lördag, april 02, 2005

En Vit Vägg Är En Vacker Vägg

En vit vägg är vacker.
Och en vacker vägg är vit.
Så enkelt är det. Ska det vara svårt att begripa? Ja, tydligen.
För nu har jag sett och läst rader av artiklar och reportage i heminredningsbranschen som sjunger de färgglada väggarnas lov.
Det är inne med fondtapeter igen. Blommiga, fulla med medaljonger, stormönstrat och färgsprakande.
Eller fält i kontrastfärger. Varför inte en tomatröd hallvägg, mörkblått i sovrummet, lite bajsbrunt vid dörren till toaletten? Rosa i vardagsrummet? Rutigt i köket?
Det enda vettiga svaret är ett stort och rungande NEJ TACK.

En massa gamla väggar dyker upp ur minnets dunkla vrår. Moster och morbror som hade storblommigt vardagsrum. Väggarna kastade sig över en direkt, kanske handlade det om 25 kvadratmeter – men känslan var att kliva in i en överlastad garderob (fast en garderob med piano i, det måste medges).
Eller perioden när varje trendmedveten svensk plötsligt köpte vinröda sammetstapeter, mjukluddiga, som samlade damm som vore det verkligen värt att spara på. Precis så som en typisk bordell var inredd på film. Men nu var den folkhemsk, modern, m-y-s-i-g. Hu!
Minns stiliserat blommönster i brunt på beige botten. Såg antagligen någorlunda stillsamt ut i tapetkartboken, där man ju fick sig serverat en bit stor som två A 4-ark. Men när sen ett helt rum blev fyllt av stela bruna blommor – nog skulle man kunna storböla för mindre.
För precis så tror jag att det fungerar för många: en liten provbit med mönster på kan bli en äkta frestelse, för att sedan som fyra hela väggar bli fullständigt överväldigande, det vill säga skitfult.

Jag trodde att jag gått i fällan en gång. Köpte stänkprickiga tapetrullar på Ikea. Röda, gröna, gula stänk på (för all del) vit botten.
En händig kompis kom hjälpsamt rusande, vi samlade ihop det vi trodde behövdes och gick loss på en vägg i hallen i den lilla ettan. Men eftersom vi var ytterst ovana hantverkare fick vi bara upp tre-fyra våder innan vi bestämde oss för ett glas vin och god natt, ses i morrn.

På morgonen fick jag en chock.
Min vägg var prickig. Jätteprickig. Alldeles på tok för prickig.
Ringde väninnan med panik i rösten.
-Tror du man kan ta ner dom? Måla över?
Hon lugnade. Inte var det väl så prickigt, ät frukost först, kommer snart, vi tar resten, det blir jättesnyggt, vänta bara!

Det blev snyggt. Hall och vardagsrum, som hängde ihop, blev prickiga.
Men det blev snyggt tack vare att prickarna liksom försvann – och väggen var till slut ändå vit, det var helhetsintrycket.

Bara man har en vit vägg blir allt annat man äger lite vackrare.
Textilierna får tydligare struktur. Affischerna blir klatschigare, barnens dagisteckningar liknar klassiska konstverk, kompisens akvarell ser proffsig ut, den inramade bilden på mormor blir en färgklick som drar blickarna till sig, kuddarna tillåts explodera i olika kulörer, möblerna kan vara randiga, rutiga, blommiga – går ju alltid att lägga något enfärgat över alltihop om man tröttnar, eller hur?

Försök dölja en klatschig fondtapet får du se hur kul det är. Eller försök hitta en målare som för en överkomlig summa gör om alltihop till det vita idealtillståndet, sedan du först fått plocka ihop alla inventarier i en stor hög på golvet – bara för att sen ta vara på alltihop igen.
Nej, lyd mitt råd. Låt Äntligen hemma-hetsarna hålla på, låt tidningstipsarna stimma vidare om hur trendigt det är med storprickiga väggar och blomster från golv till tak.
Håll väggarna vita och du får en bättre liv.
En vit vägg är en vacker vägg.
Så vitt man kan se.

Copyright Klimakteriehäxan

1 kommentar:

barbara sa...

okay girlfriend,

all i wanted to do was to send a message to you but didn't know one had to become a blog and here i am an official blog.

i have no idea what to do with this new form of communicating.

i'll write tomorrow via email!

barbara aka a blogger!