lördag, december 31, 2005

Nyårsafton - ett evigt trauma

Två dagar skydde jag värre än pesten när jag var ung.
Midsommarfton och nyårsafton.
Alla i omgivningen frågade hela tiden om ens planer.
Bortbjuden? Krogen? Liten, intim tillställning? Jättefest med drömkavaljer?
Det där med kavaljeren var naturligtvis den ömmaste punkten. Alla hade vi ju inte någon, i alla fall inte varje -afton, och vad skulle man ta sig till då? Vilken fasad skulle visas upp?

Kläderna var viktiga.
Ny klänning, snygga skor – även om de skulle finnas långt in under bordduken större delen av kvällen.
Håret. Make up-en. Ett kul smycke.
Helheten skulle, det var förstås målet, bli fullständigt oemotståndlig.

Och det vet man ju vid det här laget hur enkelt det är. De allra flesta av oss framstår aldrig som oemotståndliga, hur mycket vi än anstränger oss, hur gärna vi än vill.
Det finns en textrad ur ”Jösses, flickor” som jag tycker träffar så mitt i prick:
”Jag ville gärna vara, nej, inte vackrast, men lite vacker ändå – för den som jag håller av”.

Min ungdoms nyårsaftnar slutade lite hipp som happ. Ibland föll jag i säng fram på småtimmarna med sönderdansade tår, ibland hamnade ett tjejgäng på eftersläckning i något trångt flickrum där fnissningars hyssjades ner så att ingen mer skulle vakna. Det hände också att det fanns en kavaljer som kanske liknade drömprinsen i någon liten bit. Men afton-traumat bestod, i många långa år. Även om fokus sakteliga förflyttades från kavaljersproblemet till mat och dryck...

Vid närmare eftertanke måste det ju ändå vara fel på grundprincipen. Varför ska det vara så ofantligt viktigt hur vi tillbringar en nyårsafton, var och med vem? En enda kväll på året, låt vara den sista!
Långt viktigare borde det väl ända vara vad man gör med de övriga 364 kvällarna på året.
Och även då vill man ju trots allt vara, nej, inte vackrast, men lite vacker ändå…

Copyright Klimakteriehäxan

2 kommentarer:

  1. Anonym3:10 em

    Jag kommer ihåg känslan. Redan lång tid före nyårsafton var det panik: vem skulle jag fira med - tänkte jag och mina jämnåriga.
    Nu för tiden tar jag det lugnt och tycker det är skönt att bara vara.
    Men nu har väl alla ungdomar samma panik.
    Gott nytt år på dig.
    RS
    kulturbloggen.com

    SvaraRadera
  2. Haha! Känner igen mig från yngre dar. Nu har jag inga som helst ambitioner på att fira och hålla igång. Vardagarna är viktigare på nåt sätt.

    SvaraRadera