Det är i dag det är 25 år sedan.
25 år sedan John Lennon dog.
En händelse som väldigt många minns, väldigt tydligt. Med stor och uppriktig sorg och saknad. Vad hade han kunnat göra för musik om han fått leva? Hade han gjort genombrott som bildkonstnär? Hade han skapat film? Gett Yoko Ono på båten? Skrivit bästsäljare? Blivit adlad? Blivit en gammal grånad pensionär bland många andra engelska gubbar som tar sina pints på puben - med den lilla skillnaden att Lennon hade kunnat bjuda alla Englands gubbar på alla Englands pubar på all öl de förmådde dricka - och det skulle knappt ha märkts på bankkontot.
Massor med frågor utan svar.
Jag minns också den där morgonen, väldigt tydligt.
Vaknade enligt planen av väckarklockan strax före sju och med robotliknande precision satte jag på radion för att inte somna om. Allt var helt enkelt precis som vanligt.
Men jag blev tvärvaken, och det var inte vanligt. Radions hallåa lät fullständigt förstörd, på gränsen till snyftningar. (Alicia Lundberg heter hon, en veteran i radio och tv, numera förstås pensionär). Hennes ordval fick håret att resa sig på huvudet, blodet att stelna i ådrorna. "Detta förfärliga som har hänt" sa hon. "En morgon som denna när världen har drabbats av detta" - ja, jag kan förstås inte svära på den exakta ordalydelsen, men ruskigt var det. Domedagsstämning.
Hon fortsatte, det blev lite musik och även den var av den allvarliga sorten. Och där satt jag på sängkanten och darrade. Världskrig, det var det enda jag kunde komma på. Atombomb. En ofantlig naturkatastrof. Men världskrig var liksom det jag tyckte allt tydde på, och det var inget jag sett fram emot, milt uttryckt.
Efter vad som föreföll vara en evighet blev det äntligen ekonyheter.
-John Lennon är död, sa radiorösten.
Och hur reagerade jag?
Jo med en lättnadens suck.
-Å, var det bara det, sa jag högt ut i det tomma rummet.
Den kommentaren till mordet på en av världens populäraste artister var jag nog ganska ensam om.
Men det var precis så det kändes.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Du har väl inte missat min post om Cynthia Lennons nyutkomna bok "John", publicerad med perfekt timing till 25-årsdagen? Klicka fyra steg neråt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Jag reagerade precis likadant, och kunde inte för mitt liv begripa att resten av världen verkade sörja som om det vore en familjemedlem som hade dött.
SvaraRaderaDet är klart att det var tragiskt för hans familj, men för mig?, nä knappast.
Det var en svår tid.
SvaraRaderaInte nog med att John Lennon mördats, Ronald Reagan hade just valts till president i USA. Det såg mörkt ut för mänskligheten.