäla inslag av romantik och dramatik.

”Herr Arnes penningar” är närmast en skräckhistoria. För något år sedan läste jag den högt för en nära vän som prompt ville höra den, trots att hon låg och väntade på en snar död. För sådan är kraften i Selmas böcker att en bokvän kan önska sig tillbaka till hennes fantasivärld ända in i sina sista dagar.
Och den som ännu inte upptäckt hennes tredelade självbiografi (”Mårbacka”,”Ett barns memoarer” och ”Dagbok”) är bara att lyckönska till att ha en fenomenal läsupplevelse att se fram emot. En punkt på önskelistan till jul, kanske?

Dessutom får man om man läser Selmas privatbrev, som också getts ut i bokform, snabbt klart för sig, att damen på Mårbacka var en passionerad kvinna. Därför kan det också vara en bra idé att så här till 150-årsdagen hedra Selma genom att läsa något av Sophie Elkan, en av dem som fick de där breven. Sophie var själv författarinna men förstås aldrig i närheten av Selmas berömmelse. Men läser man ”John Hall” som bygger på en sann historia blir man inte besviken. Den finns praktiskt nog utgiven i pocket, annars är Elkans böcker svåra att finna.

Som tur är hittar man fortfarande Selma i närmsta bokhandel. Och så kommer det nog att fortsätta i många år till.
Men när hon fyllde jämna år på riktigt visade det sig ändå, att även Nobel-pristagare kan vara exempel på att det är svårt att vara profet i sitt eget land. Man startade en insamling för att ge den berömda författarinnan en present från folk som bodde i närheten av Mårbacka. Bidragen droppade in, tills en gubbe på Frykens strand skakade på huvudet och sa att han inte ville vara med. Anledningen?
-Nej, på den här sidan sjön är hon inte särskilt känd.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 19, 2008

En vit jul?

De vita flingorna har börjat falla över oss. Men senhösten (eller om det är förvintern) är fortfarande mörkgrå, stundtals kolsvart.
När vuxna var barn var julen oftast vit, i generation efter generation. Och då tänker vi på snötyngda granar, knarrande steg, rimfrost på björkarna och iskristaller i utandningsluften.
Men en vit jul kan också betyda en god jul därför att man avstår från alkohol.

Det finns i Sverige i dag hundratusentals barn som lever i familjer där en eller båda föräldrarna är missbrukare. De ser inte fram mot någon helg, inte heller mot julafton, eftersom tomten ofta har luvan på sned, sluddrar redan på ”Finnsenrasnellabarn-hick-här” och en andedräkt som kan frosta av vilken gran som helst.

Den senaste som jag har läst i raden av böcker som beskriver hur alkoholisters barn har det är Benny Haags ”Makt, mod och motstånd”. En bok som griper tag. Där finns en scen när en liten flicka tittar på sin mamma och pappa och deras gäster och utbrister:
-Måste ni alltid vara fulla?

Hillevi Wahl debuterade för ett par år sedan i romanform med självbiografiska "Kärleksbarnet", med sprittyngda berättelser som kan få vilket stenhjärta som helst att blöda. Det är också på Hillevis blogg jag nu hittar uppropet att gå med i kampanjen ”Vit jul" . Den går ut på att så många som möjligt ska avstå från alkohol under julhelgen (julafton, juldagen och annandagen). Och på så vis ge barnen en vit jul, även om det töar och slaskar där ute.

Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” ger även den insikter i hur de har det, de där barnen som ofta får ta hand om sina utslagna föräldrar.
För att inte tala om Vita Andersens ”Vilken hand vill du ha?” – oerhört välskrivet, sorgligt, men också oerhört bra. Om en mamma som är frånvarande trots att hon är där.

Det räcker nog med att läsa en enda av de där böckerna för att inse att det kan vara en bra idé att stödja den där kampanjen.
För min egen del känns det inte som någon uppoffring, det är relativt enkelt att satsa på en spritfri jul. Visst tycker jag att ett glas vin är jättegott, kanske till och med två. Men jag är inte galen i pilsner och har aldrig gillat nubbe. Glögg är trevligt, men det kan man ju klara av vid Lucia.

Och sedan ägnar man sig åt julmust.
Julmust, denna svenskaste av drycker, gjord på ett hemligt familjerecept som många försökt kopiera, är faktiskt suveränt till julmaten. Medan julen förblir vit.

Copyright Klimakteriehäxan