tisdag, september 27, 2005

Fuck the Sopranos!

Det finns en amerikansk skådespelare som heter James Gandolfini.
Han har en bärande roll i en av de mest prisade och betittade dramaserierna i tv: The Sopranos, en internationell megaframgång – också här i Sverige. Den ska komma igen i höst, ser jag i spalterna.
Något att vänta på? Nej, inte för min del.

Gandolfini är ingen snygging. Han är överviktig, tunnhårig, klumpig. Och han spelar en man som är maktmissbrukare, kvinnoförtryckare, självcentrerad, grym, våldsfixerad och fullständigt opålitlig. En riktig otäcking, helt enkelt.
Resultat: han är superpopulär.
När serien började sändas föregicks den av enorm publicitet. Alla drogs med, jag också. Många i bekantskapskretsen förvandlade Sopranos-tid till högtid, tystnad påbjöds och andäktigt bänkade man sig i tv-soffan.
-Det är sååååå BRAAA! suckade folk.
Priserna haglade över Sopranos, säsongerna blev fler, gagerna blev ännu högre.
Men jag tvärtröttnade.

Jag fick alldeles för många ”fuck” i minuten för att härda ut.
Tro inte att jag är en liten blyg viol som inte tål fula ord. Jag har ett riktigt välfyllt förråd av så kallade ”four letter words” – ”runda ord” låter så gulligt – på flera språk, och jag använder dem också. Tyvärr, för vackert är det inte och inte särskilt charmigt eller kul heller. En dålig vana som inte låter sig brytas så lätt.
Fast jämfört med personerna i Sopranos talar jag barnkammarspråk. Jag försökte en gång räkna hur många gånger de lyckades klämma in ett ”fuck” på en kort stund, men tappade räkningen snabbt. ”Fuck, fuck, fuck” skreks, viskades, hojtades – det bara sprutade ”fuck” in i mina öron – vilken överdos! Tröttsamt, fantasilöst, fult!

Minns inte vad det stod i textremsan på svenska, men det behövdes förstås ingen översättning.
Alla svenska tv-tittare vet väl vid det här laget att ska man framstå som stor, stark och tuff på engelska ska man säga ”fuck” och säga det ofta. Också smågrabbar gör det.
Då blir man lika häftig som Gandolfini-gubben i Sopranos.
Tacka vet jag Desperate Housewives.
Där blir det också ”fuck” ibland, men åtminstone stundtals med romantiska förtecken och i ordets ursprungliga betydelse.
Ikväll är det de desperata husmödrarna igen.
Tystnad påbjuds och jag kryper upp i fåtöljen framför tv:n.
Fuck the Sopranos, säger jag.

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. Trots språket blev jag såld på Sopranos, men jag tyckte nog att den var bättre ibörjan. Det är över huvud taget alldeles för mycket "fuck" i amerikanska filmer.

    SvaraRadera
  2. Anonym10:32 em

    Mhm ett utslitet ord. Visar mest att personen ifråga inte har särskilt stor fantasi. För övrigt undrar jag om man slutar att svära när man får barn? Bara shocken av att plötsligt höra en papegojliknande efterapning från sin älskade avkomma skulle var rejält avskräckande... *funderar*

    SvaraRadera
  3. Anonym10:33 em

    Ah, jag skrev ut http - ta bort det extra http-et så fungerar länken!

    SvaraRadera
  4. Anonym8:26 fm

    Ser att den lille spammaren blogrankers vart här åxå,, ta bort den. å gå inte på det! En som vill ha mer "trafik" och tjäna pengar på oss bloggare!

    SvaraRadera