tisdag, december 13, 2005

Sänkta Lucior och andra ljushuvuden

Lucia-dagen är snart slut och jag har inte sett en endaste levande lussebrud på hela dagen. Kanske seglade några av dem hem med kronan på sned innan jag hade hunnit vakna – men jag har inte ens sett spår av några, vare sig stearinfläckar eller hus lagda i aska.
Och inte lussade jag själv heller, det stannade vid blotta tanken.

På tv har några olika passerat revy, förstås. Men i vår familj hade vi en bandad favoritvariant som i det längsta överlevde som vhs-kassett. Det var en grupp barn som stod för all sången, både jag och mina ungar satt som tända ljus (jodå) och vi såg den där kassetten om och om igen i flera år. Ända tills tekniken gick om kassetten och den blev repig samt verkade ha fel hastighet. I dag var det bara jag som kikade i tio minuter innan jag hasade mig ur sängen.

I dotterns skola orkade ingen lussa (tonåringar är ju så trötta nu för tiden!), på mitt jobb sjöng en grupp kollegor de vanliga julsångerna. Trevligt, visst, men folk som sjunger hellre än bra är det gott om. Kaffet var förstås massproducerat och förvarat för länge i termoskannorna, och lussekatterna var precis som jag trodde stora, svampiga och trista. Min hade dessutom bara ett russin.
Glögg då?
Nähä. Inte en droppe. Fast det fanns pepparkakshjärtan.

På en av mina tidigare arbetsplatser var det lite annat drag under galoscherna i gryningen den 13 december. Knappt hann man hänga av sig yllerocken och mössan förrän det stod en glöggmugg under näsan. Den heta ångan steg rakt upp, och ögonen tårades direkt. Glöggen hade spetsat rejält med starkare saker, russin och mandel – sånt tjafs! – brydde sig ingen om.

Stämningen steg otroligt snabbt i kontorslandskapet. Receptionisten, som dagen till ära hade glitter i håret, hade glömt bort att det var hennes plikt att svara i telefonen. Hon serverade i stället ideligen påfyllning i muggarna, som var av kaffekoppsstorlek – ja man kan väl inte begära att arbetsgivaren håller med speciella glöggmuggar, eller hur?

Några av oss försökte ta upp vardagsplikterna, men det var inte lätt. Ljudnivån var många decibel högre än vanligt, och även den torraste helnykterist blev påverkad, eftersom spritångorna låg som en tjock dimma över rummet.

Men det är klart att det ebbade ut så småningom. Hur många gånger orkar folk sjunga ”Rudolf med röda mulen”? Många, förvisso, men det roliga måste ju ändå få ett slut. Sista versionen – efter att det varit ”Anders med röda mulen” och ”Curre med…” så kom någon på att man kunde sjunga om självaste receptionisten, som hette Rut. Alltså blev det Rutan – och den röda kroppsdelen bytte ett l mot ett s. Jättekul, för den som var i rätt stadium. Fast Rut själv blev plötsligt blek om nosen och försvann in på damernas.

Där träffade hon flera sänkta lucior, som bar tydliga tecken till baksmälla redan under förmiddagstimmarna. Arbetsstyrkans bästa ljushuvuden var extremt lågproducerande. Och Staffan Stalledräng vattnade fålar hörbart bakom dörren till herrtoaletten. Många hade Jingle Bells i skallen hela dagen, klockklang av värsta sorten.
Jag klarade mig lindrigt och bad aldrig om receptet på just den där glöggblandningen.

Året därpå hade jag bytt jobb, så jag vet inte om traditionen höll i sig.
Men ni fattar att detta var en minnesvärd Lucia-morgon – på sitt sätt.
Trots att den saknade en Lucia.

Copyright Klimakteriehäxan

1 kommentar:

  1. lät ju riktigt trevligt.. nästan som i en film eller något..
    jag lussade själv i morse.. det var riktigt skoj..

    SvaraRadera